maj
onsdag 25 december 2013 bild 1/1
|
jag är inte smal, jag är inte mullig utan jag är tjock. Och jag vet det. Från början var det inte mitt fel att jag ökade i vikt och blev fylld av vatten utan det var alla tabletter, alla cortison sprutor och allt annat jag fick ta emot min reumatism. Men sen vid tio-tolv års åldern slutade jag med medicinen och då var jag redan knubbig. Jag blev mobbad i flera år i grundskolan och godis blec tyvärr min tröst. Jag var redan trasig, men sen så kom det ett gäng killar och gjorde mig ännu trasigare. Jag hade ett dåligt självförtroende, hade jämt mjukisbyxor och college tröja för att dölja min feta kropp. Jag avskydde mig själv och var rasande för mina föräldrars val till att skapa mitt liv. Jag var rasande för att ingen vuxen förutom mina Föräldrar ingrep och såg hur mobbningen tärde på mig. Jag kom hem med blåmärken, med ett trasigt leende och försökte dölja det för mina föräldrar. När jag trodde att ingen hörde eller såg mig så grät jag mig till sömns, jag gick upp och tog godis/kakor/mackor som tröst. Jag kände mig äcklad av mig själv. Varje kränkade ord dessa killar kallade mig fastnade i mitt huvud, siffran på vågen blev en siffra jag såg överallt, skräcken och rädslan över att någon skulle ta eller röra mig blev otroligt jobbig. Jag kände att jag föddes i fel kropp, fel århundrade och på helt fel plats. Jag ville inte leva. Men sen en dag, träffade jag två vänner när jag gick i femman som fick mig att se mig själv ur ett helt nytt perspektiv. Dessa ständiga tankar om hur äcklig jag var försvann aldrig, men de lärde mig att tackla mobbarna att stå på mig och visa vem jag var. Utan dessa två vänner hade jag aldrig stått här. Så tack Amanda och Emma för att ni gett mig modet till att säga ifrån, modet till att öppna min mun och försvara mig själv.♥
Kamerainfo
Kommentera bilden
3 kommentarer på denna bild
Direktlänk:
http://dayviews.com/makedifference/516987361/
Visa toppen
Visa sidfoten