Monday 31 August 2009 photo 1/1
|
måste skriva av mig, läs inte om ni inte vill.
det hade gått åtta månader innan du hörde av dig för första gången, min egna pappa. jag är fortfarande ett barn och barn ska ha båda sina föräldrar vid sin sida, inget barn förtjänar någonting annat. man behöver stöd, speciellt i tonåren. det är jätteskönt att vi inte bråkar längre, verkligen. men allt ändrades över en middag.. vi pratade knappt om någonting av det som faktiskt har hänt, det du faktiskt gjort mot mig och självklart det jag gjort mot dig. ingenting! vi satt där, skrattade, pratade, skämtade, men ingenting om vårt bråk.
det har tagit jättehårt på mig och jag gråter konstant under nätterna, det finns en gång då jag kan sova en hel natt och det är när jag har någon bredvid mig. jag har sovit bredvid mamma bara för att orka med skolan i våras, för jag kunde inte somna. att alltid ha något som trycker ner än tar så jävla hårt på mig. allt är bra det är ju så vi säger, att vi ska hålla fast vid det här nu. men varför är det bara en jävla massa ord, vi vet båda att vi alltid börjar bråka snart igen.. fast jag ska kämpa, kämpa för oss!
att känna sig bra, accepterad och älskad är inte något som jag känner dagligen.. långt ifrån, jag älskar mina bästa vänner, mamma och min bror. men hur vet man vem som faktiskt alltid finns där, vem fan kan man prata med just nu? vem fan förstår mig, jag önskar faktiskt att jag kunde veta det. jag har ändå levt i femton år och känner verkligen inte att jag kan lita på någon till 100%. ikväll gråter jag, jag kommer inte sova och jag hatar att jag vet om det, jag vill vara älskad. jag vill kunna somna in bredvid någon.
det hade gått åtta månader innan du hörde av dig för första gången, min egna pappa. jag är fortfarande ett barn och barn ska ha båda sina föräldrar vid sin sida, inget barn förtjänar någonting annat. man behöver stöd, speciellt i tonåren. det är jätteskönt att vi inte bråkar längre, verkligen. men allt ändrades över en middag.. vi pratade knappt om någonting av det som faktiskt har hänt, det du faktiskt gjort mot mig och självklart det jag gjort mot dig. ingenting! vi satt där, skrattade, pratade, skämtade, men ingenting om vårt bråk.
det har tagit jättehårt på mig och jag gråter konstant under nätterna, det finns en gång då jag kan sova en hel natt och det är när jag har någon bredvid mig. jag har sovit bredvid mamma bara för att orka med skolan i våras, för jag kunde inte somna. att alltid ha något som trycker ner än tar så jävla hårt på mig. allt är bra det är ju så vi säger, att vi ska hålla fast vid det här nu. men varför är det bara en jävla massa ord, vi vet båda att vi alltid börjar bråka snart igen.. fast jag ska kämpa, kämpa för oss!
att känna sig bra, accepterad och älskad är inte något som jag känner dagligen.. långt ifrån, jag älskar mina bästa vänner, mamma och min bror. men hur vet man vem som faktiskt alltid finns där, vem fan kan man prata med just nu? vem fan förstår mig, jag önskar faktiskt att jag kunde veta det. jag har ändå levt i femton år och känner verkligen inte att jag kan lita på någon till 100%. ikväll gråter jag, jag kommer inte sova och jag hatar att jag vet om det, jag vill vara älskad. jag vill kunna somna in bredvid någon.
du vet vart jag finns & ett samtal bort.
jag kommer om du behöver mig & du får komma hit när som det vet du!
jag finns vid din sida 24/7 bästa vän.
jag behvöer dig i mitt liv.
jag finns för dig.
älskar dig mest bästa vän!
du vet vart jag finns & ett samtal bort.
jag kommer om du behöver mig & du får komma hit när som det vet du!
jag finns vid din sida 24/7 bästa vän.
jag behvöer dig i mitt liv.
jag finns för dig.
älskar dig mest bästa vän!.
men det är inte så lätt. man blir sviken. gång på gång. att ens pappa inte ens kan finnas där för en.
du vet hur min pappa är malin.. kanske lite FÖR mycket där för mig. så mycket att det blir jobbigt, att jag ösnkar att han bara kunde försvinna. men så fort jag tänker dom tankarna så vaknar jag till. fattar vad jag har tänkt. och ångrar. jag önskar inte att han ska försvinna. din pappa finns...fanns (!) inte hos dig, det är hemskt. det är så jävla hemskt, och fördjävla jobbigt. så jag tänker inte dom tankarna igen.
man vill ha sin pappa hos sig. jag förtjänar det. du förtjänar det.
speciellt du förtjänar det. för du har levt med den där pappan som beter sig sådär mot dig så jävla länge och det är inte rättvist. det är inte rättvist att först få ett barn, och sedan inte bry sig ett skit om det. att inte bry sig. det är den värsta känslan. att inte bry sig om sitt barn.
jag undrade ett tag hur han kunde stå ut mig själv, urbanturban, när han vaknade varje morgon i ett hus på din gata utan att ens bry sig om dig.
jag har hatat honom, men jag vet att du behöver honom. så det gör honom ohatbar. jag kan inte hata någon som du egentligen älskar så jävla mycket.
du är värd en pappa. kanske inte urban. han förtjänar inte dig om han sviker dig en enda gång till. men du förtjänar en pappa. fan vad jag skulle vilja trolla fram en pappa till dig. en som skulle ringt dig varje dag, frågat hur det var med dig.. bjudit över dig på middag. malin,..fyfan...
malin jag saknar dig, duvet hur jag känner för dig, din pappa, allt.
måste prata med dig.. och det är snart.
du gjorde min sommar helt jävla underbar och fanns där som ingen annan.
ily.
tack
16 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/malinfroderberg/406027164/