(Lär inte bli något omfattande av detta, men en början till en novell kan det mycket väl vara. Var bara tvungen att skriva ned)

I mitten av landet Lindae och i djupet av hennes största skogar
fanns en brunn som ingen människa visste hur den kommit dit.
Den var en manslängd rakt över och byggd i blankaste sten,
och mossa hade växt längsmed dess sidor.
Ibland kunde man i dess djup kunna ana ett stilla glittrande vatten.
Men sänkte man spannet ned i dess mörker,
fanns inget rep långt nog att nå det.
Brunnen var svår för var man att finna,
men när man var nära gick den inte att missa.
Skogen som växte i cirkel kringom den var sällan så gul som på vinter och våren.

Jag har lite problem med andra raden. Det är något som stör min läsning, men jag kan inte komma fram till vad det är. Har försökt slänga om orden en bra stund nu, men kan inte komma fram till något bättre heller. Den låter för modern för resten av texten, eller hur jag ska säga.

"Ibland kunde man i dess djup kunna" ...
"fanns inget rep långt nog för att nå det", jag skulle skriva "botten" eller liknande, för nu låter det som att man ska nå mörkret.

Den näst sista raden har lite samma problem som den översta, plus att du har skrivit "var man" i raden ovan, så "man" i den här raden blir.. Konstigt på något vis.

Nej, jag vet att du inte bad om konstruktiv MEN ÄNDÅ. Jag var på humör för att ge den. :3 Och jag vill väldigt gärna läsa den där novellen. Vad är det för speciellt med brunnen? :3