October
Friday 8 March 2013 photo 2/3
|
Följande text kan innehålla intima detaljer om kvinnokroppen, så känsliga läsare varnas. Jag kompenserar med en av mina favoritbilder.
Inatt sov jag på soffan. Det är inte något som händer alltför ofta, men ibland när jag känner att jag vill vara ifred så blir det så.
Inatt fick jag mens. Eftersom jag - under hela mitt korta liv - hittills har vaknat av extrema smärtor varje gång jag fått mens under natten så tänkte jag inte ens två gånger på att jag la mig på vår helvita soffa trots att jag visste att jag snart skulle få mens. Jag tror ni börjar förstå var detta barkar hän.
Runt åtta vaknar jag av att Mikael attackpussar mig, och vi myskramas lite. Sen inser jag att... Det är ovanligt vått mellan benen. Det var ju trevligt. Men i ryggen sitter den välbekanta molande smärtan, och jag kastar mig ur soffan medan svordomarna haglar ur munnen på mig.
Lagen om alltings djävlighet säger självklart att den enda gången jag lägger mig att sova på ett helvitt, relativt svårtvättat underlag så ska jag inte få mensvärk så att jag vaknar fem-tio minuter innan blodet kommer. Självklart är det så.
Nu har överdraget legat i kallvatten jag vet inte hur många timmar, jag har använt fläckborttagningsmedel och handtvättat det två gånger. Fortfarande är det en liten brun fläck kvar. Om den fläcken inte går bort när jag har tvättid på måndag så ska jag banne mig på egen hand sy nya sittkuddöverdrag till soffan. Mor kommer bli stolt.
Måndag ja. Då har jag ÄNTLIGEN tid hos Carema i Tyresö. Idioter. Åh. Jag blir så ilsken bara av att tänka på dem. Det första jag ska göra när jag träffar läkaren är att be henne förnya mitt recept med två månader och sen skicka en remiss till Danderyd, eftersom jag nyligen har adressändrat och nu bor här på pappret också. Jag vill inte bli hanterad av Carema igen. Aldrig någonsin, om jag får välja själv (men hey, det är psykvården vi pratar om här, jag kommer inte få välja själv). Eftersom jag nu är skriven på annan ort så har jag rätt till att bli remitterad till psykvården där jag bor. Tack och lov.
För er som inte har hängt med i svängarna så är min historia med Carema Hjärnhälsan denna:
Först skickas det en remiss för utredning om koncentrationssvårigheter från Karolinska Sjukhuset till Carema Hjärnhälsan.
Jag får komma dit, träffar en sköterska/läkare som inte verkar ett dugg intresserad överhuvudtaget (självklart behöver han inte vara intresserad av vartenda fall han får, men han kan banne mig låtsas) av mina svar på hans frågor, och när han frågar mig om jag självskadar så låter han mig inte svara, utan svarar själv med att: "nej, jag ser ju att du inte har några ärr på armarna. Du har inga självskador". Det är ganska uppenbart att jag inte tänker berätta för den här mannen om mina sexuella ovanor, mitt destruktiva förhållande till mat och att jo, jag provade att skära mig men det gjorde inte tillräckligt ont och det gav inte tillräcklig effekt plus att det var ganska tråkigt. Mycket roligare att sticka en nål i armen eller dunka huvudet i väggen tills jag svimmar. AH. Inkompetenta idiot.
Tiden går, jag får ny tid till en annan läkare men kan inte gå på grund av biverkningar från mina antidepressiva och får en ny tid. Den tiden missar jag, för jag hade inte blivit informerad om att jag hade tid den dagen. Till slut kompromissar vi fram en ny tid.
Jag får träffa den nya läkaren, och han är otroligt snäll och verkar intresserad. Han förklarar för mig att jag lider av psykoser och det är inte alls konstigt att jag mår dåligt och känner att ingen förstår mig, eftersom min omgivning inte hanterar mig som att jag har psykoser när jag har dem, utan som att jag bara mår lite dåligt. Egentligen kanske jag behöver bli nerbäddad i en säng och fastspänd, men det enda jag får är lite klappar på huvudet och ett "det blir bättre". Den läkaren träffar jag två gånger och han ställer mig i kö för att få göra en utredning om eventuell ADD eller annan koncentrationssvårighet (och eventuellt schizofreni, men det var ett stort eventuellt och ett ännu större inte så troligt). Tack och hej, vi hör av oss.
