January
Saturday 17 May 2014 photo 1/1
![A-hem.
Berättade ju att jag börjat skriva på en ny berättelse, i typ förrgår? Var en idé på ett radarpar jag fick när jag såg ett avsnitt av Doctor Who (The Curse of the Black Spot, om man nu ska vara så där oerhört detaljerad) och av någon outgrundlig anledning började jag skriva ned lite smått om den. Idag, tre dagar senare, har detta "smått" uppgått till tolv sidor i Word.
Whops?
>____>
Konceptet "ung man är kompis med äldre man" utvecklades till "ung man är sällskapsman åt adelsdamer och äldre man har av [anledning] blivit odödlig". Jag lät berättelsen ta plats inte bara i samma värld som min bok Framtidsutsikt utspelar sig, utan till och med i samma stad, fyra år efter där Framtidsutsikt slutade. Detta, tänkte jag, för att slippa hitta på en helt ny värld, nya religioner, nya politiska styren, nytt, nytt, nytt, och på sådant sätt slippa bli fast och fördjupa mig i berättelsen.
Did it work?
Backfired as fuck.
Nu behöver jag ju inte lägga krut på att hitta på en helt ny värld, nya religioner, nya politiska styren, nytt, nytt, nytt och istället lägga all energi på karaktärer, historia och intriger. Hence - tolv sidor skrivna på tre dagar.
Sedan får jag erkänna att det är en sällsam känsla, faktiskt, att återvända till en värld man inte besökt på ett tag. Jag skrev klart Framtidsutsikt den 28:e maj förra året, och jag tror jag läste igenom den någon gång innan jul. Sedan dess har jag inte rört eller tänkt på boken. Nu, när jag på nytt 'besöker' staden och landet och världen, får man en jätteunderlig känsla av att besöka en plats man känner till så himla väl och faktiskt saknat. Det är som att besöka en lägenhet man en gång bott i i några år. Man minns plötsligt allt man varit med om, allt som hänt, och även alla utrymmen och vrår som man känt utan och innan.
Det är en oerhört lustig känsla, faktiskt, och nog väldigt svår att förstå om man själv inte skriver. (Ungefär lika lätt att förklara för icke-skrivande folk hur karaktärer man skriver om kan göra saker helt på eget bevåg utan att man har något att säga till om?) Men jag klagar inte. Inte egentligen. Tror jag. Det är jättemysigt att få skriva igen, helt hämningslöst, och jag har återgått till min filosofi att skriva det jag för stunden känner för att skriva, snarare än skriva på något jag känner mig skyldig att skriva.
Och för att göra lång text längre kommer här ett helt obearbetat utdrag ur denna den nya berättelsen. Man får följa Matteo (den yngre killen) i sitt arbete på Blomsterpalatset (working name), där han och hans arbetskamrater (så kallade blommor) förför rika kvinnor mot betalning.
"Säg nu inte att jag gjorde fel med att sätta mig ned här, min skönaste - jag väntade, det gjorde jag, in till det allra sista. Men ert sällskap verkar inte vilja återkomma", sade Matteo och betraktade den rodnande flickan med odelat intresse. Han visste att hans gröna, ljusa ögon i det mörka ansiktet fick hans blickar att verka än mer intensiva, och han förde en av sina svarta, raka testar bakom örat. Det gjorde alla kvinnor svaga. Denna flicka var inget undantag. Hennes blå ögon glänste av stigande hetta.
"Jag...", var allt flickan fick ur sig med synbar blygsel, och han fångade upp hennes haka när hennes känslor gjorde henne generad och hon ville se undan.
"Det beror inte på er, min finaste", sade han dovt och smög en tumme smekande över hennes barnsligt rundade kind. Hon kunde inte vara mer än femton, kanske sexton år. Han lutade sig in mot henne, för att kunna sänka rösten ytterligare. "Föreståndarinnan är en oerhört svartsjuk kvinna, hennes ålder tålde antagligen i](http://cdn08.dayviews.com/112/_u3/_u3/_u5/_u7/_u2/_u5/u3357253/50997_1400357191/A_hem_Berattade_ju_att_jag_borjat_skriva_pa_en_ny_berattelse_i_typ_forrgar_Var_en_ide_pa_ett.jpg)
|
A-hem.
Berättade ju att jag börjat skriva på en ny berättelse, i typ förrgår? Var en idé på ett radarpar jag fick när jag såg ett avsnitt av Doctor Who (The Curse of the Black Spot, om man nu ska vara så där oerhört detaljerad) och av någon outgrundlig anledning började jag skriva ned lite smått om den. Idag, tre dagar senare, har detta "smått" uppgått till tolv sidor i Word.
