April
Monday 20 October 2008 photo 2/11
|
ingen ber er läsa
jag vet att du hade det jobbigt när du var liten, alla gånger han gjorde så mot dig. alla
gånger du blev nertryckt för att du inte var lika bra som dina två brödrar, jag förstår att
du hade det jobbigt. hur klarade du dig utan familj när du var sexton år? du har varit
stark, du har kämpat dig igenom alla dessa år. men du kan inte säga till mig hur jag
ska bete mig. jag har ett eget liv, ett liv som inte du längre kan bestämma över. för du
hade din chans, du fick dina två barn. du hade chansen pappa! du kunde tagit hand om
oss, du hade kunnat finnas där och fortsätta ha en familj. men istället svek du oss, du
valde henne framför oss. du hade ditt eget val.. jag har gjort mitt val, du är inte min
förebild, du kommer aldrig vara det. du lovade att du inte skulle bli som din pappa, men
inse det själv. du är värre, jag önskar att du fick höra dom här orden någon gång. att
jag tog mig mod till att berätta det för dig, så att du mådde skit rent ut sagt! jag vill få
dig till att förstå hur jävla dålig du är. det är hemskt att säga så, jag vet. men jag tror
att du förtjänar det. tänk om du någon gång kunde bry dig om någon annan än dig själv?
hur hade allt varit då? hade jag mått bra då, hade jag varit en glad tjej som orkade med
att gå i skolan? orkade med att bry mig om mina vänner? orkade bry mig om min familj?
du har seriöst förstört hela min uppväxt, i tio år har jag fått stå ut med dina lögner, ditt
svek, mina egna tårar& en förstörd familj. den enda som förstår mig till 100% är min
mamma, vad hade jag gjort utan henne? jag hade inte haft någonstans att bo, ingen
att lägga mig hos och gråta& prata ut hos. ingen som lyssnade och förstod mig så bra.
jag kan inte ens tänka mig ett liv utan henne.
"vi bodde hos honom varannan helg tills jag inte orkade mer, varenda gång jag var där
hemma skrek han, han bråkade, han sa att han inte ville ha med mig att göra osv. det
fanns en gång då han var den pappan jag ville ha egenligen.. det var när mina vänner
sov där. då var han den föräldern som skulle skoja om allt, den som alla trodde var en
underbar person. alla frågade mig "hur kan du tycka illa om din pappa? han är ju urhäftig!"
men ingen såg hur han var egentligen. det var som om han spelade en teaterföreställning..
han ville vara två olika roller." den här texten, skrev jag till två underbara personer när
jag skulle förklara för om hur allt låg till. det är verkligen såhär det känns. att han var
två olika personer. det var som om han ville få alla emot mig, han visste om hur jag
kände, hur jag tyckte att han betedde sig. men när jag försökte bevisa det för mina vänner
låtsades han som om allt var helt perfekt. han är nog den mest falska personen jag
någonsin träffat. men hur kan man säga så om sin egen pappa? är det verkligen så det
ska behöva vara? att man ska ha så mycket emot den personen som faktiskt gett mig
liv? jag är rädd, rädd för att jag någon gång ska bli så förbannat dum som du är. det
är nog min största rädsla.. förlåt alla ni underbara vänner, ni vänner som har fått stå
ut med mig under alla dessa år. jag kan aldrig skylla mina misstag, min bråk på hur jag
har det med min pappa. men kanske förstår ni, kanske kan ni tänka er in i min situation.
jag älskar min mamma, min älskade bror& mina vänner över allt annat.
du vet väl om att du är värdefull, att du är viktig här& nu?
att du är älskad för din egen skull, för ingen annan är som du.
förlåt
jag vet att du hade det jobbigt när du var liten, alla gånger han gjorde så mot dig. alla
gånger du blev nertryckt för att du inte var lika bra som dina två brödrar, jag förstår att
du hade det jobbigt. hur klarade du dig utan familj när du var sexton år? du har varit
stark, du har kämpat dig igenom alla dessa år. men du kan inte säga till mig hur jag
ska bete mig. jag har ett eget liv, ett liv som inte du längre kan bestämma över. för du
hade din chans, du fick dina två barn. du hade chansen pappa! du kunde tagit hand om
oss, du hade kunnat finnas där och fortsätta ha en familj. men istället svek du oss, du
valde henne framför oss. du hade ditt eget val.. jag har gjort mitt val, du är inte min
förebild, du kommer aldrig vara det. du lovade att du inte skulle bli som din pappa, men
inse det själv. du är värre, jag önskar att du fick höra dom här orden någon gång. att
jag tog mig mod till att berätta det för dig, så att du mådde skit rent ut sagt! jag vill få
dig till att förstå hur jävla dålig du är. det är hemskt att säga så, jag vet. men jag tror
att du förtjänar det. tänk om du någon gång kunde bry dig om någon annan än dig själv?
hur hade allt varit då? hade jag mått bra då, hade jag varit en glad tjej som orkade med
att gå i skolan? orkade med att bry mig om mina vänner? orkade bry mig om min familj?
du har seriöst förstört hela min uppväxt, i tio år har jag fått stå ut med dina lögner, ditt
svek, mina egna tårar& en förstörd familj. den enda som förstår mig till 100% är min
mamma, vad hade jag gjort utan henne? jag hade inte haft någonstans att bo, ingen
att lägga mig hos och gråta& prata ut hos. ingen som lyssnade och förstod mig så bra.
jag kan inte ens tänka mig ett liv utan henne.
"vi bodde hos honom varannan helg tills jag inte orkade mer, varenda gång jag var där
hemma skrek han, han bråkade, han sa att han inte ville ha med mig att göra osv. det
fanns en gång då han var den pappan jag ville ha egenligen.. det var när mina vänner
sov där. då var han den föräldern som skulle skoja om allt, den som alla trodde var en
underbar person. alla frågade mig "hur kan du tycka illa om din pappa? han är ju urhäftig!"
men ingen såg hur han var egentligen. det var som om han spelade en teaterföreställning..
han ville vara två olika roller." den här texten, skrev jag till två underbara personer när
jag skulle förklara för om hur allt låg till. det är verkligen såhär det känns. att han var
två olika personer. det var som om han ville få alla emot mig, han visste om hur jag
kände, hur jag tyckte att han betedde sig. men när jag försökte bevisa det för mina vänner
låtsades han som om allt var helt perfekt. han är nog den mest falska personen jag
någonsin träffat. men hur kan man säga så om sin egen pappa? är det verkligen så det
ska behöva vara? att man ska ha så mycket emot den personen som faktiskt gett mig
liv? jag är rädd, rädd för att jag någon gång ska bli så förbannat dum som du är. det
är nog min största rädsla.. förlåt alla ni underbara vänner, ni vänner som har fått stå
ut med mig under alla dessa år. jag kan aldrig skylla mina misstag, min bråk på hur jag
har det med min pappa. men kanske förstår ni, kanske kan ni tänka er in i min situation.
jag älskar min mamma, min älskade bror& mina vänner över allt annat.
du vet väl om att du är värdefull, att du är viktig här& nu?
att du är älskad för din egen skull, för ingen annan är som du.
förlåt
& malin, du ÄR värdefull
jag kommer alltid finnas här, och jag kommer alltid älska dig.
för det är du malin,det är du..
jag älskar dig.
jag vet inte vad jag ska säga till dig, men jag älskar dig jätte mycket malin ohc jag finns alltid här för dig lilla hjärtat!
22 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/malinfroderberg/282806029/
Visa toppen
Show footer