Thursday 6 May 2010 photo 1/2
![]() ![]() ![]() |
3 år sedan jag såg dig sist - och kommer aldrig mer få göra det!
Indra var min svarta skönhet. Min vandrande diamant. Mitt hopp. Min kärlek.
Men ibland kan allt förändras väldigt fort.
Ungefär en vecka efter det att jag lämnat Dodde åkte jag och min mamma tillsammans med en kompis till henne ner till Enköping. Till försäljningsstallet på JädraGård som drivs av Caroline Karlsson.
Det första jag såg när jag såg Indra inne i stallet var en mattsvart ponny med ingen livsgnista alls. För stort huvud och absolut inga muskler. Jag ville vända om och springa. Men eftersom jag var väldigt blyg av mig på den tiden så stod jag snällt kvar och tigde som en mus. Jag fasade för ridningen och försökte dra ut det så länge som möjligt. Men allting kommer så småningom och det var dax. Ja, vad ska jag säga? En ponny utan muskler. Vad gör man? Kommer faktiskt inte ens ihåg om jag hoppade. Troligtvis inte. När jag äntligen provat klart henne så ville jag snabbt därifrån. Men Carro frågade vad jag tyckte, och såklart svarade jag inte utan fortsatte tiga. Då kommer Carro med den sk briljanta idén. Att jag kunde stanna en vecka och lära känna henne mer och hjälpa henne med de andra hästarna som stod där. Jag backade livrädd tillbaka, men där stod bilen och jag kom inte längre. Mamma sa att det vore ju en jätte bra idé. Jag skojar inte när jag säger att jag nästan grät när mamma lämnade mig där ensam med min kudde. Men efter väldigt mycket övertygelse såklart. Hur fick jag dit kläder? Jo, en kompis till mammas kompis skulle ner med sin häst. De skulle ta med sig en väska. Veckan gick och jag red en massa olika hästar. Bland annat Carros stora hingst Money Maker, kallad MM, ("ämäm"). På honom red jag både passage och piaff. Skit coolt !
Men som sagt veckan gick och jag vet faktiskt inte varför jag tog hem henne. Kanske för att mitt självförtroende var på botten? Kanske för att jag tyckte så fruktansvärt synd om henne? Kanske för att jag ville ge henne en ärlig chans? Kanske för att jag kände på mig att tiden med henne skulle bli en äkta och kärleksfylld vänskap.
23 juni 2006 stod hon hemma. Jag var inte direkt stolt över henne. Hon var uppriktigt sagt ett ök. Men som sagt så var jag jävligt envis och snart, efter cirka två till tre månader så började ett resultat komma. Den mattsvarta färgen blev utbytt till en glänsande svart ponny. Ögonen blev till kärleksfyllda diamanter istället för tomma trötta ögon. Kroppen blev helt plötsligt muskulös. Jag fortsatte kämpa. Undra om man kan kalla det som en drog? För jag ville ha mer. Mer, mer, mer! Mer muskler! Mer kraft!
Månaderna gick... både Indra och jag växte i självförtroende. Vi växte samman. Vi var äntligen ett.
Men det fanns ett problem. Viljan. Jag ville hoppa. Indra ville ut i skogen och springa. Ut och busa! Hoppa ute. Inte inne som jag ville. Inte banhoppning. Utan någon stock då och då som kom i vägen för oss på våra ridturer. Jag kämpade på men ville inte "vara dum" mot henne. Jag ville inte tvinga henne till något hon inte ville. Så jag pratade runt och efter många tunga svar så kanske det var bäst för henne att vandra vidare? Vidare till en ägare som hade samma behov som henne. Sen kom det ett till problem. Indra var bara 145 cm i mkh och nätt. Jag blev för stor. Med stor sorg i hjärtat skjutsade vi henne till Stall Wia i Örebro. Jag tror aldrig jag gråtit så mycket. Min livssjäl var borta.
Det här var den 6 maj 2007. Jag hade redan provridit en ny ponny, Odalia, som skulle komma redan tre dagar senare.
Den 6 maj var sist jag träffade henne. Aldrig mer kommer jag att få se henne igen. Aldrig mer kommer jag få känna hennes underbara kropp mot min.
Indra såldes vidare efter cirka två månader på försäljningsstallet. Till en vuxen rullstolsburen kvinna nere i utkanten av Stockholm. Där stod hon ända tills den 10 november 2008 när hon fick avlivas efter att gjort illa sig.
Men nu vet jag att hon har det bra. Hon vandrar på de evigt gröna ängarna i Trapalanda - hästarnas himmel.
