Nu ska jag antagligen skriva ett långt och meningsfullt inlägg. Jag träffade klara första gången när jag var fyra år. Vi blev kompisar direkt. Klara bodde i princip granne med mig hela uppväxten. Tills hon flyttade och sedan jag. Vi fortsatte att vara kompisar även när Klara slutade i min grundskola och började på gymnasiet. Tyvär fick vi båda fullt upp med allting och vi gled ifrån varandra enormt. Men vi har även detta alltid varit kompisar. Ett år senare började jag gymnasiet i en annan ort och vi gled ifrån varandra mer. Vi träffades dock på fester eller dylikt i Bålsta. Men även om jag och Klara har varit ifrån varandra ett tag, så finns det ingen männinska som vet så mycket om mig som hon gör. Hon vet verkligen allt! Hon har alltid ställt upp för mig och jag är henne evigt tacksam. Jag är glad att vi hittat tillbaka till varandra igen. Och jag blir så glad när du säger att du alltid finns där om det är någonting, även minsta lilla sak. Även om det är du som har det fruktansvärt jobbigt nu så ställer du upp tillmax. Du är som systern jag aldrig hade. Du är verkligen underbar <3

tack :) iblad måste man blotta sin själ.