June
Friday 19 March 2010 photo 1/1
|
Okay, så vi har skaffat gig till sommaren och Andy har börjat lira seriöst, men vi har fortfarande ingen trummis.
Över lag går mitt liv relativt bra, om man bortser från att jag gör det till mitt eget helvete. Jag torterar mig själv ändlöst med mina tankar och i den kalla ensamma natten gråter jag.
Det kanske hade varit skönt att komma bort ett tag. Men det hade inte hjälpt. Jag är min egen demon och mina bekymmer följer med mig vart jag än går, eftersom att jag skapar dem själv.
"Kärlek" kommer inte på fråga. Även om jag är kylig och avlägesen annars tror jag att jag hade mördat någon om de försökt lära känna mig. Jag känner ingenting för någon, intalar jag mig själv i alla fall, men även om jag gjorde det skulle personen i fråga ändå aldrig märka av det, för att jag håller mig till mig själv så mycket. Det har nått den grad att jag kan räkna orden jag sagt till "främmande" personer på mina fingrar.
Jag avskyr kärlek. Den stjäler mitt band och mina vänner, och jag är för godhjärtad mot dem jag bryr mig om för att ens be de lägga lite tid undan åt mig. Min position i bandet just nu är "misshandlad hemmafru".
Mitt spelade kommer ingen vart heller. Jag köpte en ny bas häromdagen och allt jag hade inom min själ lämnade mig i form av musik. Jag är rätt stolt över resultatet rent musikaliskt, men jag är rädd att låtarna är lite för tunga emotionellt för att kunna komma till sin rätt. Men nu när känslor och intryck som ville ut lämnat mig och idébrunnen har sinat och rasat, sitter jag ensam kvar med mina olika jag och bygger på nytt upp ett lager med problem som kommer att vilja ut igen, och man kan säga att cirkeln blivit återsluten.
Jag saknar mina vänner.
Marek såklart, med sin hatiska personlighet som matchade min egen allt för väl. Det var en givande, om än alldeles för kort vänskap vi delade, och jag saknar att ha någon att skrika på som accepterar all skit och skriker tillbaks. Så gillade du billigt vin också ju, och det är alltid ett plus.
Mackan, min trogna vapendragare och whiskeykamrat, minns du balkongen vi satt på, skapade abstrakt konst och diskuterade brudar och musik. Vi rökte som skorstenar och pissade i kors. Och på min bil.
Mao eller Mau, även om vi kom hur bra överens som helst så känns det inte som om vi lärde känna varandra tillräckligt väl egentligen. Du fick visserligen ärva min dyrgip, en blanksvart Epiphone SG Special, och jag hoppas att den tjänar dig lika väl som den gjorde mig. Vi hade egentligen alldeles för roligt med att dölja våra Luckypaket för de andra, och sedan röka som attan så fort de gått in. Jag vet att det har uppstått en del turbulens mellan er sen jag var med sist, men i mina stilla funderingar undrar jag hur det blivit om jag stannat kvar som jag ursprungligen tänkt göra.
Sist men inte minst har vi ju Böna- Sorry, Raggarn menade jag. Trogen som en gammal hund var(och är) du. Du har verkligen varit med från början, ända sen vårat första band tillsammans. Det var din förtjänst att jag till slut fick lära känna dessa kulörta individer och jag tror inte att jag någonsin kommer att kunna gottgöra dig för det. Du var en del av det lättsamma i min tillvaro och jag hoppas du har det bra med din flickvän.
På något sätt trodde jag att allting skulle kunna fungera precis som förut när jag flyttade, fast att jag bodde på avstånd. Men till slut gled vi ändå isär. Precis som vilket långdistans förhållande som helst ofelbart gör i slutänden.
Det var den där terminen, vår-09 som förändrade mitt liv. Kanske blev jag både räddad och förhäxad samtidigt. Jag hade precis kommit ur ett långt förhållande och behövde distans från min klass. Jag hade sedan länge undrat över vilka det var som Vutte och Mackan(som jag kände lite sen innan) umgicks med, den där tjockisen med hatt och getskägg som bar alldeles för små jeans, och så den där andra, långsmala killen som kunde vråla som en jävla siren.
Jag ångrar ingenting, men jag saknar er en del.
Hoppas ni har det bra, för det har inte jag. Men precis som tiden fortsätter att gå, hjulet fortsätter att rulla och vattnet fortsätter att rinna så har ni med största sannolikhet nya vänner och kontakter nu. Jag har det. Jag har ett lovande band på gång, till och med.
Men jag kommer aldrig att glömma dagen då vi spelade mot John, han blev sur, och vi allihopa gick ut samtidigt och lämnade honom alldeles ensam med sitt kära Melee. Vi tände varsin cigg och svor över honom ett tag, sedan blev det tyst. Men i mitt huvud fanns bara en tanke.
Jag har de bästa vännerna i hela jävla världen.
Comment the photo
P.S din älskade Epiphone tjänar mig mer än väl, du skall bara veta
8 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/mattileedane/448670629/
Visa toppen
Show footer