shit jag skrev i ettan, bjuder på den i vintermörkret om ni nu orkar läsa ^^ En gammal man sitter och vilar, det hade varit en hård natt och snart skulle han fortsätta, han sitter och tar igen sig då en man går förbi, han ser inte den gamle mannen, ingen ser honom och han kommer aldrig blir sedd. Han kommer alltid att finnas där, ställa upp för andra personer men aldrig få ett tack, inga tackbrev får han heller, endast begäran om nya materiella föremål. Han hade blivit trött på sitt jobb men vad ska man göra? Det finns för mycket att representera, många förhoppningsfulla människor som väntar på ens tjänster och ser fram emot ens osynliga närvarande under denna speciella stund. Mannen reser sig upp och satte sig på sitt skinnklädda säte och försvann ut i mörkret. Här uppifrån kunde han se hur snön som föll från himmelen bredde ut sig över det grå landskapet och spred lycka över stadens befolkning. Den gamle mannen suckade. Varför kunde det inte vara som förr? Då man respekterades och var omtyckt. Mannen stannade. Gjorde sitt jobb och åkte vidare. Snart skulle han vara klar, klar med detta slitgöra. Han skulle dra sig tillbaka till sitt hem där fru och barn väntade, eller väntade, dem hade vant sig. Barnen ligger och sover och hans kära fru sitter och tittar på TV. Han stannar till vid ett hus. Det är tomt. Han plockar upp sin mobil ringer ett samtal. Familjen är på semester. Då blir det till att åka till Spanien efter att han var klar här. Han måste ställa upp, han förväntas vara överallt. Hans liv är uppbyggt utav dessa ord, dessa löften. Han börjar bli trött på sitt liv. När det även finns folk som antyder att han inte existerar, inte finns. Vad är det då för mening med att finnas till och ställa upp för människor? Hans vita hår hade färgats svart, även hans utstyrsel hade börjat bli utav samma färg. Att utsätta sig för denna otroliga handling tycktes för vissa vara magiskt men är i själva verket ett rent helvete, att krypa ner i det lilla utrymmet, det var bara ett under att han inte har utvecklat en klaustrofobisk rädsla för det trånga och smutsiga ställe han tar sig igenom för att uträtta sitt arbete. Han pustar ut, nu är han äntligen klar. Nu var det dags att vänta på nästa Jul och samma slit även då. Den gamle mannen tänker: den som ändå var ledig på Julafton...

haha sant ^^ förra året minsann!