Saturday 12 December 2009 photo 1/1
![]() ![]() ![]() |
Jag vet inte om det här är rätt ställe att skriva om det här, men jag måste få skriva av mig.
Idag fick min vovve somna in i sin sista sömn.
Jag har aldrig varit med om en avlivning, aldrig trott att jag skulle klara av det. Vi har tre hundar till, och jag och dottern bor hemma hos mamma, det är hennes hundar typ. Men Linus fick jag till min för 14år sen, och jag kände att jag måste gå igenom det här, jag måste klara av det.
Han har alltid varit överviktig, snarkat och haft epilepsi, men han har varit pigg och glad ända fram tills nu. En söt och rolig röd dvärgspets, som älskade allt smått. Hade en katt fått kattungar så var Linus där och bäddade om dom, eller när jag kom hem från bb med Paulina, så hoppade han upp i sängen och pussade henne hysteriskt och sen försökte han böka upp täcket så att han kunde bädda om henne :)
För någon vecka sen var mamma på koll med honom hos en veterinär och då fick vi veta att han hade ett levervärde på 40, och det ska vara på 2, så han var väldigt sjuk. Sen gick det fort...
Igår kunde han inte stå... han bara låg ner eller satt, han ville inte ha någonting att äta, inte godis eller kattmat eller så. Försökte man få honom att stå så föll han ihop och krampade.
I morse kom mamma in i rummet och bad mig att ringa en väninna och fråga om hennes kille kunde köra henne med Linus till veterinären för han hade bara legat hela natten och kissat på sig. Medans vi väntade så bestämde vi att jag skulle åka med honom. Mamma sa att jag skulle be veterinären kolla på benet, om det gick att fixa, men nu i efterhand vet jag att hon bara sa så för att jag inte skulle sitta och storgråta hela vägen dit.
Linus har alltid älskat att åka bil, han satt alltid i förarens knä med tassarna på ratten... nu låg han bara i mitt knä och tittade knappt upp en gång.
Veterinären var jättegullig. Men även där, Linus som var så rädd för veterinärer, han sa inte ett pip när hon undersökte honom.
Och hon sa att hans kropp hade gjort sitt. Han hade magrat mycket, hans mun hade börjat ruttna och hans buk var alldeles hård. Sjukdomen och hans höga ålder hade gjort sitt, och att våra två tikar hade löpt i två veckor hade tagit hans sista krafter.
Det var dags, sa hon.
Så jag och Linus fick 10 minuter på oss, sen kom hon in med en lugnande spruta så han skulle somna in lite, bli lite groggy. Så satt vi där, jag och Linus, i det tysta rummet. Det var bara en liten lampa tänd, och neddraget för fönstret men så man ändå såg att det snöade ute. Det var en lugnande miljö. Jag hade ju gråtit hela tiden, kunde inte förstå att det som hände verkligen hände. Och så helt plötsligt tittade Linus upp på mig. Han lyfte huvudet och så tittade han på mig, som att han sa "Var inte ledsen". Sen fick han en liten kramp, gnydde och somnade.
Jag satt där och nosade på honom länge, bara andades in hans doft och myste in fingrarna i hans mjuka päls. Han andades tungt, men jag pratade med lugn stämma och sa alla söta smeknamn han hade. "Limpan, lilla Linus, min lilla fina vovve. Min lilla räv. Min underbara hund. Jag älskar dig, kommer alltid att göra".
Så kom veterinären in med kanylen. Jag lade Linus på bordet men klappade honom över bröstkorgen och satte mina fingrar på högra handen framför hans nos, så att han skulle känna min doft.
Veterinären sa att han nu skulle sucka djupt, men han gjorde inte det. Det blev bara tyst, plötsligt väldigt tyst. Trodde inte att det skulle gå så fort. Jag bröt ihop. Nu var han borta, på riktigt. Hon lyssnade på hans hjärta och viskade "Mm, nu är det alldeles tyst där inne...". Hon sa att jag kunde lämna honom när jag ville så kom någon och hämtade honom, men jag sa att jag vill inte lämna honom ensam... han ska inte vara ensam... Så då sa hon att hon kom tillbaka om en stund och då tog hon honom med sig.
Jag fick vara ensam med honom i min famn i 5 minuter. Han var så lätt. Jag har aldrig gråtit så att jag hulkat, men nu satt jag där och kippade efter andan och kramade honom och begravde ansiktet i hans päls. Han hade fortfarande luft i lungorna så det kom ut som en liten pust, och det gjorde inte saken bättre.
