January
Tuesday 5 January 2010 photo 1/1
|
Mitt liv är en patologisk historia.
Eller, vad vet jag, det sjuka sitter väl i huvudet så då kan jag ju inte riktigt veta säkert, om det jag tror är det jag tror.. tror du?
Det är skitcoolt att ha ett jobb, att vara vikarie, etc etc etc vansinnigt mycket eftersom man måste vara så mycket tacksam för så mycket saker.
Men orkar man vara tacksam efter en arbetsdag? Ja, kanske det. Om man kan sålla ut det från de andra processerna vill säga. Jag är väl är sån som tar med sig jobbet hem för när jag lyssnar riktigt noga hör jag kommentarer och ser minerna på de människor som är ingenting som mig. Och visst, jag behöver aldrig någonsin passa in någonstans, jag kan vara duktig i mitt arbete och tjäna feta cash ändå och bli som alla andra tråkiga bittra människor som sitter och jämför löner och orkar vara sur när man ser i statistiken på internet att någon i samma stad tjänar 100 kr mer i månaden på samma jobb som man själv har. Samtidigt vill jag sålla mig till den massa som accepterar att de inte riktigt passar in. För det finns ju sådana människor, som inte passar in, och som accepterar det. Och det är väl rätt, man ska alltid acceptera sig själv. Skämt åsido.
Tillbaka till patologin. Vad är meningen att man ska göra när man kommer hem från arbetet? Jag vet på ett ungefär, jag hör historier i fikarummet. Någon skulle till en fest, någon pratade om sina barn där hemma. Alla pratar någon gång om sin partner, och där är enda gången jag skulle kunna flika in något, men... nej, för den tid det tar i huvudet att fundera på om jag ska komma ut, eller fundera på om någon verkligen tycker att ordet "partner" är könsneutralt... efter det har resterande deltagare redan bytt ämne ett antal gånger.
Återigen, vad är meningen att man ska göra när man kommer hem från arbetet? Igår gick jag omkring och pratade oavbrutet pga alla impulser från arbetet som jag förgäves försökte bearbeta. Resterande tid låg jag sked med min "partner". Vi åt glass också. Och det var kallt ute, så dit gick vi inte. Och jag gjorde en leksak åt vår katt, en väldigt ful leksak men som han säkert uppskattade i åtminstone hela 2 minuter. Det var så skönt och lugnt alltihop, men samtidigt plågades jag av tanken att jag i mitt andra hem lämnat disk och all annan sort allmän skit framme och allt låg bara och väntade och.. usch! Så idag, efter arbetsinsatsen, kände jag mig manad att återvända till min kalla källarhåla, utan min "partner" och vårt älskade "barn". Tyvärr upptäckte jag att jag idag är sjukligt trött och framförallt psykiskt utmattad, så inte mycket händer ju här. Jag började åtminstone diska, men efter halva lasset satte jag mig här för att avlasta min hjärna istället. Men nu tog liksom allting slut här, så då kan jag ju fortsätta där..
Bitterheten skyller jag på trötthet och nyfikenhet och annan -het, för visst är jag tacksam för mitt jobb, lika som jag är tacksam för allt annat i mitt liv. Peace out.
Eller, vad vet jag, det sjuka sitter väl i huvudet så då kan jag ju inte riktigt veta säkert, om det jag tror är det jag tror.. tror du?
Det är skitcoolt att ha ett jobb, att vara vikarie, etc etc etc vansinnigt mycket eftersom man måste vara så mycket tacksam för så mycket saker.
Men orkar man vara tacksam efter en arbetsdag? Ja, kanske det. Om man kan sålla ut det från de andra processerna vill säga. Jag är väl är sån som tar med sig jobbet hem för när jag lyssnar riktigt noga hör jag kommentarer och ser minerna på de människor som är ingenting som mig. Och visst, jag behöver aldrig någonsin passa in någonstans, jag kan vara duktig i mitt arbete och tjäna feta cash ändå och bli som alla andra tråkiga bittra människor som sitter och jämför löner och orkar vara sur när man ser i statistiken på internet att någon i samma stad tjänar 100 kr mer i månaden på samma jobb som man själv har. Samtidigt vill jag sålla mig till den massa som accepterar att de inte riktigt passar in. För det finns ju sådana människor, som inte passar in, och som accepterar det. Och det är väl rätt, man ska alltid acceptera sig själv. Skämt åsido.
Tillbaka till patologin. Vad är meningen att man ska göra när man kommer hem från arbetet? Jag vet på ett ungefär, jag hör historier i fikarummet. Någon skulle till en fest, någon pratade om sina barn där hemma. Alla pratar någon gång om sin partner, och där är enda gången jag skulle kunna flika in något, men... nej, för den tid det tar i huvudet att fundera på om jag ska komma ut, eller fundera på om någon verkligen tycker att ordet "partner" är könsneutralt... efter det har resterande deltagare redan bytt ämne ett antal gånger.
Comment the photo
2 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/mbox/435647866/
Visa toppen
Show footer