Wednesday 26 August 2009 photo 3/3
|
Idag händer nog inte så mkt mer än att det blir av te gymmet :)
Break My Hearth And Ill Break Your Neck!
Break My Hearth And Ill Break Your Neck!
Annons
Comment the photo
Anonymous
Thu 27 Aug 2009 12:35
sötnooos
Anonymous
Thu 27 Aug 2009 09:23
mm okej...;)
Anonymous
Wed 26 Aug 2009 19:30
vem fan palla lääsa ? :O
Anonymous
Wed 26 Aug 2009 16:01
Högstadieelever från Rosengård med brytning springer runt och plockar disk på helsvenska arbetsplatser. Det kallas för Springprogrammet. Spring står inte för springpojke utan för »språket integrerar«. Tanken är att barn med invandrarbakgrund ska få chansen att höra riktig svenska samtidigt som de jobbar.
Rosengårdsskolans springprojekt utsågs i november som ett av tre projekt till vinnare av ett integrationspris. Tillsammans fick projekten 100 000 kronor att dela på.
Syftet med priset är framför allt att visa på goda idéer. Gleerups utbildning, som står bakom det, vill lyfta fram projekt som är spännande och nyskapande för att inspirera andra skolor att starta egna projekt.
Marianne Klima är PR- och varumärkesansvarig på Gleerups utbildning.
? Det finns inget krav på att projekten ska kunna uppvisa resultat, säger hon. Förut var det så. Men vi insåg att resultatkravet i praktiken blev ett hinder. För man måste granska ett projekt under många år innan man kan bedöma dess resultat.
I över tjugo år har det konstaterats att något måste göras åt ojämlikheten mellan invandrare och svenskar. Hisnande summor har betalats ut till olika typer av projekt. Men ännu har man inte kunnat se några positiva förändringar. Tvärtom har segregationen inom arbetslivet och på bostadsmarknaden ökat.
Att kritisera goda intentioner är tabubelagt. Det gör nästan lite ont. Det tar emot att ifrågasätta människor som arbetar för att förbättra en negativ situation. Men när projekten inte visar några resultat måste man titta på om insatserna är missriktade.
1986 döptes invandrar- och minoritetspolitiken om till invandrarpolitik. 1997 döpte man om invandrarpolitiken till integrationspolitik, och förra året döptes integration om till inkludering. Kommer ett namnbyte innebära någon förändring i praktiken eller säger det mest något om politikens behov av att framställa sig själv som nyskapande?
Paulina de los Reyes är forskare i ekonomisk historia. För tillfället arbetar hon med en statlig utredning om makt, integration och diskriminering.
- Integrationspolitikens misslyckande blir mer och mer uppenbar vilket gör att allt fler människor känner ett behov av att diskutera diskrimineringsfrågan ? det leder till fler projekt, säger hon.
? Men integrationsprojekten innebär också att man hela tiden jämför invandrare och svenskar. Det gör att man är med och skapar de kategorier som man säger sig vilja avskaffa.
Men enligt Marianne Klima är Springprojektet i Rosengård inget integrationsprojekt, utan snarare en arbetsmetod som går ut på att låta högstadieelever praktisera på olika typer av arbetsplatser.
? De här barnen är redan integrerade i det svenska samhället, men det har konstaterats att de har väldigt lite kontakt med arbetsplatser där det arbetar etniska svenskar, säger hon. Arbetsmetoden går ut på att få ut ungdomarna i arbetslivet där de kan skapa sina egna nätverk.
Barnen som blivit föremål för det vinnande integrationsprojektet är alltså redan integrerade.
- Det är jättekonstigt, säger Paulina de los Reyes. Man förutsätter att det finns människor som ska inkluderas och andra som redan är inkluderade. Som om invandrare skulle vara en grupp som finns utanför allt det andra.
? I själva verket är många av de människor som betraktas som invandrare födda i Sverige, säger hon.
? Det intressanta är att integrationsprocessen tycks vara något som aldrig tar slut. När är man inkluderad och när är man inte det, och vem bestämmer det? Och inkluderad i vad? Som om man bara kan vara inne eller ute. Herre Gud. Det är ofta de människor som befinner sig i Sverige utan tillstånd, de som byter däck på bilen eller arbetar med hushållstjänster, som gör att vi kan konsumera billiga tjänster.
Runt om i landet lär sig kvinnor cykla i integrationens namn.
I Uppsala har man, i ett EU-finansierat projekt, kommit på att lära kvinnor svenska samtidigt som de cyklar.
