Next day

Previous day

Sunday 8 March 2015 photo 1/1

Det har hänt mycket sedan jag laddade upp ngt sist, det är 3 månader sedan och jag vet inte riktigt vart den tiden har försvunnit. Det är nog det som oroar mig mest när jag tänker efter ordentligt (gör inte det, det är inte bra) men känslan av att tiden bara rinner iväg och att jag inte hinner med att leva när jag kan. Jag har så mycket som jag vill göra och som jag känner att jag borde göra, för att liksom jag vill leva ett liv där det ständigt händer saker, det är alltid något på gång och det känns som om jag är där fast det är fel saker som händer och fel saker som inte händer. Just nu vill jag mest stanna tiden och ordna upp saker så att allting är bättre när jag startar tiden igen. Dock så funkar det inte så och jag vet inte hur jag ska lyckas med något när det känns som om allt och alla bara försvinner och jag stannar kvar på samma ställe och istället för att vara med samma människor så är jag ensam och utan människor som faktiskt bryr sig?
Nu är det väl knappt ngn som läser detta och om ni gör det så kommenterar ändå ingen så det är väl lika bra att vara helt ärlig, för vem bryr sig liksom? Jag vet att det finns människor och kompisar och folk som jag känner som bryr sig, men jag har nog kommit till det stadiet där man inte har någon att vara med, de som jag känner och som jag räknar till mina kompisar, de räknar antagligen inte mig som en av deras kompisar men samtidigt så räknar de mig som en av dem som de känner ytligt. Men det innebär att jag sitter ensam den mesta av tiden och vågar inte ta kontakt med folk eftersom jag tror att antingen så svarar folk inte eller så svarar dem och vill inte ha med mig att göra.
Men det är liksom ingen som är taskig mot mig eller så, det är liksom ingen som skadar mig på något sätt, jag bara glöms bort och räknas inte med. Och det gör ont att inse det när jag enligt samhället ska vara på toppen av livet, det är nu som jag ska tågluffa genom Europa, festa varje helg och gå på folkhögskola och läsa flummiga kurser som inte leder till någonting för att sedan utbilda mig till någonting ordentligt och få en karriär på nolltid. Och istället så går jag på komvux, pluggar upp matten och försöker få extrajobb, men det går typ inte eftersom jag har dåliga betyg och knappt ingen erfarenhet inom något alls. Så jag sitter hemma, lever på försäkringskassan, festar knappt längre på grund av att tjejen som jag festade med, hon har börjat på högskola och har typ 47000 andra att festa med och jag hade bara henne men det vet hon inte.
Så jag bor kvar hemma och är väldigt osocial och det är ingen som bryr sig eller någon som lägger märke till det eftersom jag ändå inte hade så många att vara med när jag väl var social. Men jag mår liksom inte dåligt, jag är inte särskilt deprimerad eller ledsen eller så, jag bara saknar att vara saknad av någon som faktiskt bryr sig. Och det är mest bara ensamt, jag gör samma sak varje dag, inget spännande händer och om det mot all förmodan, skulle hända något spännande, så har jag ändå ingen utöver mina föräldrar att berätta det för. Och de bryr ju sig sådär lagom mycket, de vill bara att jag ska ta mitt körkort, att jag ska få ett jobb och hitta en lägenhet så att jag kan komma någonstans i livet. Och jag fattar dem men jag har liksom ingen motivation till något alls, jag vill i princip samma sak som de vill, förutom det att jag inte tar körkortet för mig själv utan för dem så att de kan i alla fall bli lite stolta över mig.
Nu blev detta superlångt och jag har egentligen mer att skriva men känner liksom inte att det kanske är lönt eftersom ingen verkar läsa.
Jag saknar att vara saknad.

0 Visa hela listan

Det har hänt mycket sedan jag laddade upp ngt sist, det är 3 månader sedan och jag vet inte riktigt vart den tiden har försvunnit. Det är nog det som oroar mig mest när jag tänker efter ordentligt (gör inte det, det är inte bra) men känslan av att tiden bara rinner iväg och att jag inte hinner med att leva när jag kan. Jag har så mycket som jag vill göra och som jag känner att jag borde göra, för att liksom jag vill leva ett liv där det ständigt händer saker, det är alltid något på gång och det känns som om jag är där fast det är fel saker som händer och fel saker som inte händer. Just nu vill jag mest stanna tiden och ordna upp saker så att allting är bättre när jag startar tiden igen. Dock så funkar det inte så och jag vet inte hur jag ska lyckas med något när det känns som om allt och alla bara försvinner och jag stannar kvar på samma ställe och istället för att vara med samma människor så är jag ensam och utan människor som faktiskt bryr sig?

