July
Wednesday 13 May 2009 photo 1/1
|
Ingenting kommer någonsin bli som förut. Men kanske kan saker bli bra? Hanterbara? Bra i den månen att man hittar en mening med livet igen.
Det är jävligt tungt att kämpa för någonting som man inte vet om det kommer ge något resultat, när man hela tiden blir allt sjukare.
Men jag vet ändå att det FINNS en lösning. Även om den är så in i helvete svår att hitta...
Att leva med konstanta kramper och obehag i tarmarna går inte. Inte i den mån jag har.
Att inte kunna tillgodogöra sig maten man äter går inte. Till slut försvinner man helt.
Att leva med en rektal prolaps, ett stort framfall i ändtarmen som gör att man inte kan på toa, går inte. Inte minst närkroppen stöter bort allt man äter vilket ger mycket av en vis sak. Det är förnedrande att behöva skölja tarmen med vattenlavemang halva dagarna.
Att inte ha ett socialt liv, att aldrig kunna träffa vänner, att vara isolerad hemma, går inte i längden. Man blir psyksjuk. 20 år och sjukskriven på heltid med framtiden oviss? Inte ens kunnat gå ut gymnasiet.
------------------------------------------------------------------------------------------------------
Idag gjorde jag ytterligare en i raden av alla vidriga undersökningar, förhoppningsvis den sista stora. Tunntarmsbiopsi. Tillbringat dagen på Huddinge medatt svälja en kapsel fäst i en lång slang, som sedan under några timmar skulle vandra ner till tunntarmen, för att sedan skära av en provbit i tarmen för analys. Det gick trögt att få ned den, men vägen upp var värst. Kapseln fastnade i magmunnen å fy satan vad ont det gjorde Men det gick.
Tur att man har hög smärtgräns vid detta laget...
Det är "kul" när man börjar känna sig hemma på avdelningen å går in å ut bakvägen utan att knacka. Å får ett igenkännande "Hej Martina" av receptionisten när man går förbi.
Nu väntar jag på tid till doktor G, för att kanske äntligen få ett beslut. Dels svaren på undersökningen och dels ska han ha pratat ordenligt med Dolk, kirurgen, tills dess. Stomi eller inte? Jag ser inget annat alternativ. OCH DET SKRÄMMER MIG INTE LÄNGRE.
När man levt i ett helvete som detta så länge så är alla vägar som kan ge mig ett liv ljusglimtar. Det finns risker med allt. Men det finns också möjligheter,
Jag tror snarare att det handlar om omgivningens reaktioner. Folk äcklas å avskräcks när man nämner ordet stomi. Men de vet förmodligen inte vad det handlar om. Det är inte livets slut, det är en NY CHANS i livet! Jag har sött på så många unga å gamla människor, i alla åldrar, som fått livet tillbaka med hjälp av stomioperation...
De som vill dra kan dra, de förtjänar inte en plats i mitt liv.. De som stannar kvar, de finns på riktigt<3
En operation.
Hjälp från min näringsterapeut med att hitta ett sätt att läka kroppen. Jag litar på henne. Kroppen reagerar ej utan orsak å det FINNS en lösning. Jag vet det, även om jag tappar hoppet ofta, sömnlösa nätter gråtandes, panik... Det går att bli frisk!
Och en egen lägenhet är på gång...äntligen... Fri från alla år av helvete med han som ska vara min pappa..
Det kan bli bra. Å jag hoppas. Å jag vill. Å vet. Jag har gått igenom så jävla mycket att jag numera lugnt kan säga - det är min tur nu, jag förtjänar att må så jävla bra i framtiden.. Jag ahr så mycket att ta igen..
Fri är det enda och det ska jag fanimej bli.
Det är jävligt tungt att kämpa för någonting som man inte vet om det kommer ge något resultat, när man hela tiden blir allt sjukare.
Men jag vet ändå att det FINNS en lösning. Även om den är så in i helvete svår att hitta...
Att leva med konstanta kramper och obehag i tarmarna går inte. Inte i den mån jag har.
Att inte kunna tillgodogöra sig maten man äter går inte. Till slut försvinner man helt.
Att leva med en rektal prolaps, ett stort framfall i ändtarmen som gör att man inte kan på toa, går inte. Inte minst närkroppen stöter bort allt man äter vilket ger mycket av en vis sak. Det är förnedrande att behöva skölja tarmen med vattenlavemang halva dagarna.
Att inte ha ett socialt liv, att aldrig kunna träffa vänner, att vara isolerad hemma, går inte i längden. Man blir psyksjuk. 20 år och sjukskriven på heltid med framtiden oviss? Inte ens kunnat gå ut gymnasiet.
------------------------------------------------------------------------------------------------------
Idag gjorde jag ytterligare en i raden av alla vidriga undersökningar, förhoppningsvis den sista stora. Tunntarmsbiopsi. Tillbringat dagen på Huddinge medatt svälja en kapsel fäst i en lång slang, som sedan under några timmar skulle vandra ner till tunntarmen, för att sedan skära av en provbit i tarmen för analys. Det gick trögt att få ned den, men vägen upp var värst. Kapseln fastnade i magmunnen å fy satan vad ont det gjorde Men det gick.
Tur att man har hög smärtgräns vid detta laget...
Det är "kul" när man börjar känna sig hemma på avdelningen å går in å ut bakvägen utan att knacka. Å får ett igenkännande "Hej Martina" av receptionisten när man går förbi.
Nu väntar jag på tid till doktor G, för att kanske äntligen få ett beslut. Dels svaren på undersökningen och dels ska han ha pratat ordenligt med Dolk, kirurgen, tills dess. Stomi eller inte? Jag ser inget annat alternativ. OCH DET SKRÄMMER MIG INTE LÄNGRE.
När man levt i ett helvete som detta så länge så är alla vägar som kan ge mig ett liv ljusglimtar. Det finns risker med allt. Men det finns också möjligheter,
Jag tror snarare att det handlar om omgivningens reaktioner. Folk äcklas å avskräcks när man nämner ordet stomi. Men de vet förmodligen inte vad det handlar om. Det är inte livets slut, det är en NY CHANS i livet! Jag har sött på så många unga å gamla människor, i alla åldrar, som fått livet tillbaka med hjälp av stomioperation...
De som vill dra kan dra, de förtjänar inte en plats i mitt liv.. De som stannar kvar, de finns på riktigt<3
En operation.
Hjälp från min näringsterapeut med att hitta ett sätt att läka kroppen. Jag litar på henne. Kroppen reagerar ej utan orsak å det FINNS en lösning. Jag vet det, även om jag tappar hoppet ofta, sömnlösa nätter gråtandes, panik... Det går att bli frisk!
Och en egen lägenhet är på gång...äntligen... Fri från alla år av helvete med han som ska vara min pappa..
Det kan bli bra. Å jag hoppas. Å jag vill. Å vet. Jag har gått igenom så jävla mycket att jag numera lugnt kan säga - det är min tur nu, jag förtjänar att må så jävla bra i framtiden.. Jag ahr så mycket att ta igen..
Fri är det enda och det ska jag fanimej bli.
Comment the photo
6 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/martinani/366956356/
Visa toppen
Show footer