Temp (Transport Energi Miljö Projekt) i Linköping ägnar sig åt att lära människor leva energisnålt. I våras började man också lära invandrarkvinnor att cykla. Miljöprojektet blev integrationsprojekt.
? Som svensk tar man ju för givet att alla lär sig cykla som barn. Men så behöver det inte vara, och ju äldre man blir desto svårare blir det att lära sig. Det här var något som vi kände på oss och därför provade vi att starta ett sådant projekt för kvinnor, säger Åke Ståhlspets som är projektledare på temp-kontoret.
Själv fick han inte medverka i kursen på grund av sitt kön. Han berättar att det var väldigt viktigt att alla lärare och elever var kvinnliga.
? Bra fråga, svarar Åke Ståhlspets och tvekar lite. De är väl mer utsatta. Ofta är det männen som kör bil, så genom att lära kvinnor cykla ger man dem större frihet vilket ökar deras rörlighet och självförtroende.
Miljö- och integrationsprojektet tycks alltså även vara ett jämställdhetsprojekt. Åke Ståhlspets berättar att när kvinnorna började cykla ihop upptäckte de att många av de problem de upplevde i vardagen var gemensamma.
Detta har lett till fler kurser. Idag finns grupper där man går och simmar tillsammans, eller går ut i skogen för att plocka svamp.
Att låta vissa underordnade grupper, till exempel kvinnor, umgås isolerat brukar motiveras med att man vill stärka deras gruppidentitet och självkänsla. Men är det integrerande?
Paulina de los Reyes är kritisk till mångfaldsbegreppet eftersom det låser fast människor i fixerade identiteter.
? Man är funktionshindrad, homosexuell, invandrare, kvinna, säger hon. Men människor är mycket komplexa med olika tillhörigheter, olika identiteter. När man talar om att bejaka olikheter så tycker jag att man visar på en oerhörd aningslöshet när det gäller vad maktrelationer gör med människors möjligheter att leva ett likvärdigt liv. Det handlar inte om olikheter, utan om ojämlikhet.
Undersökningar visar att arbetslösheten bland invandrare inte var högre än bland svenskar före lågkonjunkturen 1966. Sedan dess har det gått utför. Sfi, svenska för invandrare, startades 1965.
SFI har under många år mött skarp kritik, bland annat från Riksrevisionsverket,
Integrationsverket och även i Skolverkets egna uppföljningar av verksamheten.
Undervisningen anklagas för att var alltför »skolaktig«, ha för lite och för dålig koppling till samhället och arbetslivet. 2004 avbröt var fjärde elev utbildningen. Varför vet man inte. Långt färre än hälften avslutade kursen med godkänt betyg inom tre år.
Integrationsverket skriver i en rapport från 2002 att formerna för undervisningen i många fall stannat vid traditionell, kollektiv katederundervisning: »Undervisningen är sällan anpassad till vuxna utan bedrivs på samma sätt som för barn och unga? sfi har för många blivit en återvändsgränd.«
- Åtgärderna tycks mest handla om ett slags disciplineringsprojekt, säger Paulina de los Reyes. Deltagarna ska disciplineras i att fungera i sociala sammanhang, mer än att man försöker komplettera faktiska kunskapsluckor. De förutsätts ha sociala handikapp.
? Det mest skrämmande är att det här har varit känt under många år och ändå blir det bara sämre och sämre. Då börjar man undra om det egentligen finns något intresse av att förbättra SFI.
Paulina de los Reyes berättar att hon under nittiotalets lågkonjunktur följde en grupp bosniska flyktingar som gick en kurs som skulle göra dem »anställningsbara«. På kursen talade man hela tiden om att »vi i Sverige kommer i tid, och vi arbetar för att försörja oss«. Varje gång man försökte fastställa hur »vi« beter oss i Sverige svarade eleverna med att säga att de gör så även i Bosnien. Paulina de los Reyes menar att det var ett sätt att göra motstånd mot kursens försök att omskapa dem som mindre vetande.
På alla sfi-kurser runt om i Sverige får eleverna lära sig om jämställdhet och demokrati.
Paulina de los Reyes fortsätter:
? Hur många vita, svenska män i 50-årsåldern har läst den här lathunden om jämställdhet, och än mindre, tagit den till sig?
Varför inte göra något åt de här gubbarna som redan har utvecklat strategier för att inte bry sig, och som dessutom har makt och möjlighet att inte bry sig?
