Jag kan inte låta bli att gilla den här bilden. Inte så mycket för vad jag håller på med eller hur jag ser ut, utan mer för att jag vet att det där lilla leendet jag har på läpparna kommer sig av all dundrande kärlek och den höga pulsen som finns i min kropp just då.

Håret är hemskt. Titta på min lugg, hur den ligger. Tröjan är inte ordentligt struken. Mitt nagellack är inte helt; det flagnar. Visst att man inte ser det på bilden, men ändå. På andra bilder ser man min underkjol (för den är gammal, hemsk, rynkar sig tydligen nu fastän den inte gjorde det förut), en bred kant mitt på låren. Hela jag är en utseendemässig katastrof den här dagen, och de som känner mig vet hur illa jag reagerar på det.
Innan vi kom till kyrkan lyckades jag försova mig, komma väldigt mycket försent till att hämta Signe vid tåget, gå vilse på väg till kyrkan och sen bara vara allmänt weird och awkward innan det var dags för själva dopet.
Hela dagen var katastrof, och jag med den.

Men nu häller jag upp vattnet som William ska få på huvudet. Efter det ska jag gå tillbaka till min plats, ta något steg fram, se på när William blir blöt och sen får jag hålla i det lilla kärleksknyttet. Sen får jag hålla i honom och gosa med honom och vagga honom när han blir lite grinig. Allt det andra spelar ingen roll längre. Jag orkar inte ens bry mig om hur jag ser ut.

I would kill for that hair.