Saturday 4 July 2009 photo 1/1
|
Den 25 oktober 1916 spärrades Oskar Boman in i en isoleringscell i källaren i det gamla ålderdomshemmet i Norrfly.Han var då 24 år gammal. Där fick han sitta i mer än 20 år, till den 3 februari 1937, då han avled. Dödsorsaken är okänd.
Oskar Boman föddes i Trönö den 16 maj 1892. Två år senare flyttade familjen till Knisselbo kvarn, mellan Hällbo och Kila-fors, där Oskars pappa Olof fått jobb som mjölnare.
Familjen bestod i övrigt av mamma Anna och barnen Sally, Anna, Frida och Valdemar. Oskar och Valdemar var tvillingbröder. Familjen hade inte mer än installerat sig i sitt nya hem, förrän det brann. Olof, Anna och barnen klarade sig, men huset brann ned till grunden och ingenting av lösöret gick att rädda. De förlorade allt och ingenting var försäkrat. Ett nytt hus byggdes upp på samma plats och under tiden fick de bo hos snälla människor på bygden.
Oskars uppväxt var normal. Två av de som minns honom, Oskars brorsbarn Elsa Karlsson och Olle Boman, hörde aldrig någonting annat än att han som ung var en glad och utåtriktad människa, som spelade både fiol och dragspel.
När Oskar var i 20-årsåldern, ett par år innan första världskrigen bröt ut 1914, kallade militären i Gävle. Oskar ryckte in i lumpen – och fortfarande var han som vilken annan som helst. Inget avvikande beteende märktes.
Men när Oskar kom hem igen var han inte densamme som tidigare. En personlighetsförändring var tydlig. Tvillingbrodern Valdemar trodde orsaken var att Oskar blivit olycklig kär. Oskar själv sa ingenting. Oskar mådde allt sämre och till slut gick det inte längre, måste hans omgivning ha ansett, för i oktober 1916 fördes han från hemmet i Knisselbo till ålderdomshemmet, eller kommunhemmet, i Norrfly. Han blev, som det står i kyrkböckerna, ”intagen på Söderhamns upptagningsområde för sinnessjuka”.
Där i Norrfly, i kommunhemmets mörka källare, fanns två isoleringsceller. Dörrarna var försedda med en tittspringa och en matlucka. Oskar låstes in i en av cellerna och där fick han sitta tills han dog, i februari 1937. I mer än 20 år satt Oskar inspärrad och varken Elsa eller Olle, brorsbarnen, minns att han någon gång var hemma på permission. Men både minns att de besökte honom i hans cell. – Jag var där några gånger och varje gång satt han på en stol med huvudet nedböjt. Han sa aldrig någonting, säger Elsa. Olle har en liknande minnesbild. Sa någonting gjorde ingen annan heller. Däremot, som brukligt var på den tiden, tisslades och tasslades det på bygden om att Oskar blivit tokig och spärrats in.
Elsa minns också när Oskar skulle begravas. – Det var så konstigt, för den dagen hörde jag, för första och enda gången, kyrkklockorna i Hanebo kyrka ända hem till Västansjö. Från Hanebo kyrka i Kilafors till Västansjö är det cirka en mil. Det är oklart vilka av Oskars anhöriga som deltog vid begravningen. Tvillingbrodern Valdemar var i alla fall där. Han cyklade från Västansjö fast det var vinter och kallt.
Oskar Boman föddes i Trönö den 16 maj 1892. Två år senare flyttade familjen till Knisselbo kvarn, mellan Hällbo och Kila-fors, där Oskars pappa Olof fått jobb som mjölnare.
Familjen bestod i övrigt av mamma Anna och barnen Sally, Anna, Frida och Valdemar. Oskar och Valdemar var tvillingbröder. Familjen hade inte mer än installerat sig i sitt nya hem, förrän det brann. Olof, Anna och barnen klarade sig, men huset brann ned till grunden och ingenting av lösöret gick att rädda. De förlorade allt och ingenting var försäkrat. Ett nytt hus byggdes upp på samma plats och under tiden fick de bo hos snälla människor på bygden.
Oskars uppväxt var normal. Två av de som minns honom, Oskars brorsbarn Elsa Karlsson och Olle Boman, hörde aldrig någonting annat än att han som ung var en glad och utåtriktad människa, som spelade både fiol och dragspel.
När Oskar var i 20-årsåldern, ett par år innan första världskrigen bröt ut 1914, kallade militären i Gävle. Oskar ryckte in i lumpen – och fortfarande var han som vilken annan som helst. Inget avvikande beteende märktes.
Men när Oskar kom hem igen var han inte densamme som tidigare. En personlighetsförändring var tydlig. Tvillingbrodern Valdemar trodde orsaken var att Oskar blivit olycklig kär. Oskar själv sa ingenting. Oskar mådde allt sämre och till slut gick det inte längre, måste hans omgivning ha ansett, för i oktober 1916 fördes han från hemmet i Knisselbo till ålderdomshemmet, eller kommunhemmet, i Norrfly. Han blev, som det står i kyrkböckerna, ”intagen på Söderhamns upptagningsområde för sinnessjuka”.
Där i Norrfly, i kommunhemmets mörka källare, fanns två isoleringsceller. Dörrarna var försedda med en tittspringa och en matlucka. Oskar låstes in i en av cellerna och där fick han sitta tills han dog, i februari 1937. I mer än 20 år satt Oskar inspärrad och varken Elsa eller Olle, brorsbarnen, minns att han någon gång var hemma på permission. Men både minns att de besökte honom i hans cell. – Jag var där några gånger och varje gång satt han på en stol med huvudet nedböjt. Han sa aldrig någonting, säger Elsa. Olle har en liknande minnesbild. Sa någonting gjorde ingen annan heller. Däremot, som brukligt var på den tiden, tisslades och tasslades det på bygden om att Oskar blivit tokig och spärrats in.
Elsa minns också när Oskar skulle begravas. – Det var så konstigt, för den dagen hörde jag, för första och enda gången, kyrkklockorna i Hanebo kyrka ända hem till Västansjö. Från Hanebo kyrka i Kilafors till Västansjö är det cirka en mil. Det är oklart vilka av Oskars anhöriga som deltog vid begravningen. Tvillingbrodern Valdemar var i alla fall där. Han cyklade från Västansjö fast det var vinter och kallt.