När jag lugnade mig lite så luktade jag på hans huvud igen. Och då... kände jag en doft som jag inte känt på länge.
Han luktade likadant som våra hanhundar brukade göra på huvudet. Dom stack under huvudet när ena hunden kissade ute och nosade, och då fick dom ju kiss på sig. Och nu luktade han exakt så. Jag skrattade lite, tänkte på hans kompisar som finns där uppe också, och sa "Jaså, ni gör det där på en gång ni".
Så kom veterinären in, jag tog en hårlock av Linus och räckte över honom till veterinären. Jag klappade honom och pussade honom en sista gång. Han såg ut som att han sov, så fridfull och vacker.
När jag kom ut så hade det slutat snöa.
Allt känns som en dröm, som en mardröm som jag bara vill vakna ur. Det känns inte verkligt. Som att jag såg mig själv stå där med Linus, jag såg mig själv i en dålig film. Jag vill bara vakna. Mina drömmar brukar vara lite mörka, eller dåligt "belysta", och belysningen i rummet fick det att kännas ännu mer som en dröm. När jag kom hem gick jag bara in och lade mig i sängen, tänkte "jag måste somna, jag måste somna", att det skulle kännas bättre sen. Men det kändes som att jag bara blundat en stund. Det är så tyst hemma...
Mamma tog hand om min dotter, och jag gick hem till min väninna och hennes kille, han som skjutsade mig. Jag fick mig te, en päronlikör och en orgasm (drinken alltså). Och det kändes lite lättare om hjärtat när man suttit och pratat om allt.
Men nu sitter jag här och gråter igen. Man vänjer sig aldrig vid förlusten av någon som man älskar. Får bara hoppas att jag kan sova någorlunda inatt.
Poetisk som jag är kunde jag inte undgå att komma på ett avslut till Linus medans jag satt i rummet med honom och såg att det snöade.
"Och medans snön föll, slöt han sina ögon och fick sin sista vila..."
Vackert och hedersfullt. Linus upp i dagen.
Idag fick min vovve somna in i sin sista sömn.
Jag har aldrig varit med om en avlivning, aldrig trott att jag skulle klara av det. Vi har tre hundar till, och jag och dottern bor hemma hos mamma, det är hennes hundar typ. Men Linus fick jag till min för 14år sen, och jag kände att jag måste gå igenom det här, jag måste klara av det.
Han har alltid varit överviktig, snarkat och haft epilepsi, men han har varit pigg och glad ända fram tills nu. En söt och rolig röd dvärgspets, som älskade allt smått. Hade en katt fått kattungar så var Linus där och bäddade om dom, eller när jag kom hem från bb med Paulina, så hoppade han upp i sängen och pussade henne hysteriskt och sen försökte han böka upp täcket så att han kunde bädda om henne :)
För någon vecka sen var mamma på koll med honom hos en veterinär och då fick vi veta att han hade ett levervärde på 40, och det ska vara på 2, så han var väldigt sjuk. Sen gick det fort...
Igår kunde han inte stå... han bara låg ner eller satt, han ville inte ha någonting att äta, inte godis eller kattmat eller så. Försökte man få honom att stå så föll han ihop och krampade.
I morse kom mamma in i rummet och bad mig att ringa en väninna och fråga om hennes kille kunde köra henne med Linus till veterinären för han hade bara legat hela natten och kissat på sig. Medans vi väntade så bestämde vi att jag skulle åka med honom. Mamma sa att jag skulle be veterinären kolla på benet, om det gick att fixa, men nu i efterhand vet jag att hon bara sa så för att jag inte skulle sitta och storgråta hela vägen dit.
Linus har alltid älskat att åka bil, han satt alltid i förarens knä med tassarna på ratten... nu låg han bara i mitt knä och tittade knappt upp en gång.
Veterinären var jättegullig. Men även där, Linus som var så rädd för veterinärer, han sa inte ett pip när hon undersökte honom.
Och hon sa att hans kropp hade gjort sitt. Han hade magrat mycket, hans mun hade börjat ruttna och hans buk var alldeles hård. Sjukdomen och hans höga ålder hade gjort sitt, och att våra två tikar hade löpt i två veckor hade tagit hans sista krafter.
