January
Monday 21 December 2009 photo 1/1
|
Jag tror att alla någon gång har upplevt ånger och velat sudda ut olika "kapitel" ur sitt liv.
Det finns många kapitel jag själv skulle vilja sudda ut och radera för gott. Fast, gjort är ju gjort. så antar att det blir svårt. Man får väl helt enkelt fantisera om att man faktiskt suddar ut och raderar kapitlet ur sin bok om livet. Att man får riva ur sidorna, bränna dem och börja om på nytt. Tyvärr så fungerar ju inte livet så. Det vore alldeles för simpelt om det faktiskt nu skulle vara så.
Det finns ett kapitel som jag helst vill ha ogjort, är kapitlet mellan den 21 december 2007 och 6 mars 2008.
Det slog mig att det faktiskt är hela två år sedan människan, den hemska människan, tryckte ner mig till bottnen av livet. Därför slog det mig att skriva lite, om annat än Jocke och hästarna!
Allting började med en fest. En simpel, rent ut sagt, jävla familjefest. Ingenting ovanligt, ingenting konstigt. Allting, bara normalt.. Antar jag?
Den hemska människan, som jag väljer att kalla han, var där.
Jag vet inte vad det var som gjorde att jag föll som en kägla. Föll för hans ord och hans smickrande charm. Jag vet det inte än idag. trots att det gått två hela år. Två år av ångest, svett och tårar. Besvikelser, lögner och bråk.
Han tryckte ner mig till botten av det djupaste hål, men trots att jag befann mig där nere så fortsatte han stampa och trycka ner mig ännu längre. Han manipulerade mig till att tro att det var kärlek. Men innerst inne visste han att det han gjorde var väldigt fel. Han fick mig att säga upp kontakten med omvärlden. Han fick mig att kasta bort och stampa på min egen värdighet och mitt eget självförtroende. Han fick mig att sakta men säkert krypa in i den dvala som jag faktiskt än idag delvis befinner mig i.
För varje dag som går, så vaknar en ny del av mig ifrån dvalan, och mitt eget blod, min egen kropp och mina egna känslor vänder kärleken till honom till ett enormt hat. Ett hat som man inte kan förklara. Hatet som borrar svarta djupa hål i hjärtat på folk. Hatet som får en människa att ångra, gråta och känna besvikelse.
Ett hat man inte ens önskar sin värsta fiende.
Det finns många kapitel jag själv skulle vilja sudda ut och radera för gott. Fast, gjort är ju gjort. så antar att det blir svårt. Man får väl helt enkelt fantisera om att man faktiskt suddar ut och raderar kapitlet ur sin bok om livet. Att man får riva ur sidorna, bränna dem och börja om på nytt. Tyvärr så fungerar ju inte livet så. Det vore alldeles för simpelt om det faktiskt nu skulle vara så.
Det finns ett kapitel som jag helst vill ha ogjort, är kapitlet mellan den 21 december 2007 och 6 mars 2008.
Det slog mig att det faktiskt är hela två år sedan människan, den hemska människan, tryckte ner mig till bottnen av livet. Därför slog det mig att skriva lite, om annat än Jocke och hästarna!
Allting började med en fest. En simpel, rent ut sagt, jävla familjefest. Ingenting ovanligt, ingenting konstigt. Allting, bara normalt.. Antar jag?
Den hemska människan, som jag väljer att kalla han, var där.
Jag vet inte vad det var som gjorde att jag föll som en kägla. Föll för hans ord och hans smickrande charm. Jag vet det inte än idag. trots att det gått två hela år. Två år av ångest, svett och tårar. Besvikelser, lögner och bråk.
Han tryckte ner mig till botten av det djupaste hål, men trots att jag befann mig där nere så fortsatte han stampa och trycka ner mig ännu längre. Han manipulerade mig till att tro att det var kärlek. Men innerst inne visste han att det han gjorde var väldigt fel. Han fick mig att säga upp kontakten med omvärlden. Han fick mig att kasta bort och stampa på min egen värdighet och mitt eget självförtroende. Han fick mig att sakta men säkert krypa in i den dvala som jag faktiskt än idag delvis befinner mig i.
För varje dag som går, så vaknar en ny del av mig ifrån dvalan, och mitt eget blod, min egen kropp och mina egna känslor vänder kärleken till honom till ett enormt hat. Ett hat som man inte kan förklara. Hatet som borrar svarta djupa hål i hjärtat på folk. Hatet som får en människa att ångra, gråta och känna besvikelse.
Ett hat man inte ens önskar sin värsta fiende.
Comment the photo
satt nästan och grät ;(<3
9 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/martinalindblom/432199005/
Visa toppen
Show footer