Paulina de los Reyes talar om en typiskt svensk självgodhet som är väldigt diskriminerande. Den är reaktionär och konservativ eftersom den inte tar hänsyn till att samhället förändras.
Präglar den svenska självgodheten integrationsprojektens utformning?
- Absolut. Och även hur Sverige agerar internationellt. Men jag tror att allt fler börjar få upp ögonen för det, vilket förhoppningsvis kan leda till en diskussion som kan leda till förändring.
Det som hände i Frankrike nyligen är ett exempel på att man inte kan tränga folk hur mycket som helst. Det skapar ett väldigt hårt samhälle. När människor inte har någonting att förlora agerar de utifrån det.
Men hur ska man lyckas med integrationen?
? En politik som verkligen kan skapa förändring måste formuleras underifrån; av dem som upplever diskriminering. De som känner sig undanträngda. Frågorna måste diskuteras utifrån ett mycket klart antidiskrimineringsperspektiv, svarar Paulina de los Reyes.
Ali Osman på Arbetslivsinstitutet har studerat hur föreställningar om invandrare påverkar integrationsprojektens utformning. Han menar att integrationsarbetet i Sverige präglas av bristtänkande.
Man tittar på vad människor saknar och finner att de saknar språk och att de är annorlunda. Attityderna kring annorlundaskapet är outtalade, och då blir språket det som legitimerar integrationsåtgärderna.
? I lyckade integrationsprojekt tittar man på vilka hinder som finns för invandrare på strukturell nivå, och sedan gör man något åt dem, säger Ali Osman och fortsätter:
? Ett exempel är ett projekt som gick ut på att förkorta processen för legitimerade läkare att börja arbeta i Sverige. Man såg var problemen fanns, och nu har man ändrat praxis till följd av det projektet.
? Ett projekt som går ut på att lära kvinnor att cykla kanske kan vara trevligt för deltagarna, men det löser inga problem.
Det förändrar knappast de strukturer som skapar exkluderingen.
Ali Osman är kritisk till sfi-undervisningen. Bland annat därför att den organiseras kommunalt.
? Man borde låta akademikerna läsa svenska vid universitetet. Där finns redan ett system för att undervisa språk. Människor vid utländska universitet får stipendier för att komma hit, men de som kommer som flyktingar är inte välkomna vid universitetet, menar han.
Och vad ska man göra med dem som inte har någon utbildning?
? De kan till exempel läsa på särskola. Där finns redan utbildning för analfabeter.
? Integrationsprojekten har i sig själva en exkluderande effekt, sammanfattar Ali Osman. Därför att när en person blir föremål för en sådan åtgärd blir hans kompetens misstänkliggjord.
Rosengårdsskolans springprojekt utsågs i november som ett av tre projekt till vinnare av ett integrationspris. Tillsammans fick projekten 100 000 kronor att dela på.
Syftet med priset är framför allt att visa på goda idéer. Gleerups utbildning, som står bakom det, vill lyfta fram projekt som är spännande och nyskapande för att inspirera andra skolor att starta egna projekt.
Marianne Klima är PR- och varumärkesansvarig på Gleerups utbildning.
? Det finns inget krav på att projekten ska kunna uppvisa resultat, säger hon. Förut var det så. Men vi insåg att resultatkravet i praktiken blev ett hinder. För man måste granska ett projekt under många år innan man kan bedöma dess resultat.
I över tjugo år har det konstaterats att något måste göras åt ojämlikheten mellan invandrare och svenskar. Hisnande summor har betalats ut till olika typer av projekt. Men ännu har man inte kunnat se några positiva förändringar. Tvärtom har segregationen inom arbetslivet och på bostadsmarknaden ökat.
Att kritisera goda intentioner är tabubelagt. Det gör nästan lite ont. Det tar emot att ifrågasätta människor som arbetar för att förbättra en negativ situation. Men när projekten inte visar några resultat måste man titta på om insatserna är missriktade.
1986 döptes invandrar- och minoritetspolitiken om till invandrarpolitik. 1997 döpte man om invandrarpolitiken till integrationspolitik, och förra året döptes integration om till inkludering. Kommer ett namnbyte innebära någon förändring i praktiken eller säger det mest något om politikens behov av att framställa sig själv som nyskapande?
Paulina de los Reyes är forskare i ekonomisk historia. För tillfället arbetar hon med en statlig utredning om makt, integration och diskriminering.