Nu är det väl knappt ngn som läser detta och om ni gör det så kommenterar ändå ingen så det är väl lika bra att vara helt ärlig, för vem bryr sig liksom? Jag vet att det finns människor och kompisar och folk som jag känner som bryr sig, men jag har nog kommit till det stadiet där man inte har någon att vara med, de som jag känner och som jag räknar till mina kompisar, de räknar antagligen inte mig som en av deras kompisar men samtidigt så räknar de mig som en av dem som de känner ytligt. Men det innebär att jag sitter ensam den mesta av tiden och vågar inte ta kontakt med folk eftersom jag tror att antingen så svarar folk inte eller så svarar dem och vill inte ha med mig att göra.

Men det är liksom ingen som är taskig mot mig eller så, det är liksom ingen som skadar mig på något sätt, jag bara glöms bort och räknas inte med. Och det gör ont att inse det när jag enligt samhället ska vara på toppen av livet, det är nu som jag ska tågluffa genom Europa, festa varje helg och gå på folkhögskola och läsa flummiga kurser som inte leder till någonting för att sedan utbilda mig till någonting ordentligt och få en karriär på nolltid. Och istället så går jag på komvux, pluggar upp matten och försöker få extrajobb, men det går typ inte eftersom jag har dåliga betyg och knappt ingen erfarenhet inom något alls. Så jag sitter hemma, lever på försäkringskassan, festar knappt längre på grund av att tjejen som jag festade med, hon har börjat på högskola och har typ 47000 andra att festa med och jag hade bara henne men det vet hon inte.

Så jag bor kvar hemma och är väldigt osocial och det är ingen som bryr sig eller någon som lägger märke till det eftersom jag ändå inte hade så många att vara med när jag väl var social. Men jag mår liksom inte dåligt, jag är inte särskilt deprimerad eller ledsen eller så, jag bara saknar att vara saknad av någon som faktiskt bryr sig. Och det är mest bara ensamt, jag gör samma sak varje dag, inget spännande händer och om det mot all förmodan, skulle hända något spännande, så har jag ändå ingen utöver mina föräldrar att berätta det för. Och de bryr ju sig sådär lagom mycket, de vill bara att jag ska ta mitt körkort, att jag ska få ett jobb och hitta en lägenhet så att jag kan komma någonstans i livet. Och jag fattar dem men jag har liksom ingen motivation till något alls, jag vill i princip samma sak som de vill, förutom det att jag inte tar körkortet för mig själv utan för dem så att de kan i alla fall bli lite stolta över mig.

Nu blev detta superlångt och jag har egentligen mer att skriva men känner liksom inte att det kanske är lönt eftersom ingen verkar läsa.

Jag saknar att vara saknad.

Annons

Uploader

got photos in group

Taggad med

The photo has no tags

Geo tag

Camera info

Camera iPhone 4

Focal length 4 mm

Aperture f/2.8

Shutter 1/15 s

ISO 1000

Date

Comment the photo

Anonymous Sun 15 Mar 2015 20:41

Gumman.. Jag kommer ta åt mig en del av detta, för jag har faktiskt tänkt på detta då och då senaste tiden. Jag kommer ihåg dig, men har alltid femtioelva saker i huvudet - jag får inte det riktigt planerat. Det är mest bara kaos där inne och shieet. (det jag glömt var faktiskt att du frågat om kB.. vilket jag skämts lite över. Men har inte kommit ut själv - börjar väl bli gammal o sliten 8D)
Problemet är att jag vill ha tid till vänner, mig själv, ta det lugnt, festa (kanske då och då), hemmamys, träna - som jag prioriterat vääldigt mycket nu, lära mig spela bas igen, piano, läsa.. uh.. dessutom serier :P Men mest av allt dunkar jobb, utbildning och lägenhet i mitt huvud.

Well. Du ska veta att du är saknad av mig faktiskt. Och det låter kanske hemskt, men ja jag glömmer då och då. Precis som jag glömmer Simon, Soliman, Lasse, Josse.. med fler. Men det betyder inte att varken dem eller du är borta ur mitt huvud - bara att jag har så mycket annat som rullar just nu.

Jag vill i alla fall säga att jag har börjat söka lägenhet nu. Förhoppningsvis får jag en jag sökte i Arlöv i förra veckan som är inflyttning i april!! (har höga köpoäng :D) Så när jag börjar få ordning därefter - vilket jag tror på något knasigt sätt blir lättare när jag flyttat - vill du komma hem till mig på en fika eller nåt då?
Självklart vill jag gärna träffa dig innan - speciellt om lägenheten inte blir min. Kaos i livet, i hjärnan. Men jag vill väldigt gärna hjälpa dig och träffa dig. Lite snack kanske också kan hjälpa dig på traven till att få "ordning" på hur du vill göra i livet?
Och tänk på - du kan tågluffa om några år. Sök jobb som en galning (ja man måste söka ca 100 för att få chans till ett jobb. Och då snackar vi skitjobb). Då får du pengar och jag loooovar. Livet känns mer organiserat, som du hinner med mer när du faktiskt har råd.

