Jag hoppas.. vareviga gång.. att efter den här gången, då blir det bra! Hur faan kan en människa vara så dum? Att hon tror att det ska bli bra efter DEN HÄR gången, när det har varit så här i flera år. Visst det går att förbättra, men när man tycker att man gör allt i sin j*vla makt för att förbättra det där jävla (ursäkta mina uttryck)immunförsvaret och inget händer, då är det inte så lätt att fortsätta att bara leva på hoppet! Det tar om och tar om och tar om.. Men man kommer igen. ???? Eller? Kommer man alltid igen? Börjar tålamodet tryta? Börjar drömmar och mål bli suddigare? Tyvärr, åt det hållet dras jag motvilligt.

När säsongen kommer, eller ja, inte bara då utan det är även en vardag just nu. Då kommer utomstående människor och frågar: Hur känns det? Är formen på topp? Hur gick det? Å, jaha du åker skidor, hur går det för dig? Hur ligger du till, top 10, top 20? Kan inte alla bara sluuuuuuta! Jag orkar inte. Jag känner mig som en stor förlorare då jag hela tiden måte svara att jag är sjuk. Jag kan ju inte ljuga, det är så livet ser ut för mig..

Jag låter som om jag skäller ut någon ordentligt nu, men inte faan. Jag vet att jag inte har någon att skylla för detta, men jag känner ibland att jag är instängd med mina frustrationer och nu behöver jag verkligen skriva av mig.

Och jag tänker, jag ska inte klaga. Det finns folk som svälter i världen, det finns dom som blir skadade för livet o.s.v. och jämfört med dom har jag världens minsta problem. Men man kan ju bara jämföra och utgå ifrån sig själv, vilket jag får höra mina nära säga till mig. Och om jag utgår ifrån mig så är det här mitt problem, även om det är litet i jämförelse med många andras. Men jag vill verkligen det här, det är är min dröm, och jag vill inte att mina ständiga sjukdperioder ska sätta stopp för det.

Nu har jag fått lätta mitt hjärta lite och hoppas att febern lägger sig snart så kroppen kan börja återgå till sitt rätta jag.

jag tror också på dig!! :D puss!!