Whops?
>____>
Konceptet "ung man är kompis med äldre man" utvecklades till "ung man är sällskapsman åt adelsdamer och äldre man har av [anledning] blivit odödlig". Jag lät berättelsen ta plats inte bara i samma värld som min bok Framtidsutsikt utspelar sig, utan till och med i samma stad, fyra år efter där Framtidsutsikt slutade. Detta, tänkte jag, för att slippa hitta på en helt ny värld, nya religioner, nya politiska styren, nytt, nytt, nytt, och på sådant sätt slippa bli fast och fördjupa mig i berättelsen.
Did it work?
Backfired as fuck.
Nu behöver jag ju inte lägga krut på att hitta på en helt ny värld, nya religioner, nya politiska styren, nytt, nytt, nytt och istället lägga all energi på karaktärer, historia och intriger. Hence - tolv sidor skrivna på tre dagar.
Sedan får jag erkänna att det är en sällsam känsla, faktiskt, att återvända till en värld man inte besökt på ett tag. Jag skrev klart Framtidsutsikt den 28:e maj förra året, och jag tror jag läste igenom den någon gång innan jul. Sedan dess har jag inte rört eller tänkt på boken. Nu, när jag på nytt 'besöker' staden och landet och världen, får man en jätteunderlig känsla av att besöka en plats man känner till så himla väl och faktiskt saknat. Det är som att besöka en lägenhet man en gång bott i i några år. Man minns plötsligt allt man varit med om, allt som hänt, och även alla utrymmen och vrår som man känt utan och innan.
Det är en oerhört lustig känsla, faktiskt, och nog väldigt svår att förstå om man själv inte skriver. (Ungefär lika lätt att förklara för icke-skrivande folk hur karaktärer man skriver om kan göra saker helt på eget bevåg utan att man har något att säga till om?) Men jag klagar inte. Inte egentligen. Tror jag. Det är jättemysigt att få skriva igen, helt hämningslöst, och jag har återgått till min filosofi att skriva det jag för stunden känner för att skriva, snarare än skriva på något jag känner mig skyldig att skriva.
Och för att göra lång text längre kommer här ett helt obearbetat utdrag ur denna den nya berättelsen. Man får följa Matteo (den yngre killen) i sitt arbete på Blomsterpalatset (working name), där han och hans arbetskamrater (så kallade blommor) förför rika kvinnor mot betalning.
"Säg nu inte att jag gjorde fel med att sätta mig ned här, min skönaste - jag väntade, det gjorde jag, in till det allra sista. Men ert sällskap verkar inte vilja återkomma", sade Matteo och betraktade den rodnande flickan med odelat intresse. Han visste att hans gröna, ljusa ögon i det mörka ansiktet fick hans blickar att verka än mer intensiva, och han förde en av sina svarta, raka testar bakom örat. Det gjorde alla kvinnor svaga. Denna flicka var inget undantag. Hennes blå ögon glänste av stigande hetta.
"Jag...", var allt flickan fick ur sig med synbar blygsel, och han fångade upp hennes haka när hennes känslor gjorde henne generad och hon ville se undan.
"Det beror inte på er, min finaste", sade han dovt och smög en tumme smekande över hennes barnsligt rundade kind. Hon kunde inte vara mer än femton, kanske sexton år. Han lutade sig in mot henne, för att kunna sänka rösten ytterligare. "Föreståndarinnan är en oerhört svartsjuk kvinna, hennes ålder tålde antagligen inte att se en så vacker, ung fröken få de blickar hon själv trånar efter."
Fröken Delanie kunde bara stirra, hennes dockliknande ögon var rundade av misstro till att höra någon säga sådana ord om sin föreståndare. Hon trodde uppenbarligen inte att hundar kunde skälla på sin herre.
"Är det er första gång här, min fröken?" undrade Matteo, som redan visste svaret.
"N-nej", viskade flickan. "Tredje..."
"Det förklarar saken. Då har mina blomkamrater börjat fatta tycke för dig, och föreståndarinnans svartsjuka är ett faktum. Men vem kan klandra dem?" log han, än närmare henne nu. "Eller klandra henne för hennes avundsjuka? Er skönhet är omätbar."
Han kunde se hennes hjärtslag leva som egna andetag vid hennes avklädda nyckelben, alldeles ovanför den försiktiga klykan av bröst. Det var bra. Mer blod som forsar kräver mer syre. Syre som hennes korsett vägrade ge henne.
