Thursday 23 December 2010 photo 1/1
|
Okej , ja vet att ni inte kommer orka läsa...
Cocos och Musse ♥
Den andre oktober föddes det en kull med marsvin nere i Skåne.Den 17 november kom dom sedan till Djuraffären i Uddevalla. Där bodde två av dom i bara några dagar.
På lördagen den 20 november kom jag och Ida och kolla på dom.
Ja fastnade för Cocos direkt, han låg där i höet och åt. Den lilla grå/vita pojken. Jag skulle ha honom. Ida hittade sedan Musse, den mista av dom alla, han såg så liten å rädd ut. Den lilla brun/vita pojken.
Dom båda bröderna fick följa med mej och Ida till vad som skulle bli deras hem.
Jag kommer ihåg att i bilen så skakade hela lådan som dom låg i. Dom var så rädda. Jag tyckte så synd om dom. Jag ville bara hem och släppa in dom i buren. Men när vi kom hem så fanns det ingen bur, den hade pappa i sin bil så Cocos å Musse fick sitta i den lilla lådan å nästan 1 timme.
Jag tyckte så synd om dom. Men sedan så kom pappa och vi gjorde i ordning buren snabbt så dom skulle få komma till deras "hem".
Där skulle dom bo i flera år... Trodde jag.
Jag och Ida ville så gärna ta ut å bara krama sönder dom så söta var dom. Men vi väntade tills nästa dag. Då tog vi ut dom. I början va dom rädda men det gick över ganska så snabbt! Dom blev mer och mer nyfikna.
Jag var så glad, att jag hade ett litet marsvin som bara var mitt. Det var min bebis! Mammas pojke!
Men knappt tre veckor efter att dom kommit till oss så började Cocos tänder att bli väldigt långa. Jag tänkte först att om jag ger han mycket hö och morot och sånt så kommer dom att bli kortare och allt kommer bli bra igen.
Men det hjälpte inte. Jag tog han till veterinären. Han skulle dit på en onsdag kl 9. Jag sa till lärarna att ja skulle till doktorn och sedan kom mamma och hämta mej. Vi åkte dit och dom sa att dom ville avliva han.
Men ja vägrade. Jag tänkte "det måste finnas NÅGOT som dom kan göra!"
Och det fanns det oxå! Dom skulle operera han, mammas pojke! Dom sa att det inte va säkert att han skulle klara av det.
Men ja lät dom göra det. Vad hade ja annars för val?
Jag vägrade gå tillbaka till skolan sen den dagen. Jag kommer så väl igår hur rädd ja var att ja aldrig mer skulle få se min lilla pojke igen. Samma dag skulle ja till stallet hos mammas kompis för första gången. Jag visste inte hur ja skulle göra, ja ville till stallet men ja va så rädd för vad som hänt med Cocos.
Hela dagen så väntade ja på att telefonen skulle ringa och att dom skulle säga att vi kunde komma och hämta Cocos. Varje gång den ringde så blev ja livrädd. Rädd för vad som skulle säga.
Efter flera timmar av väntan så ringde dom äntligen.
Allt hade gått bra och vi skulle komma å hämta Cocos samma dag. Jag var så glad!
När vi kom hem så blev Musse väldigt glad oxå, han hade saknat sin kompis, sin bror!
Efter ett tag så märkte vi att Musses tänder oxå var väldigt långa, men vi hade inte råd att betala 1000kr till för att slipa ner tänderna. Jag och Ida gav han så mycket saker som vi bara hittade som han kunde gnaga på och slipa ner tänderna. Men det hjälpte ändå inte.
Tänderna blev tillslut så långa att han tappa en efter en...
Han kunde till slut inte ens äta, jag kommer ihåg att jag satt ibland och gjorde små, små bitar av maten så han bara kunde svälja den. Men jag visste att om inte tänderna växer snart igen så kommer han inte klara det.
Cocos tänder hade växt upp igen.