Det var dags, sa hon.
Så jag och Linus fick 10 minuter på oss, sen kom hon in med en lugnande spruta så han skulle somna in lite, bli lite groggy. Så satt vi där, jag och Linus, i det tysta rummet. Det var bara en liten lampa tänd, och neddraget för fönstret men så man ändå såg att det snöade ute. Det var en lugnande miljö. Jag hade ju gråtit hela tiden, kunde inte förstå att det som hände verkligen hände. Och så helt plötsligt tittade Linus upp på mig. Han lyfte huvudet och så tittade han på mig, som att han sa "Var inte ledsen". Sen fick han en liten kramp, gnydde och somnade.
Jag satt där och nosade på honom länge, bara andades in hans doft och myste in fingrarna i hans mjuka päls. Han andades tungt, men jag pratade med lugn stämma och sa alla söta smeknamn han hade. "Limpan, lilla Linus, min lilla fina vovve. Min lilla räv. Min underbara hund. Jag älskar dig, kommer alltid att göra".
Så kom veterinären in med kanylen. Jag lade Linus på bordet men klappade honom över bröstkorgen och satte mina fingrar på högra handen framför hans nos, så att han skulle känna min doft.
Veterinären sa att han nu skulle sucka djupt, men han gjorde inte det. Det blev bara tyst, plötsligt väldigt tyst. Trodde inte att det skulle gå så fort. Jag bröt ihop. Nu var han borta, på riktigt. Hon lyssnade på hans hjärta och viskade "Mm, nu är det alldeles tyst där inne...". Hon sa att jag kunde lämna honom när jag ville så kom någon och hämtade honom, men jag sa att jag vill inte lämna honom ensam... han ska inte vara ensam... Så då sa hon att hon kom tillbaka om en stund och då tog hon honom med sig.
Jag fick vara ensam med honom i min famn i 5 minuter. Han var så lätt. Jag har aldrig gråtit så att jag hulkat, men nu satt jag där och kippade efter andan och kramade honom och begravde ansiktet i hans päls. Han hade fortfarande luft i lungorna så det kom ut som en liten pust, och det gjorde inte saken bättre.
När jag lugnade mig lite så luktade jag på hans huvud igen. Och då... kände jag en doft som jag inte känt på länge.
Han luktade likadant som våra hanhundar brukade göra på huvudet. Dom stack under huvudet när ena hunden kissade ute och nosade, och då fick dom ju kiss på sig. Och nu luktade han exakt så. Jag skrattade lite, tänkte på hans kompisar som finns där uppe också, och sa "Jaså, ni gör det där på en gång ni".
Så kom veterinären in, jag tog en hårlock av Linus och räckte över honom till veterinären. Jag klappade honom och pussade honom en sista gång. Han såg ut som att han sov, så fridfull och vacker.
När jag kom ut så hade det slutat snöa.
Allt känns som en dröm, som en mardröm som jag bara vill vakna ur. Det känns inte verkligt. Som att jag såg mig själv stå där med Linus, jag såg mig själv i en dålig film. Jag vill bara vakna. Mina drömmar brukar vara lite mörka, eller dåligt "belysta", och belysningen i rummet fick det att kännas ännu mer som en dröm. När jag kom hem gick jag bara in och lade mig i sängen, tänkte "jag måste somna, jag måste somna", att det skulle kännas bättre sen. Men det kändes som att jag bara blundat en stund. Det är så tyst hemma...
Mamma tog hand om min dotter, och jag gick hem till min väninna och hennes kille, han som skjutsade mig. Jag fick mig te, en päronlikör och en orgasm (drinken alltså). Och det kändes lite lättare om hjärtat när man suttit och pratat om allt.
Men nu sitter jag här och gråter igen. Man vänjer sig aldrig vid förlusten av någon som man älskar. Får bara hoppas att jag kan sova någorlunda inatt.
Poetisk som jag är kunde jag inte undgå att komma på ett avslut till Linus medans jag satt i rummet med honom och såg att det snöade.
"Och medans snön föll, slöt han sina ögon och fick sin sista vila..."
Vackert och hedersfullt. Linus upp i dagen.
![](http://cdn08.dayviews.com/cdn/img/50354_1212185528.jpg)
![](http://cdn08.dayviews.com/cdn/img/default_avatar_M.png)
7 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/mammayasmin/430218966/