Jag kunde inte sova, för jag hade drömt mardrömmar flera nätter i rad och var allmänt wohoig i skallen. Och så hade jag novell på gång också, och den gick över i en dröm som jag skrev ner i min fina lilla dagboksliknande bok, och det tänkte jag dela med mig av, av outgrundlig anledning. Så, liten wall of text ahead. Och delar av den kanske kan verka.. Smaklösa. Lite blodiga. You've been warned.

Det går en flicka i mitt huvud. Hon är fjorton, ganska liten och nätt? muskulös? senig! och hon är rädd. De är en hel by på vandring och hon har kommit bort från de andra. Hon och hennes två syskon, den ena fyra (flicka) och den andra (pojke) ett och ett halvt ungefär. Fast ibland är det bara hon, ibland bara hon och systern och ibland alla tre. Det har varit scener med hela byn också, men de är korta och få. Fast viktiga. Hennes mammas uppsatta hår och pappans starka armar. Att mamman bär brodern och flickan och pappan turas om med systern. Tårarna pappan fäller över den gamle mannen (farfar?) som lämnas kvar. Att även fäder gråter, bara det gör tillräckligt ont.
Men nu är de ensamma, ljus syntes mitt i natten och syskonen fick gömma sig. Hon letar efter de andra, men jag hoppas att hon aldrig hittar kropparna. Fast kanske att ett par har överlevt, och att de träffas. Ja, så måste det få bli.
Jag vill gömma henne och skydda henne från allt ont. Ge alla tre mat och bättre kläder, skor! Ändå kan jag inte skriva ut dem. Flickan med det svarta håret och de stora, mörka ögonen. Höga kindben. Skrattgrop på högra kinden. Hon är så sorgsen. Ensam. Väldigt mer påtagligt och utsatt ensam än vad jag är. Ändå kan jag inte skriva ut henne. Kan inte ens försöka.
Inatt i en av drömmarna var jag henne. Systern såg ut som Stella(faständåinte,drömlogik) och de tog henne ifrån mig. De där skräckslagna ögonen, skriken. De upptäckte oss och de dödade min syster först. Slog stenar mot huvudet så jag till slut inte kunde se att det var hon. De slet henne ur mina armar och jag försökte hålla i men det gick inte. När de tog min bror och slängde honom i marken kunde jag inte reagera. Ryckte inte ens till. Han hade inte riktigt fått personlighet, betydde inte lika mycket som min syster men betydde ändå en hel värld. De slängde honom i marken och han dog inte direkt, fick ett sår i huvudet som skulle döda långsamt och jag höll i honom när han skrek och grät och vred sig i plågor. Jag försökte döda honom så han skulle slippa lida, men blev hindrad och fasthållen. De tog mina syskon. De dödade min familj. De, de, de. Aldrig någon ansvarig, bara order från högre ort. De.

Annons

The photo has no tags

Camera Canon PowerShot SX130 IS

Focal length 5 mm

Aperture f/3.4

Shutter 1/8 s

ISO 800

Date

January 2025