Igår så fick jag reda på att det inte finns något att göra, vi var tvungna att avliva dom. Jag tog in buren på mitt rum på kvällen innan jag skulle gå å lägga mej. Jag tog upp Musse och Cocos, jag kände att tårarna rann ner för kinderna, på både Musse och Cocos. Jag visste att detta var deras sista natt.
Jag somnade till slut och på morgonen så kom pappa inte och väckte mej, han sa att vi skulle till djuraffären för att få tillbaka pengarna och fråga om dom kunde avliva dom eftersom det kostade att göra det på smådjurkliniken.
Men jag skulle vara med när dom skulle somna, jag ville att båda två skulle veta att vi älskar dom.
Vi fick tillbaka pengarna får både Cocos och Musse. Vi fick även tillbaka pengarna för operationen.
Men jag ville inte att dom skulle få åka ner till skåne för, som dom på djuraffären sa " för att se vad dom ska göra med dom". Då visste jag med ännu mer säkerhet att JAG skulle vara med.
Jag sa att jag ville ha med mej Cocos hem igen. Jag sa till Ida vad ja trodde skulle hända om vi lät dom åka ner till Skåne. Tänk bara på vägen dit, dom skulle vara så rädda.
Ida bestämde sej oxå att ta med sej Musse hem igen.
Fast dom kom aldrig hem igen, i stället kom dom till smådjurkliniken. Där skulle dom få somna, och sova för evigt.
Jag satt inne i rummet med Cocos i famnen och såg hur mina tårar gjorde hans päls alldeles blöt.
Jag grina så mycket att ja trodde att jag skulle svimma. Men jag sa inget.
Först tog dom sprutan på Musse, när hon höll fast han och han bara skrek. Det var det värsta ljudet som jag har hört. Sen blev han bara helt lealös. Men han levde fortfarande.
Sen var det Cocos tur. Han skrek oxå, ja ville bara putta kärringen som höll tag i han. Så han kunde springa iväg, men jag visste att han skulle få det bättre. Mycket bättre än här.
Jag började skaka och såg hur hans huvud bara blev helt lealöst, hela han va lealös. Men han levde fortfarande han oxå! Jag pratade med han, ja sa att allt kommer bli bra, att han kommer få det mycket bättre, men att vi ses igen! Att ja aldrig skulle glömma han! Jag sa att jag ALLTID skulle älska han och tänka på han varje dag!
Efter det så kände jag att han blev alldeles kall, jag tittade på han och fattade att han var borta. Jag skulle aldrig mer få se han levande, aldrig mer känna när han slickar på fingret.
Vi satte oss i bilen igen och åkte hem. När vi kom hem så hittade pappa en kartong som vi kunde lägga dom i.
Jag la i lite hö i kartongen och sedan DERAS filt. den filten som jag gav till dom efter dom hade badat.
dom låg alltid i den filten när dom satt med mej inne på mitt rum med levande ljus å lyssna på musik.
Sen la Ida i Musse och jag la i Cocos.
Sedan så stängde vi lådan och jag visste, nu kommer jag aldrig mer att få se dom igen. Aldrig mer.
Jag tejpade ihop kartongen och skrev på den!
Hur det hade gått till när vi fick dom, hur mycket dom betyder för både mej och Ida.
Till våren ska jag begrava dom på en plats så dom kan få ro. Jag kommer sakna dom! Över allt annat.
Cocos & Musse: 101002 - 101223 ♥
Annons
Comment the photo
Anonymous
Thu 23 Dec 2010 17:54
felicia sitter och grinar , de kommer få de bättre nu , kommer oxå sakna dom :*(
de är bara och ringa om de är något
älskar dig !! <33333333
jag orka läsa :( <3333333
de är bara och ringa om de är något
älskar dig !! <33333333
jag orka läsa :( <3333333
idacissimalm
Thu 23 Dec 2010 16:16
Jag sakner dom oxå :`(
Vi har ju för i helvete grinat hela jävla dan ;O;O
finns alltid :)<3
Vi har ju för i helvete grinat hela jävla dan ;O;O
finns alltid :)<3
12 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/malmiiiis/480614449/