October
Tuesday 24 July 2012 photo 1/6
|
Bergen tog mitt hjärta och jag kommer aldrig hitta hem. Den sortens tankar rör sig i hjärnan. Jag passar så oförskämt bra här. Fryser aldrig. De enda störningsmomenten är mor och ibland Pedro&Karin, för jag kan inte umgås med vuxna människor för länge. Stella kan jag höra ihop med, trots när min trötthet och hennes gnällighet kolliderar kan jag höra ihop med henne.
Idag på stranden fick jag komplimanger av en jättesöt snart20-åring (JÄTTESÖT! Och pratade med MIG!), först för min frisyr och sen för mitt vackra ansikte och för att jag var så graciös (det där ordet igen! Yttras till världshistoriens klumpigaste flicka, jo jag tackar ja.) och till sist för min otroligt söta lillasyster. Fast då med (vänligt) skratt förklara att: nä, kusin. Och så sa han att jag har väldigt fina ben och där fick jag hindra fnyset från att bubbla upp.
Jag vägde mig idag. 65 vidriga kilo på en våg som kanske visar fel. Varför gjorde jag ens det? (för att jag måste veta) När jag redan har äckel i kroppen för att jag har badkläder nästan hela dagarna och visar hela hemskheten för världen. Bredvid alla dessa tunna, korta, smala, söta. Som jag ändå aldrig kommer bli lika bra som. Lika fin. Lika attraktiv. Jag ska sluta äta allt jag inte behöver. Bara äta måltider (små!). Ska inte längre behöva tänka "jag har varit vacker, men inten tror mig". Vägrar vara ett fettomonster längre.
Ensamheten växer sådär plågsamt, bultande igen. Ingen vill ha dig. Ingen behöver dig. Ingen tycker om DIG, på-riktigt. Och det är så fruktansvärt att försöka slå det ifrån mig men misslyckas för att jag inte har någon som bekräftar att det inte är så. Jag har inte alltid varit så här äckligt patetisk och svag, men jag minns inte hur jag var istället. Minns bara böckerna, en del blåmärken och ett par nötta träskor.
Det var aldrig jag som var konstig eller annorlunda, det var världen. Jag var alldeles rätt och ingen kunde ta ifrån mig den övertygelsen. Fast far. Och Maj. Inte enbart deras fel, utan en elakare värld också. Men någonstans under Centralskoletisden. Första dagen i sjuan vågade jag fråga två främmande människor om sällskap. Visa mig svag (!). Hela nian var jag tyst, utom sista veckan när vi pratade om mobbing och jag blev så arg på lärarna som trots all sin välmening la över så mycket skuld på de utsatta - som om de inte känner tillräckligt mycket redan! "Alla i det här rummet vet att jag har blivit både fysiskt och psykiskt mobbad i de här tre åren, men inte en enda av er har gjort något för att ändra det, så ni kan ju ta och tänka över era svar en gång till för just nu är de bara söta små ord för att få lärarna att le. Ni behöver ju inte säga något, men ni kan åtminstone ha vett nog att skämmas över vilka små människor ni är som inte ens vågar stå upp för vad ni har gjort och sett."
All den ilskan. Om jag skulle ta och göra någonting av den.
(Fast ne.)
Jag är så trött på att vara korkad. Outbildad. Ibland undrar jag om jag skulle klara av att veta saker och ändå vara tyst. Fast det vet jag ju att jag gör. Om jag klarar av att ha en kristen människa rakt under näsan i ett halvår utan att säga något så är det klart att jag kan veta annat och vara tyst när idioter öppnar munnen.
Jag saknar Mr. X. Ibland slår saknaden till med all kraft och då är jag liksom maktlös. Från att ha varit Världens Mest Älskade Flicka till att vara Helt Ensam. Jag är inte medveten om att dagarna går längre. Att de går.
"Förståelsen om smärtan inför alltings meningslöshet".
Tänk om jag kunde göra något annat av den än att ligga här och skrivklaga för mig själv.
Att jag kan bli så vidrigt rädd för den enda människan som verkligen funnits där hela mitt liv. Det låg en mardröm bakom, en av de värsta (med Berättarrösten som maler på text till scenerna. "Och i samma ögonblick som hon stänger dörren bakom sig vet hon att mörkret inte är vänligt, att någon gömmer sig i skuggorna. Någon som vill henne illa. De egna andetagen verkar hotfulla, som att de överröstar något viktigt. När kniven stöts in mellan hennes revben är det som en befrielse. Sedan kommer smärtan." Det är så sjukt att mina mardrömmar anpassat sig till bokformat, eftersom det är böcker som berör mig mest.) och allting i rummet verkar så hotfullt. Precis som när jag var liten får jag för mig att det ska komma knivar från madrassen, väggarna, golvet, allt jag rör vid och att jag ska dö. För just i de där mörka timmarna vet jag att jag ska dö, och det snart. Någonting i rummet kommer döda mig.
Och att jag så säkert vet och har gjort sedan jag var liten, även i det där tillståndet mellan dröm och skräckslagen vakenhet vet jag att ingen säkerhet finns att få från mor.
Jag är fortfarande rädd. Det känns inte som att jag kan sova. Fast jag ska försöka. Bara sju dagar kvar.