Tack för tiden mitt hjärta ! Vila i frid!
Indra var min svarta skönhet. Min vandrande diamant. Mitt hopp. Min kärlek.
Men ibland kan allt förändras väldigt fort.
Ungefär en vecka efter det att jag lämnat Dodde åkte jag och min mamma tillsammans med en kompis till henne ner till Enköping. Till försäljningsstallet på JädraGård som drivs av Caroline Karlsson.
Det första jag såg när jag såg Indra inne i stallet var en mattsvart ponny med ingen livsgnista alls. För stort huvud och absolut inga muskler. Jag ville vända om och springa. Men eftersom jag var väldigt blyg av mig på den tiden så stod jag snällt kvar och tigde som en mus. Jag fasade för ridningen och försökte dra ut det så länge som möjligt. Men allting kommer så småningom och det var dax. Ja, vad ska jag säga? En ponny utan muskler. Vad gör man? Kommer faktiskt inte ens ihåg om jag hoppade. Troligtvis inte. När jag äntligen provat klart henne så ville jag snabbt därifrån. Men Carro frågade vad jag tyckte, och såklart svarade jag inte utan fortsatte tiga. Då kommer Carro med den sk briljanta idén. Att jag kunde stanna en vecka och lära känna henne mer och hjälpa henne med de andra hästarna som stod där. Jag backade livrädd tillbaka, men där stod bilen och jag kom inte längre. Mamma sa att det vore ju en jätte bra idé. Jag skojar inte när jag säger att jag nästan grät när mamma lämnade mig där ensam med min kudde. Men efter väldigt mycket övertygelse såklart. Hur fick jag dit kläder? Jo, en kompis till mammas kompis skulle ner med sin häst. De skulle ta med sig en väska. Veckan gick och jag red en massa olika hästar. Bland annat Carros stora hingst Money Maker, kallad MM, ("ämäm"). På honom red jag både passage och piaff. Skit coolt !
Men som sagt veckan gick och jag vet faktiskt inte varför jag tog hem henne. Kanske för att mitt självförtroende var på botten? Kanske för att jag tyckte så fruktansvärt synd om henne? Kanske för att jag ville ge henne en ärlig chans? Kanske för att jag kände på mig att tiden med henne skulle bli en äkta och kärleksfylld vänskap.
23 juni 2006 stod hon hemma. Jag var inte direkt stolt över henne. Hon var uppriktigt sagt ett ök. Men som sagt så var jag jävligt envis och snart, efter cirka två till tre månader så började ett resultat komma. Den mattsvarta färgen blev utbytt till en glänsande svart ponny. Ögonen blev till kärleksfyllda diamanter istället för tomma trötta ögon. Kroppen blev helt plötsligt muskulös. Jag fortsatte kämpa. Undra om man kan kalla det som en drog? För jag ville ha mer. Mer, mer, mer! Mer muskler! Mer kraft!
Månaderna gick... både Indra och jag växte i självförtroende. Vi växte samman. Vi var äntligen ett.
Men det fanns ett problem. Viljan. Jag ville hoppa. Indra ville ut i skogen och springa. Ut och busa! Hoppa ute. Inte inne som jag ville. Inte banhoppning. Utan någon stock då och då som kom i vägen för oss på våra ridturer. Jag kämpade på men ville inte "vara dum" mot henne. Jag ville inte tvinga henne till något hon inte ville. Så jag pratade runt och efter många tunga svar så kanske det var bäst för henne att vandra vidare? Vidare till en ägare som hade samma behov som henne. Sen kom det ett till problem. Indra var bara 145 cm i mkh och nätt. Jag blev för stor. Med stor sorg i hjärtat skjutsade vi henne till Stall Wia i Örebro. Jag tror aldrig jag gråtit så mycket. Min livssjäl var borta.
Det här var den 6 maj 2007. Jag hade redan provridit en ny ponny, Odalia, som skulle komma redan tre dagar senare.
Den 6 maj var sist jag träffade henne. Aldrig mer kommer jag att få se henne igen. Aldrig mer kommer jag få känna hennes underbara kropp mot min.
Indra såldes vidare efter cirka två månader på försäljningsstallet. Till en vuxen rullstolsburen kvinna nere i utkanten av Stockholm. Där stod hon ända tills den 10 november 2008 när hon fick avlivas efter att gjort illa sig.
Men nu vet jag att hon har det bra. Hon vandrar på de evigt gröna ängarna i Trapalanda - hästarnas himmel.
Tack för tiden mitt hjärta ! Vila i frid!
Comment the photo



9 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/martinalindblom/440545918/