Samtidigt som det här händer så går jag fortfarande till Borderlineavdelningen på Karolinska, får mina mediciner utskrivna med jämna mellanrum och börjar avsluta min DBT-terapi. Min vanliga psykolog slutar, och under min sista månad där så träffade jag enbart överläkaren.
Överläkaren skriver ut några månaders medicin till mig (med spärr så att jag bara kan hämta ut tabletter en gång i månaden, självklart) och skickar en ny remiss till Carema för psykiatrisk vård. Tack och hej, du kan alltid ringa om det är något.
Månaderna går, november blir december, december januari och jag inser att mina mediciner snart är slut. Så jag ringer till Carema och undrar vad de håller på med, varför jag inte blir kallad till möte med psykolog.
Bemötandet jag får lämnade mig splittrad i bitar, skrikandes in i kudden och hulkandes i timmar. Till slut ringde jag mor och berättade vad de sagt (mor är en av de få människorna som faktiskt förstår vad jag säger medan jag gråter), och hon sa att jag 1, skulle kontakta min gamla läkare och be henne skälla ut dem och 2, ringa till vårdcentralen och be om eventuell backup.
Min gamla läkare svarar inte, så jag lämnar ett hjärtekrossande meddelande på hennes telefonsvarare och säger att jag ska ringa nästa dag istället och när jag får tag på vårdcentralen var det en fantastisk kvinna som svarade i telefon. När jag berättade om hur läget var började jag gråta igen, och den här kvinnan hyssjade mig och lindade in vackra ord i en röst varmare än Thåströms, lugnade mig och fick mig att förklara allt som hänt under perioden mars-januari, vilket är den tid jag har stått i kö/blivit omhändertagen av Carema. När jag var klar så förklarade hon att ja, det tar gärna emot mig och ger mig nya mediciner men då måste de ha mina journaler och det kan ta några dagar. Hon sa att jag skulle försöka med min gamla läkare, gav mig sitt namn och sa att jag kunde ringa igen om jag behövde. Underbara människa.
Dagen efter ställer jag mig i telefonkö för att prata med den man som tydligen är min läkare på Carema. Hans telefon verkar inte fungera, så jag ringer växeln som inte kan koppla direkt till läkare men försöker ändå, slösar ytterligare tio minuter på att stå i en telefonkö som inte leder någonstans och ringer till sist till Carema Hjärnhälsan igen, och får veta att jag är dum i huvudet som har fått fel nummer och att jag har fem minuter kvar av läkarens telefontid. Självklart får jag inte tag på honom.
Med tårarna i halsen ringer jag till min gamla läkare igen, och den här gången svarar hon. Hon fyller på mina mediciner och tittar över Caremas remissvar. De öronknullade idioterna (ursäkta franskan) trodde att jag blev remitterade EN GÅNG TILL för koncentrationssvårigheter, när jag egentligen behöver psykologkontakt för min psykiska ohälsa. dösikxfvbsiközfjuäsafvgjdxkvög-fj var min reaktion, och min fina läkare skickade en ny remiss.
NU har jag fått en tid alltså, på måndag, och jag bubblar redan av vrede. Dum som jag är så glömde jag ta receptionistens namn, men hade jag gjort det så hade hon banne mig inte kommit lätt undan. Jag har nämligen en mor som är ganska duktig på att ställa till bråk när jag själv inte vågar.
Så. Det var min historia med Carema. Jag är aggressiv, ilsken och sårad. Bara av att skriva det här så får jag hjärtklappning och svårare att andas för att jag blir så arg. Det kommer inte vara roligt att vara läkaren som får ta emot mig, så det så.
Mitt liv just nu består av jobb, jobb, pengaproblem och lite mer jobb. Ibland hinner jag träffa fina människor och jag försöker vara noga med att ge mig själv tid till att trivas med det fina i livet. Som att solen skiner ute och att jag tänker ta en promenad för att utforska området. Så fort Naproxenen har börjat verka. Och kanske efter att jag har ätit lite lunch. Jag tror inte att godis räknas som frukost, åtminstone inte om man frågar Mikael. :c
Årets sommarjobb blir att hjälpa till på Storgården med mat+logi och lite pengar som lön. I höst hoppas jag på caféjobb, alternativt att jag får jobb i en bokhandel. Det skulle göra mig till en riktigt lycklig flicka.
