30 January 2012
Ungefär sådär känner jag mig nu. Fast brösten är egentligen en tvårumslägenhet vid Mosebacke som gick iväg efter att jag fått pilla lite på dem. Hyran var nämligen diskutabel, med en blin
Här kommer ett gäng dåligt upplysta bilder på en riktigt, riktigt bra barnbok. Ni anar inte, alltså. Ett ensamt öra - P C Jersild
"Det var en gång ett öra. Det hade inga armar, det hade inga ben. Det ensamma örat blåste omkring som ett löv med de andra löven... Men örat var mycket tyngre och klumpigare än de lätta löve
"Men gissa vad som hände en vacker höstdag? Jo, örat fann till sin enorma förvåning att det hamnat bredvid ett annat, ensamt öra!" "De bägge öronen kurade ihop sig tät intill varandra. Läng
"De låg där och frös för det var en kall och blåsig höstdag. Det ena örat frös så att det började darra. Snart skälvde också det andra. Och rätt som det var - de visste inte hur det gick
"Nu kunde öronen röra sig oberoende av väder och vind. Hela dagarna svävade de över skogar och sjöar, berg och hav. Men om natten satte de sig under en gren, fällde sig samman för att hålla v
"En dag när de var ute och flög träffade de på en ensam fot. Foten gick runt runt i samma spår. Öronen tyckte synd om den, så de flög ner och satte sig på foten. De märkte då att foten var
"Men öronen var inte så glada. När de bredde ut vingarna för att flyga iväg, kom de inte ur fläcken. Foten var för tung! Hela dagen försökte de. Men måste gå och lägga sig totalt utpumpade
"I fortsättningen flög de omkring, men bara om förmiddagarna. Mer orkade de inte. Efter lunch nöjde de sig i stället med en stilla promenad. En kväll när de skulle till att lägga sig och sova,
"Naturligtvis ville också munnen stanna hos öronen och foten. Och de i sin tur ville gärna ha munnen kvar. Munnen hade så mycket intressant att berätta. - I går, berättade munnen, träffade jag
"Så gav sig de fyra kamraterna - de bägge öronen, foten och munnen - i väg för att leta efter handen. Det gick mycket lättare att flyga nu för munnen blåste pratbubblor stora som ballonger. He
"Nästa morgon vaknade de av att någon kittlade dem tills munnen kiknade av skratt. Det visade sig att de råkat lägga sig att sova precis över den håla i marken där handen slunkit ner för att g
"Nu hade ryktet spritt sig i skogen hur trevligt kroppsdelarna hade det tillsammans. En dag kom ett ensamt ben vinglade och frågade om det fick vara med. Nästa dag kom ett ben till - och en fot. Och
"- Vi måste skaffa oss ett öga! sade munnen. Och så begav de sig till påfågeln, som hade hela stjärten full av ögon. - Visst kan ni få ett par ögon, sade påfågeln. Men först måste ögonen
"Och längst in, omgivet av is, fanns ett altare. Och på altaret satt flera ansikten, som mest liknade masker i olika färger. De visste inte vilket av de många ansiktena de skulle välja. Men så k
"Nu skulle man nästan kunna kalla de hopvuxna kroppsdelarna för en människa. Men det var förstås en konstig människa - och alla som fick syn på den halva människan skrattade åt dem. - Har ni
"- Hur kan man bara gå omkring så där utan snabel?! fnissade elefanterna. Så började den halva människan leta efter en snabel. Men alla lösa snablar som den träffade på, sade sig leta efter e
"Men en vacker morgon träffade de på en liten ledsen snabel. - Letar du efter en elefant? frågade den halva människans pratsamma min. - Jag är alldeles för liten. Det är ingen som vill ha mej,
"På natten när den halva människan med sin lilla snabel låg och sov under en buske, steg en ängel ner från skyn: - Du är en riktig Pelle Snusk, sa ängeln. Du kan ju få kiss i munnen! På morg
"Strax därpå träffade den halva människan på en överkropp som låg och flöt alldeles övergiven vid havet. Den halva människan förstod att här gällde det att handla snabbt. Och så räddad
"Och snart hade den också skaffat sig både armar och händer. Och näsa. Så en dag kom en flicka fram ur snåren. Något så vackert hade människan aldrig sett... ... och började följa efter."
"I evigheter rantade människan efter flickan, plockade blommor åt henne och försökte på alla sätt att göra sig till." "Men den fjära flickan sade: - Jag vill inte vara med dej! - Varför inte
"Till slut kom den till en liten damm där glada grodor hoppade i vattnet. Men det var inga grodor! Det var ena konstiga brunröda klumpar som for hit och dit som studsande gummibollar. När människa
"- Det räcker inte med mig, sade hjärtat. Jag måste få ta med mina kompisar hjärnan, och lungorna och njurarna och alla de andra organen! - Okay, sade människan och böjde sig ner. Och så hoppa
"Nästa morgon när människan vaknade, fick den se flickan komma gående i gräset. När hon kom närmare syntes det att flickan gick och bar på något som liknade en liten snabel som hon vyssjade i
Direct link:
http://dayviews.com/melflickan/2012/1/30/