Jag hoppas fortfarande på att han ska höra av sig, dyka upp eller vad som helst.  Men jag varken hör eller ser något.
Varje dag hoppas jag på att han ska se mig, se hur jag är. För helt ärligt så har han inte sett mig än, han har verkligen inte fått se the real me.

För den som inte känner mig, eller vet hur jag lever så kan detta vara rätt förvirrande.
Ena dagen saknar jag den ena killen och andra dagen saknar jag någon annan.

Såhär är det, jag har typ enbart killkompisar, eller jag umgås bara med killar.
Istället för ett tjej gäng på 10 stycken så har jag mina killkompisar.
Vissa betyder mer än andra och vissa vet mer än vad andra gör, vissa står närmare mig än andra helt enkelt.
Så alla dessa killar, som jag saknar och älskar är mina vänner, ibland något mer än bara vänner men oxå mycket mer än pojkvänner.  Kärlek till max.

Soo no, iam not a hoe :P
om någon nu fått för sig det

Åter till mitt saknande....
Han lovade mig så mycket, vi pratade om så mycket. Men heroinet förstörde allt !
Jag är så arg så vet inte vad jag ska göra eller säga. Jag vill slå honom ! För allt han har gjort, för alla han skadat, för han enbart tänkt på sig själv, eller på heroinet.
Jag hatar honom för allt han sagt till mig, för nu inser jag att det inte var honom det kom ifrån.
Det var all ångest, alla droger - det var jättelängesen jag fick något riktigt av honom.

Jag lär nog aldrig få det jag vill ha av honom, vår tid är över. Heroinet förstörde allt.... :(

Om du läser detta, du vet direkt att jag menar dig.
Jag hoppas verkligen du orkar läsa faktan om dig själv, hur dom som står dig nära ser det hela.
Jag kan inte sluta tänka på din mamma, jag vet inte varför, men jag kan inte sluta tänka på henne.
Jag tycker så synd om henne, om hela din familj.

Jag som bara kännt dig i 7-8år har legat vaken och oroat mig över vad du gör och hur du mår. Så många tankar har varit hos dig, så många tårar har runnit för dig, så mycket ångest dämpande.
Jag kan bara tänka mig hur förstörd din familj måste ha varit, hur förstör din mamma måste ha varit.
Jag glömmer aldrig hennes leende mot mig när jag var hos dig, stackars kvinna.

Du är så underbar, så fin människa men du har förstört allt.
Jag litade på dig, du var den jag såg upp till. Så klok, så snäll, omtänksam, humoristisk, hade känslor som sprudlade upp över öronen, ärlig, lojal, och framför allt Varm.
(en blogg beskriver det så bra. Så bra så jag inte klarar av att läsa bloggen längre. jag blir för ledsen och gråter i timmar efteråt. Bloggen finns under mina länkar)

Jag vet du är besviken på dig själv och att du ångrar mycket, så jag hoppas verkligen du är på rätt väg - med eller utan mig. Men du ska veta att jag saknar dig, så otroligt mycket♥