Sorry for wall of text. Men kramar till dig <3
Hade velat säga att jag ska bättra mig, men vet att jag alltid varit så jäkla kass på det.. Så jag hoppas vi i alla fall ses snart. Massa kramar. Hör bara av dig om det är något, jag står gärna vid din sida.

- Read more -

Anonymous Sun 15 Mar 2015 20:43

Och ett tips - hör av dig till andra. Jag vet att man inte alltid vill, men få dig att synas så det skriker om det. Vissa är bara dåliga - som jag - på att tänka lite längre!

- Read more -

Anonymous Sun 15 Mar 2015 20:49

Plus - i min förvirring - har jag haft tankar på att börja dansa (i typ fem sex år) igen och sticka till kraft (sedan jag slutade gå dit).. So... 8) hej schnigel

- Read more -

Anonymous Tue 17 Mar 2015 18:18

Kändes totalt onödigt att lägga tiden på att försöka ta upp kontakten när det bara ignoreras, så jag tar tillbaka det.

- Read more -

DrunkTrunk Sun 8 Mar 2015 21:26

Men åh :( så har jag också känt i livet :( men jag lovar det släpper!!
Mitt tips är att börja i en förening, typ rädda katterna, scouterna, kyrkan, fritis/kultur grejer. Där är det lättare att lära känna nya människor.
Och eftersom du verkar bo i Malmö, så rekommenderar jag dig att gå på lekklubb! Det är det roligaste, socialaste, okomplicerade, billigaste skojet du kan få! Det ligger på karavaran vid möllevången onsdagkvällar klockan 19.30 ca.
Följ dem på Facebook, lekklubben heter den. Det är som sagt gratis och du sticker bara dit, går när du vill, leker bara om du vill osv. Man får ta med sig folk och man behöver inte säga till innan man kommer :)

- Read more -

indigoparaflax Sun 8 Mar 2015 09:59

:( <3 Man hatar att höra det, men det kommer bli bättre! Jag känner igen mig så väl, och det är skit, men en dag kommer allt falla på plats. Håll ut! Jag är asocial som fan (och gillar det) men vill du ha någon att berätta saker för lyssnar jag alltid ;) har du whatsapp eller kik så fixar det biffen OuO

- Read more -

malinphoto Mon 9 Mar 2015 21:30

Det komiska här är ju att jag inte alls gillar att vara osocial alls, att umgås med folk och träffa människor är liksom det bästa jag vet. Så jag tror inte riktigt att det skulle funka för mig att bara liksom försvinna, gå under jorden och inte umgås med människor mer, det hade nog gjort mig otroligt deprimerad och inte riktigt hjälp mig :c Haha har ju varken whatsapp eller kik, så det blir kanske lite svårt ^^ Men tack för att du finns <3

- Read more -

Anonymous Sun 8 Mar 2015 09:36

Jag läste. Och enda rådet jag kan ge dig är att byta miljö. Så var det för mig när jag bodde kvar i Helsingborg. Jag går nu på Bromma Folkhögskola och det har hjälpt mig så mycket. Har fortfarande bara en vän i STHLM och egentligen är jag okej med det. Har alltid känt samma och nog för jag dragit mig själv undan med antydelsen att ingen vill va med mig eller bara utnyttja mig. Och byta miljö var det bästa jag gjorde då man känner sig fast och kommer aldrig fram i gammal miljö. Hoppas du finner din lösning.

- Read more -

malinphoto Mon 9 Mar 2015 21:25

Problemet är ju att jag har aldrig gillat att vara ensam, det är liksom det värsta jag vet och att vara social och umgås med människor är något som jag överlag gillar väldigt mycket. Så om jag skulle dra mig undan och börja vara mer osocial än vad jag redan är så skulle jag typ gå under och bli deprimerad på allvar, känner inte riktigt för det. Så, jag vet inte riktigt hur jag ska lösa det, för jag känner egentligen inte för att byta miljö heller då jag ändå trivs med dem som jag umgås med nu. Det är väl kanske bara så enkelt att jag behöver inse att jag inte kommer först för alla utan att jag bara funkar ibland och att det får vara så om jag vill ens ha kvar dem i mitt liv.

- Read more -

Anonymous Mon 9 Mar 2015 21:58

Uh nej. Byta miljö innebär inte att du slänger iväg alla andra. Utan att du kommer in i en ny miljö med nya människor och möjligheten att utvecklas på nytt. Så vart det för mig. Var väldigt rädd om att flytta men nu mår jag mycket bättre.

- Read more -

Anonymous Mon 9 Mar 2015 21:59

Och acceptera aldrig något du inte vill ha. Sträva för det du vill.

- Read more -

Anonymous Sun 15 Mar 2015 20:42

Cred (Y) väldigt bra råd tycker jag!

- Read more -