October
Monday 28 January 2008 photo 1/1
|
När man spelar teater är det viktigt att man använder sig av sig själv, utan att för den sakens skull ta med sig själv. Tar man inte hjälp av sina egna känslor och erfarenheter blir rollen inte levande utan platt och smaklös och det är därför viktigt att man inte bara härmar nån. Utan skapar sin egen rollkaraktär medan man hittar och letar efter starka länkar som binder ihop sig själv och rollen undertiden man lämnar sin personlighet utanför. Och det är just detta vi ska göra imorrn för då det är PREMIÄR!!! Jag är helt jävla nervvark!!! Allt bara stuttsar runt i huvet som en pingisboll. Nu in i sista sekunden tänker jag på vad jag egentligen vill förmedla till publiken, vilket är absolut det viktigaste. Jag har ialf kommit fram till att jag vill upplysa publiken om att det finns så många flickor ute i samhället som blir våltagna av sina pappor, vilket man lätt kan glömma bort och som verkligen är viktigt att ta tag i. Bella är en av tusen flickor i världen som har blivit utastt för detta. I hennes fall har det gått så långt så att hon tror att det är normalt, vilket det säkert finns många flickor ute i samhället idag som oxå tror som Bella och som har en lika förskräklig barndom som henne. Det är inte så konstigt att hon sitter på ett metalsjukhus, vem som helst skulle ju göra det om man var i hennes situation. Jag vill bara ge publiken en tankeställare om vad som är viktigt att sattsa på i dagens samhälle. Att leva i överflödig lyx och sträva efter att köpa varje grej man vill ha eller att sattsa på de som är utsatta i smahället så att alla får ett dräglit liv. Vissa sår kan man inte läka men man kan förstå. Eller?
Annons
Visa toppen
Show footer