Här kommer en liten dikt jag skrev idag till den som orkar läsa

I din klara blick speglas fasa
Fasan för vad du just insett
Långsamt vänder du dig mot henne
Öppnar sakta glädjens mun

Orden sig börjar stocka och hasa
Inget märks du säger det så lätt
Du öppnar upp dig helt för denne
munnen stängs, läppen blir tunn

Ett löfte är förseglat er emellan
Följt av ett plågsamt band
Klokare än anat du var
Varför då detta vägval ?

Löftet bröts av en däremellan
Du släppte likväl inte denna hand
Envist höll du dig vid vägen kvar
Inuti brände och tärde ditt kval

Sitter ner här och i mig det nu brinner
Tårar rinner förtvivlat ner för min kind
Vars slående likhet förknippas med din
Vid vägskälet du detta hade kunnat lindra

Men icke och inuti mig,i mitt hjärta du finner
Förståelse, hat och att jag är blind
Jag är du, du är jag men ändå inte i sinnet in
Ändå lät du ingen dig förhindra

Trots att vi är bundna av ett starkt blodsband
Du valde oss till främlingar gentemot vår bekantskap
För ingen fick den andre chansen
Att förbli mer än barn och mor

oj vilken dikt:O hjälp vad fin ..