- Integrationspolitikens misslyckande blir mer och mer uppenbar vilket gör att allt fler människor känner ett behov av att diskutera diskrimineringsfrågan ? det leder till fler projekt, säger hon.
? Men integrationsprojekten innebär också att man hela tiden jämför invandrare och svenskar. Det gör att man är med och skapar de kategorier som man säger sig vilja avskaffa.
Men enligt Marianne Klima är Springprojektet i Rosengård inget integrationsprojekt, utan snarare en arbetsmetod som går ut på att låta högstadieelever praktisera på olika typer av arbetsplatser.
? De här barnen är redan integrerade i det svenska samhället, men det har konstaterats att de har väldigt lite kontakt med arbetsplatser där det arbetar etniska svenskar, säger hon. Arbetsmetoden går ut på att få ut ungdomarna i arbetslivet där de kan skapa sina egna nätverk.
Barnen som blivit föremål för det vinnande integrationsprojektet är alltså redan integrerade.
- Det är jättekonstigt, säger Paulina de los Reyes. Man förutsätter att det finns människor som ska inkluderas och andra som redan är inkluderade. Som om invandrare skulle vara en grupp som finns utanför allt det andra.
? I själva verket är många av de människor som betraktas som invandrare födda i Sverige, säger hon.
? Det intressanta är att integrationsprocessen tycks vara något som aldrig tar slut. När är man inkluderad och när är man inte det, och vem bestämmer det? Och inkluderad i vad? Som om man bara kan vara inne eller ute. Herre Gud. Det är ofta de människor som befinner sig i Sverige utan tillstånd, de som byter däck på bilen eller arbetar med hushållstjänster, som gör att vi kan konsumera billiga tjänster.
Runt om i landet lär sig kvinnor cykla i integrationens namn.
I Uppsala har man, i ett EU-finansierat projekt, kommit på att lära kvinnor svenska samtidigt som de cyklar.
Temp (Transport Energi Miljö Projekt) i Linköping ägnar sig åt att lära människor leva energisnålt. I våras började man också lära invandrarkvinnor att cykla. Miljöprojektet blev integrationsprojekt.
? Som svensk tar man ju för givet att alla lär sig cykla som barn. Men så behöver det inte vara, och ju äldre man blir desto svårare blir det att lära sig. Det här var något som vi kände på oss och därför provade vi att starta ett sådant projekt för kvinnor, säger Åke Ståhlspets som är projektledare på temp-kontoret.
Själv fick han inte medverka i kursen på grund av sitt kön. Han berättar att det var väldigt viktigt att alla lärare och elever var kvinnliga.
? Bra fråga, svarar Åke Ståhlspets och tvekar lite. De är väl mer utsatta. Ofta är det männen som kör bil, så genom att lära kvinnor cykla ger man dem större frihet vilket ökar deras rörlighet och självförtroende.
Miljö- och integrationsprojektet tycks alltså även vara ett jämställdhetsprojekt. Åke Ståhlspets berättar att när kvinnorna började cykla ihop upptäckte de att många av de problem de upplevde i vardagen var gemensamma.
Detta har lett till fler kurser. Idag finns grupper där man går och simmar tillsammans, eller går ut i skogen för att plocka svamp.
Att låta vissa underordnade grupper, till exempel kvinnor, umgås isolerat brukar motiveras med att man vill stärka deras gruppidentitet och självkänsla. Men är det integrerande?
Paulina de los Reyes är kritisk till mångfaldsbegreppet eftersom det låser fast människor i fixerade identiteter.
? Man är funktionshindrad, homosexuell, invandrare, kvinna, säger hon. Men människor är mycket komplexa med olika tillhörigheter, olika identiteter. När man talar om att bejaka olikheter så tycker jag att man visar på en oerhörd aningslöshet när det gäller vad maktrelationer gör med människors möjligheter att leva ett likvärdigt liv. Det handlar inte om olikheter, utan om ojämlikhet.
Undersökningar visar att arbetslösheten bland invandrare inte var högre än bland svenskar före lågkonjunkturen 1966. Sedan dess har det gått utför. Sfi, svenska för invandrare, startades 1965.
SFI har under många år mött skarp kritik, bland annat från Riksrevisionsverket,
Integrationsverket och även i Skolverkets egna uppföljningar av verksamheten.
Undervisningen anklagas för att var alltför »skolaktig«, ha för lite och för dålig koppling till samhället och arbetslivet. 2004 avbröt var fjärde elev utbildningen. Varför vet man inte. Långt färre än hälften avslutade kursen med godkänt betyg inom tre år.
