April
Sunday 18 January 2009 photo 1/1
|
Förlåt mina vänner. Förlåt mig! Men känslan av att ni är tillsammans utan mig, skrattar, gråter, och skaffar er minnen för livet gör att jag känner mig... Olustig.
Att inte kunna vara en del av era liv, likaså att ni inte kan vara en del av mitt. Anledningen att jag inte hälsat på er än, är att jag är rädd. Det gör ont i mig när jag försöker inse att ni har skaffat er ett annat liv, i en annan stad, i ett annat land. Utan mig. Jag kan inte förstå det. Jag hoppades att ni skulle tröttna, komma hem efter ett par månader. Men det har inte hänt än.
Är det avundssjuka? Det har jag frågat mig själv många gånger... Är jag avundssjuk på eran självständighet? Eller på erat mod. Eller förhållandet ni får till varandra. Som syskon. Jag är nog mest rädd att våran vänskap dör ut. Att den inte betyder någonting för er längre. För dig. Jag är så rädd att ni inte behöver mig längre, såsom jag behöver er.
Jag vet att jag har varit väldigt dålig på att visa det den senaste tiden. Det senaste året? Jag kan inte förstå förens nu hur lyckligt lottad jag är som har fått så fina vänner som er. Förens det kanske är för sent.
Ibland undrar jag varför det har blivit som det blivit. Är jag en egoist? Jag har så svårt att tänka mig själv som en sådan. Kanske har jag varit för blind för att se vilken människa jag har blivit. Kanske har jag satt er åt sidan.
Jag har nog också lite kris såhär efter studenten. Jag hade så mycket fler vänner förut. Jag träffade er automatiskt varje dag, kamrater, sådana som jag inte känner så nära, men som man kan småprata med. Det gjorde jag väldigt mycket. Nu har jag inga sådana längre. Även när jag red gymkhana. Jag träffade er alla på träningar och tävlingar och jag mådde bra av det. Jag kände mig som en av er. En känsla som gjorde mig lycklig. När man inte går i skolan längre, eller håller på med någon sport får man "kämpa" mer för att behålla sina vänner. Bara att man ska hitta tiden också. Och orken. Om man jobbar, pluggar och har en häst att ta hand om varje dag så är det sällan att man räcker till. En ledig dag vill man inte gärna anpassa sig efter andra. Utan bara göra precis som man själv vill. Det är kanske där som egoisten i mig slår till.
Samtidigt lägger jag ju aldrig någon som helst energi på mig själv. Jag jobbar för att kunna betala för min häst, samt min mobilräkning. Sedan blir det inga pengar över. Jag planerar min dag för att kunna ta hand om min häst och se till så han mår bra. Mycket mer gör jag faktist inte.
När jag tänker efter, så handlar det här nog inte om er. Det är ju Valle. Ibland önskar jag att du aldrig släppt in mig i ditt liv från första början. Om du aldrig hade vunnit mitt hjärta så hade allting varit så mycket enklare. Antagligen hade jag gått ur skolan med högsta betyg, jag hade haft mycket stålar och många vänner. Idag hade jag inte suttit i det här skithålet och snyftat i min självömkan, jag hade varit ute och rest, sett mig omkring i världen, festat och skaffat mig nya kunskaper! Så mycket jag offrat för dig, din dumsnut! Jag har offrat allt för dig. Ibland måste man bara försäkra sig om att det är värt det. Men jag vet ju att jag inte fungerar utan dig! Min själsfrände och min allra bästa vän
Att inte kunna vara en del av era liv, likaså att ni inte kan vara en del av mitt. Anledningen att jag inte hälsat på er än, är att jag är rädd. Det gör ont i mig när jag försöker inse att ni har skaffat er ett annat liv, i en annan stad, i ett annat land. Utan mig. Jag kan inte förstå det. Jag hoppades att ni skulle tröttna, komma hem efter ett par månader. Men det har inte hänt än.
Är det avundssjuka? Det har jag frågat mig själv många gånger... Är jag avundssjuk på eran självständighet? Eller på erat mod. Eller förhållandet ni får till varandra. Som syskon. Jag är nog mest rädd att våran vänskap dör ut. Att den inte betyder någonting för er längre. För dig. Jag är så rädd att ni inte behöver mig längre, såsom jag behöver er.
Jag vet att jag har varit väldigt dålig på att visa det den senaste tiden. Det senaste året? Jag kan inte förstå förens nu hur lyckligt lottad jag är som har fått så fina vänner som er. Förens det kanske är för sent.
Ibland undrar jag varför det har blivit som det blivit. Är jag en egoist? Jag har så svårt att tänka mig själv som en sådan. Kanske har jag varit för blind för att se vilken människa jag har blivit. Kanske har jag satt er åt sidan.
Jag har nog också lite kris såhär efter studenten. Jag hade så mycket fler vänner förut. Jag träffade er automatiskt varje dag, kamrater, sådana som jag inte känner så nära, men som man kan småprata med. Det gjorde jag väldigt mycket. Nu har jag inga sådana längre. Även när jag red gymkhana. Jag träffade er alla på träningar och tävlingar och jag mådde bra av det. Jag kände mig som en av er. En känsla som gjorde mig lycklig. När man inte går i skolan längre, eller håller på med någon sport får man "kämpa" mer för att behålla sina vänner. Bara att man ska hitta tiden också. Och orken. Om man jobbar, pluggar och har en häst att ta hand om varje dag så är det sällan att man räcker till. En ledig dag vill man inte gärna anpassa sig efter andra. Utan bara göra precis som man själv vill. Det är kanske där som egoisten i mig slår till.
Samtidigt lägger jag ju aldrig någon som helst energi på mig själv. Jag jobbar för att kunna betala för min häst, samt min mobilräkning. Sedan blir det inga pengar över. Jag planerar min dag för att kunna ta hand om min häst och se till så han mår bra. Mycket mer gör jag faktist inte.
När jag tänker efter, så handlar det här nog inte om er. Det är ju Valle. Ibland önskar jag att du aldrig släppt in mig i ditt liv från första början. Om du aldrig hade vunnit mitt hjärta så hade allting varit så mycket enklare. Antagligen hade jag gått ur skolan med högsta betyg, jag hade haft mycket stålar och många vänner. Idag hade jag inte suttit i det här skithålet och snyftat i min självömkan, jag hade varit ute och rest, sett mig omkring i världen, festat och skaffat mig nya kunskaper! Så mycket jag offrat för dig, din dumsnut! Jag har offrat allt för dig. Ibland måste man bara försäkra sig om att det är värt det. Men jag vet ju att jag inte fungerar utan dig! Min själsfrände och min allra bästa vän
Comment the photo
2 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/matilduss/321093372/
Visa toppen
Show footer