Naninani!
--------
Lite drygt ett år gammalt utdrag ur det gråa kletet i min hjärna. Håll till godo!
Idag på stranden fick jag komplimanger av en jättesöt snart20-åring (JÄTTESÖT! Och pratade med MIG!), först för min frisyr och sen för mitt vackra ansikte och för att jag var så graciös (det där ordet igen! Yttras till världshistoriens klumpigaste flicka, jo jag tackar ja.) och till sist för min otroligt söta lillasyster. Fast då med (vänligt) skratt förklara att: nä, kusin. Och så sa han att jag har väldigt fina ben och där fick jag hindra fnyset från att bubbla upp.
Jag vägde mig idag. 65 vidriga kilo på en våg som kanske visar fel. Varför gjorde jag ens det? (för att jag måste veta) När jag redan har äckel i kroppen för att jag har badkläder nästan hela dagarna och visar hela hemskheten för världen. Bredvid alla dessa tunna, korta, smala, söta. Som jag ändå aldrig kommer bli lika bra som. Lika fin. Lika attraktiv. Jag ska sluta äta allt jag inte behöver. Bara äta måltider (små!). Ska inte längre behöva tänka "jag har varit vacker, men inten tror mig". Vägrar vara ett fettomonster längre.
Ensamheten växer sådär plågsamt, bultande igen. Ingen vill ha dig. Ingen behöver dig. Ingen tycker om DIG, på-riktigt. Och det är så fruktansvärt att försöka slå det ifrån mig men misslyckas för att jag inte har någon som bekräftar att det inte är så. Jag har inte alltid varit så här äckligt patetisk och svag, men jag minns inte hur jag var istället. Minns bara böckerna, en del blåmärken och ett par nötta träskor.
Det var aldrig jag som var konstig eller annorlunda, det var världen. Jag var alldeles rätt och ingen kunde ta ifrån mig den övertygelsen. Fast far. Och Maj. Inte enbart deras fel, utan en elakare värld också. Men någonstans under Centralskoletisden. Första dagen i sjuan vågade jag fråga två främmande människor om sällskap. Visa mig svag (!). Hela nian var jag tyst, utom sista veckan när vi pratade om mobbing och jag blev så arg på lärarna som trots all sin välmening la över så mycket skuld på de utsatta - som om de inte känner tillräckligt mycket redan! "Alla i det här rummet vet att jag har blivit både fysiskt och psykiskt mobbad i de här tre åren, men inte en enda av er har gjort något för att ändra det, så ni kan ju ta och tänka över era svar en gång till för just nu är de bara söta små ord för att få lärarna att le. Ni behöver ju inte säga något, men ni kan åtminstone ha vett nog att skämmas över vilka små människor ni är som inte ens vågar stå upp för vad ni har gjort och sett."
All den ilskan. Om jag skulle ta och göra någonting av den.
(Fast ne.)
Jag är så trött på att vara korkad. Outbildad. Ibland undrar jag om jag skulle klara av att veta saker och ändå vara tyst. Fast det vet jag ju att jag gör. Om jag klarar av att ha en kristen människa rakt under näsan i ett halvår utan att säga något så är det klart att jag kan veta annat och vara tyst när idioter öppnar munnen.
Jag saknar Mr. X. Ibland slår saknaden till med all kraft och då är jag liksom maktlös. Från att ha varit Världens Mest Älskade Flicka till att vara Helt Ensam. Jag är inte medveten om att dagarna går längre. Att de går.
"Förståelsen om smärtan inför alltings meningslöshet".
Tänk om jag kunde göra något annat av den än att ligga här och skrivklaga för mig själv.
Att jag kan bli så vidrigt rädd för den enda människan som verkligen funnits där hela mitt liv. Det låg en mardröm bakom, en av de värsta (med Berättarrösten som maler på text till scenerna. "Och i samma ögonblick som hon stänger dörren bakom sig vet hon att mörkret inte är vänligt, att någon gömmer sig i skuggorna. Någon som vill henne illa. De egna andetagen verkar hotfulla, som att de överröstar något viktigt. När kniven stöts in mellan hennes revben är det som en befrielse. Sedan kommer smärtan." Det är så sjukt att mina mardrömmar anpassat sig till bokformat, eftersom det är böcker som berör mig mest.) och allting i rummet verkar så hotfullt. Precis som när jag var liten får jag för mig att det ska komma knivar från madrassen, väggarna, golvet, allt jag rör vid och att jag ska dö. För just i de där mörka timmarna vet jag att jag ska dö, och det snart. Någonting i rummet kommer döda mig.
Och att jag så säkert vet och har gjort sedan jag var liten, även i det där tillståndet mellan dröm och skräckslagen vakenhet vet jag att ingen säkerhet finns att få från mor.
Jag är fortfarande rädd. Det känns inte som att jag kan sova. Fast jag ska försöka. Bara sju dagar kvar.
Naninani!
--------
Lite drygt ett år gammalt utdrag ur det gråa kletet i min hjärna. Håll till godo!
Camera info
But people? You ain't seen nothing yet.
Have you read the first one yet?
68 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/melflickan/507864677/
Visa toppen
Show footer