Integrationsverket skriver i en rapport från 2002 att formerna för undervisningen i många fall stannat vid traditionell, kollektiv katederundervisning: »Undervisningen är sällan anpassad till vuxna utan bedrivs på samma sätt som för barn och unga? sfi har för många blivit en återvändsgränd.«
- Åtgärderna tycks mest handla om ett slags disciplineringsprojekt, säger Paulina de los Reyes. Deltagarna ska disciplineras i att fungera i sociala sammanhang, mer än att man försöker komplettera faktiska kunskapsluckor. De förutsätts ha sociala handikapp.
? Det mest skrämmande är att det här har varit känt under många år och ändå blir det bara sämre och sämre. Då börjar man undra om det egentligen finns något intresse av att förbättra SFI.
Paulina de los Reyes berättar att hon under nittiotalets lågkonjunktur följde en grupp bosniska flyktingar som gick en kurs som skulle göra dem »anställningsbara«. På kursen talade man hela tiden om att »vi i Sverige kommer i tid, och vi arbetar för att försörja oss«. Varje gång man försökte fastställa hur »vi« beter oss i Sverige svarade eleverna med att säga att de gör så även i Bosnien. Paulina de los Reyes menar att det var ett sätt att göra motstånd mot kursens försök att omskapa dem som mindre vetande.
På alla sfi-kurser runt om i Sverige får eleverna lära sig om jämställdhet och demokrati.
Paulina de los Reyes fortsätter:
? Hur många vita, svenska män i 50-årsåldern har läst den här lathunden om jämställdhet, och än mindre, tagit den till sig?
Varför inte göra något åt de här gubbarna som redan har utvecklat strategier för att inte bry sig, och som dessutom har makt och möjlighet att inte bry sig?
Paulina de los Reyes talar om en typiskt svensk självgodhet som är väldigt diskriminerande. Den är reaktionär och konservativ eftersom den inte tar hänsyn till att samhället förändras.
Präglar den svenska självgodheten integrationsprojektens utformning?
- Absolut. Och även hur Sverige agerar internationellt. Men jag tror att allt fler börjar få upp ögonen för det, vilket förhoppningsvis kan leda till en diskussion som kan leda till förändring.
Det som hände i Frankrike nyligen är ett exempel på att man inte kan tränga folk hur mycket som helst. Det skapar ett väldigt hårt samhälle. När människor inte har någonting att förlora agerar de utifrån det.
Men hur ska man lyckas med integrationen?
? En politik som verkligen kan skapa förändring måste formuleras underifrån; av dem som upplever diskriminering. De som känner sig undanträngda. Frågorna måste diskuteras utifrån ett mycket klart antidiskrimineringsperspektiv, svarar Paulina de los Reyes.
Ali Osman på Arbetslivsinstitutet har studerat hur föreställningar om invandrare påverkar integrationsprojektens utformning. Han menar att integrationsarbetet i Sverige präglas av bristtänkande.
Man tittar på vad människor saknar och finner att de saknar språk och att de är annorlunda. Attityderna kring annorlundaskapet är outtalade, och då blir språket det som legitimerar integrationsåtgärderna.
? I lyckade integrationsprojekt tittar man på vilka hinder som finns för invandrare på strukturell nivå, och sedan gör man något åt dem, säger Ali Osman och fortsätter:
? Ett exempel är ett projekt som gick ut på att förkorta processen för legitimerade läkare att börja arbeta i Sverige. Man såg var problemen fanns, och nu har man ändrat praxis till följd av det projektet.
? Ett projekt som går ut på att lära kvinnor att cykla kanske kan vara trevligt för deltagarna, men det löser inga problem.
Det förändrar knappast de strukturer som skapar exkluderingen.
Ali Osman är kritisk till sfi-undervisningen. Bland annat därför att den organiseras kommunalt.
? Man borde låta akademikerna läsa svenska vid universitetet. Där finns redan ett system för att undervisa språk. Människor vid utländska universitet får stipendier för att komma hit, men de som kommer som flyktingar är inte välkomna vid universitetet, menar han.
Och vad ska man göra med dem som inte har någon utbildning?
? De kan till exempel läsa på särskola. Där finns redan utbildning för analfabeter.
? Integrationsprojekten har i sig själva en exkluderande effekt, sammanfattar Ali Osman. Därför att när en person blir föremål för en sådan åtgärd blir hans kompetens misstänkliggjord.
10 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/mediumcore/404298035/