Skiten man skrev när man var femton <3

Har grävt fram mina gamla pärmar med mina allra första fantasyberättelser jag skrev. Innan dessa hade jag bara skrivit mordgåtor, deckarnoveller och om hästtjejer i harmoniska stall. Först när jag hittade till fantasy hittade jag hem.

Jag saknar den tiden då logiken inte hamnade i vägen. Då det vuxna livet inte dödade fantasin och jag kunde skriva om ödlemänniskor, månträdgårdar inuti berg, människor som var hälften människor, hälften lejon, om den stora mörka kraften som var Lorden i Norr och självklart alvprinsar som rymt hemifrån. Inte bara en, ånej, utan två till och med! Både alvprinsen från Vitalverna och alvprinsen från Mörkalverna. Och de enda som kunde rädda världen var dessa få.

Nu består mina böcker mer om inre kamper, om invecklade intriger, om politik och krig. De är inte längre lätta och luftiga med osannolika hopp och omöjliga sitser som man aldrig kommer levande ifrån, förutom våra hjältar. Jag saknar att kunna attackera en hel stad med ett gäng drakar, utan att behöva gå något djupare in på varför än att "Lorden skickade dem". Jag saknar att kunna ge huvudrollen en häst vars hovar kan krossa sten. Saknar alver som ser ansikten i träd och kan tala med dem.

Det var så enkelt då, när man var femton. Enkelt språk och enkel handling och enkelt upplägg.

And the reason att jag skriver om detta... Blir ni varse tids nog ;3

Haha! Nej, samma här. Har försökt leta reda på någon genomgod typ i min senaste bok, meeeen... Alla är usla, på ett sätt eller ett annat. Alla har sina fina sidor med, förvisso, men ingen skulle tveka med att stoppa kniven i någon om det gagnade dem själva x)

Deeeet tvivlar jag nog på xD Jag tror den där alvinnan, Arathy, grät minst fem gånger på tre kapitel. Hon var en av två tjejer med, dessutom. Var ganska tydligt redan då vad jag tyckte om tjejer xD

Frida och Xander, hette följetongen i alla fall som jag skrev. Och de var ju aktuella när de skrevs, eftersom jag då red och var aktiv i stallet, drömde om att ha en egen häst och all that. Men sedan började jag dras bort från det lulliga och gulliga och vardagsdramatiska av trettonåringar som blir tilldelade fel hästar vid ridlektioner och som bråkar med snygga killar ;3

Haha! Fast det är ju inte osannolikt för dig? Och jag menade nog inte osannolikt som i att sakerna jag skrev inte kan hända, utan att chansen att det händer för samma personer, samtidigt, när de nu händer, är osannolika. Ungefär som i Hollywoodfilmer, när saker och ting händer precis när de ska hända, för att driva handlingen framåt.
Sedan var jag väldigt ojämn. Ta ena huvudrollen, alven Qualáhali. Boken börjar med att han blir huggen i armen av en av dessa lejonmänniskor. Han blir räddad av en trollkarl, som dyker upp i grevens tid och som händelsevis råkar vara vän med dem. De ger sig av för att de är de enda som kan rädda världen (så klart, som i 90% av alla Hollywoodfilmer för den delen). Efter någon dag blir han skadad igen, denna gång så pass allvarligt att han nästan DÖR (ja, texten ovan).
Han blir räddad. Igen. Det går ett par, tre dagar. Staden blir attackerad av drakar och han blir skadad. IGEN! xD Ingen annan lider en skråma! Förutom ena trollkarlen som gjort slut på sina krafter, men det är ändå inte samma sak.
Om han nu är en förrymd alvprins (LOL) och som utmärkt sig med sina enorma stridskunskaper och överlevt så många slag och är så awesome som bara femtonåringar kan göra sina alver - varför råkar han då illa ut hela tiden?
Det är den typen av osannolikhet jag pratar om :D

Hehe, tvivla inte! xD Kanske elakt av mig, särskilt när jag gått kurs hos honom, men jag gillade inte Peter Gissys Med döden ombord (om Cook) nåt vidare... Jättebra info om historia, miljöer osv, men personernaaaaa. Så enkla, nästan som i en barnbok även om de gjorde vuxensaker. Och han är ju en "bra" författare enligt förlagsvärlden... Får nog ta och läsa en av deckarna han skrivit, och hoppas på betydligt mera spänning :o)

Hihi, gråtande alvinna! Jag fattar vad du menar, jag har alltid också haft lättare för att skriva om och umgås med killar, men börjar nu i min singeltillvaro lära mig "tjejkoderna" och har faktiskt riktigt kul. Nästan så män börjar bli mysterier för mig numera, haha!

Haha, förstår vad du menar med osannolikt, och nej, det är ju inte osannolikt för mig med spöken och annat, men ändå osannolikt, för hur ska jag kunna VETA hur ett spöke tänker t ex? :o) Nu har jag ju "pratat" med en hel bunt av dem, men då visar de mest bilder och förmedlar känslor och så, så hur ska jag kunna motivera och skapa händelser där de faktiskt ska ta egna beslut, föra dialog osv... Hehe! Tur det finns något som heter konstnärlig frihet! xD
Ja du... din alvprins... stackaren kanske helt enkelt kom in i ett riktigt bad flow, och all hans stridskarma straffade sig nu? xD Nä, skämt åsido, jag förstår vad du menar med osannolikt :o) Jag skulle så gärna vilja hitta mina första rysare som jag skrev, för jag är säker på att de också är som du beskriver, med plötsliga osannolika händelser som räddar någon, eller driver handlingen framåt. Suck ja, min pågående, ständigt stillastående, bok, har säker också en massa sånt som jag måste reda upp i... :o)

Ska du skriva om den på svenska eller fortsätta skriva på svenska, menar du?
Jag kan önska att man ibland var mer frisluppen med saker som händer. Nu letar man anledningar och långtgående konsekvenser, och allt som händer måste hända av en anledning, istället för att bara låta det hända och se vad som händer. Rättskriver Makise nu och har fått ta bort en del kapitel som inte tillfört annat än karaktärskännedom, och får påminna mig om att folk inte vill läsa om trista vardagliga saker, hur roliga de än är att skriva x)

Jag har inte skrivit den alls, men den ska skrivas på svenska. Hur mycket engelska jag än har skrivit så vill jag skriva den på mitt förstaspråk, för jag HAR ärligt talat bättre koll på det, även om jag inte alltid känner så xD
Personligen älskar jag även vardagssakerna, men jag får medge att om kapitel ingår i en bok så funderar jag på anledningen till varför de är där (ibland. Jag kopplar bort fantastiskt mycket för det mesta när jag läser). Och då läser man kanske in saker även i vardagskapitlen bara föra tt de är där. If u see maj påjnt?