"Jag är Liljekonvalj", sade han och hasade sig än litet närmare. Han tog stöd mot divanen om hennes andra sida. Han råkad visst luta sig in över henne. Det fanns trots allt inget annat sätt, det visste hon väl.
"D... Delan...", försökte flickan, men var så andfådd av upphetsning och blygsel att hon knappt kunde stänga munnen, eller få tungan att artikulera.
"Fröken Delanie", viskade Matteo, som fick uppbringa en ovanligt stor vilja att inte smaka av hennes läppar. Till skillnad från många andra kunder såg dessa så rena ut. Liksom de aldrig förr blivit kyssta.
Andetagen hade slutat rulla över de mjuka kullarna av flickans smultronrodnande läppar. Hennes hjärta slog så hårt att han nästan tyckte synd om henne. Hur kunde han vara så elak mot den lilla. Det var nästan synd att befläcka en sådan ren, oskuldsfull tavla med betald lusta än ärlig sådan.
"L-lilje...", försökte hon, men misslyckades.
"Jag vill så gärna kyssa er, min fröken", viskade han tröstande, "men jag är rädd att ni redan är slut på anda." Fingrarna vandrade över den utsirade spetsen på hennes korsett, upp mot krönet av hennes bröst. "Vad säger du om att följa med upp till mitt rum, och lätta på detta fängelse? Jag tror bestämt att den stjäl all er anda för mig." Och leendes lät han retsamt snudda hennes läppar med sina. "Hur ska jag annars få höra er säga mitt namn?"
AND CUT.
That's a wrap, people.
Nu ska jag tova mer dreads. Uppe i 25 stycken nu. Pew pew pew.
Annons
huldrehamn
Thu 22 May 2014 21:57
AND CUT bara poppade upp i mina ögon, och jag tänkte näääjjjj, jag vill läsa meeera! :D
Du kan verkligen fånga läsaren, det är så sant som det är sagt, och jag älskar idén om dessa blompojkar :o)
Och jag tror att jag förstår precis vad du menar med känslan av igenkännande och minnen från en fiktiv plats, och att karaktärer lever sitt eget liv :o)
Du kan verkligen fånga läsaren, det är så sant som det är sagt, och jag älskar idén om dessa blompojkar :o)
Och jag tror att jag förstår precis vad du menar med känslan av igenkännande och minnen från en fiktiv plats, och att karaktärer lever sitt eget liv :o)
Alwarion
Sun 18 May 2014 00:46
Åh, detta låter lovande! =)
När karaktärerna får eget liv är en rätt härlig känsla ändå, man låter fingrarna springa över tangenterna (eller pennan över pappret om man vill det) och har själv ingen aning om vilka ord som bildas förrän man läser igenom det.. ^^ Jag bara väntar på att mina karaktärer ska få eget liv, än så länge är det bara Hreli som tagit det steget (det var inte planerat att han skulle stå vid bro till Thinc utan Winnderi skulle snällt fått vandra i öknen till fots).
När karaktärerna får eget liv är en rätt härlig känsla ändå, man låter fingrarna springa över tangenterna (eller pennan över pappret om man vill det) och har själv ingen aning om vilka ord som bildas förrän man läser igenom det.. ^^ Jag bara väntar på att mina karaktärer ska få eget liv, än så länge är det bara Hreli som tagit det steget (det var inte planerat att han skulle stå vid bro till Thinc utan Winnderi skulle snällt fått vandra i öknen till fots).
Sjazna
Sat 17 May 2014 23:42
Känns jättekonstigt att veta att vissa inte förstår den känslan. Att återgå till ett gammalt hem, liksom. Eller att ens karaktärer drar iväg åt helt andra håll än man själv tänkt och man bara får följa med och försöka se om man kan peta något alls eller om de helt själva ska bestämma vart det går.
Intressant idé för ny story, btw ^^ Gillar biten vi fått att smaka på.
Intressant idé för ny story, btw ^^ Gillar biten vi fått att smaka på.
MyakiSama
Sat 17 May 2014 23:03
Känner så väl igen det där med karaktärer som gör som de själva vill. xD <3
Och jag tycker att denna texten var helt underbar, jag gillar Liljekonvalj redan. :'3
Och jag tycker att denna texten var helt underbar, jag gillar Liljekonvalj redan. :'3
6 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/makeamess/518052610/
Visa toppen
Show footer