En röst som snabbt tystas ner. En röst som ber om gemenskap, att få bli accepterad som man är. Skratt, Nedvärdering. Va larvig du är ! Va! Du e så jävla dum! Fattar ingenting alltså. Dag ut och dag in - tills man själv tror det. Vad är det för fel på mig? Varje dag samma skräck, samma förtvivlan, samma hopplöshet. Försöker visa, jag är också en människa, har också känslor. Vad är det för fel på mig? Skratt. Hur dum får man va? Att du skulle komma i vår klass! Sjunker ner djupare och djupare i likgiltigheten. Varför leva över huvudtaget? Vad är ett liv som endast består av skräck, våld och maktlöshet? Försöker förklara: "Så här är jag och jag vill leva utan ert förakt." Jag möts av ett hånfullt skratt som snabbt rycker bort det mod och självförtroende jag nyss hade. Nedvärdering som dödar. En del av mig blir aldrig som det var från början.Försöker stoppa det. Bit för bit bryts mitt självförtroende ner. Var ska det sluta? Vet ej... Men dag efter dag, plåga och förtryck. Jag undrar, kommer jag någonsin att få tillbaka det som tagits ifrån mig? Få leva mitt liv utan andras inblandning?

Annons

The photo has no tags

October 2011