"Jag var fem år när jag åkte tåg första gången i tre dagar. Mamma hade kommit för att ta mig med till det nya landet. Vi korsade Europa från söder till norr. Vi reste genom städer, landskap, länder, vi fördades genom värld på värld. Fram till den dagen hade Bosnjaci varit min värld, byn som bestod av två leriga gator som korsade varandra. I utkanten av byn växte majsfältenoch där majsfälten började tog världen slut. Men nu, när jag satt där och tittade ut genom tågfönstret, förstod jag att världen inte var byn. Den tog inte slut vid majsfälten. Den tog inte slut någonstans. Den bara fortsatte. Efter ett dygn kom vi till en järnvägsstation någonstans i Centraleuropa. Plötsligt baxades vår vagn upp på en stor vändskiva där ett tiotal spår strålade samman. Sakta och giktburet började skivan att vrida vagnen, som kan den inte riktigt bestämma sig för åt vilket håll den ska skicka iväg oss. Jag tittar på mamma. Jag har en stark känsla av att det är något stort som håller på att ske. Att den här vridningen också handlar om den riktning mitt liv ska ta...." (en monolog ur pjäsen Mitropa, sjukt bra!)

Annons

Bilden saknar taggar

december 2008