Stickar gör jag mer än någonsin även om jag inte lägger upp bilder. Jag följer @MassiveGeeks råd om att bygga upp ett lager av saker att sälja innan jag börjar sälja dem. Så ni har något att se fram emot, mina vänner!
Inatt sov jag på soffan. Det är inte något som händer alltför ofta, men ibland när jag känner att jag vill vara ifred så blir det så.
Inatt fick jag mens. Eftersom jag - under hela mitt korta liv - hittills har vaknat av extrema smärtor varje gång jag fått mens under natten så tänkte jag inte ens två gånger på att jag la mig på vår helvita soffa trots att jag visste att jag snart skulle få mens. Jag tror ni börjar förstå var detta barkar hän.
Runt åtta vaknar jag av att Mikael attackpussar mig, och vi myskramas lite. Sen inser jag att... Det är ovanligt vått mellan benen. Det var ju trevligt. Men i ryggen sitter den välbekanta molande smärtan, och jag kastar mig ur soffan medan svordomarna haglar ur munnen på mig.
Lagen om alltings djävlighet säger självklart att den enda gången jag lägger mig att sova på ett helvitt, relativt svårtvättat underlag så ska jag inte få mensvärk så att jag vaknar fem-tio minuter innan blodet kommer. Självklart är det så.
Nu har överdraget legat i kallvatten jag vet inte hur många timmar, jag har använt fläckborttagningsmedel och handtvättat det två gånger. Fortfarande är det en liten brun fläck kvar. Om den fläcken inte går bort när jag har tvättid på måndag så ska jag banne mig på egen hand sy nya sittkuddöverdrag till soffan. Mor kommer bli stolt.
Måndag ja. Då har jag ÄNTLIGEN tid hos Carema i Tyresö. Idioter. Åh. Jag blir så ilsken bara av att tänka på dem. Det första jag ska göra när jag träffar läkaren är att be henne förnya mitt recept med två månader och sen skicka en remiss till Danderyd, eftersom jag nyligen har adressändrat och nu bor här på pappret också. Jag vill inte bli hanterad av Carema igen. Aldrig någonsin, om jag får välja själv (men hey, det är psykvården vi pratar om här, jag kommer inte få välja själv). Eftersom jag nu är skriven på annan ort så har jag rätt till att bli remitterad till psykvården där jag bor. Tack och lov.
För er som inte har hängt med i svängarna så är min historia med Carema Hjärnhälsan denna:
Först skickas det en remiss för utredning om koncentrationssvårigheter från Karolinska Sjukhuset till Carema Hjärnhälsan.
Jag får komma dit, träffar en sköterska/läkare som inte verkar ett dugg intresserad överhuvudtaget (självklart behöver han inte vara intresserad av vartenda fall han får, men han kan banne mig låtsas) av mina svar på hans frågor, och när han frågar mig om jag självskadar så låter han mig inte svara, utan svarar själv med att: "nej, jag ser ju att du inte har några ärr på armarna. Du har inga självskador". Det är ganska uppenbart att jag inte tänker berätta för den här mannen om mina sexuella ovanor, mitt destruktiva förhållande till mat och att jo, jag provade att skära mig men det gjorde inte tillräckligt ont och det gav inte tillräcklig effekt plus att det var ganska tråkigt. Mycket roligare att sticka en nål i armen eller dunka huvudet i väggen tills jag svimmar. AH. Inkompetenta idiot.
Tiden går, jag får ny tid till en annan läkare men kan inte gå på grund av biverkningar från mina antidepressiva och får en ny tid. Den tiden missar jag, för jag hade inte blivit informerad om att jag hade tid den dagen. Till slut kompromissar vi fram en ny tid.
Jag får träffa den nya läkaren, och han är otroligt snäll och verkar intresserad. Han förklarar för mig att jag lider av psykoser och det är inte alls konstigt att jag mår dåligt och känner att ingen förstår mig, eftersom min omgivning inte hanterar mig som att jag har psykoser när jag har dem, utan som att jag bara mår lite dåligt. Egentligen kanske jag behöver bli nerbäddad i en säng och fastspänd, men det enda jag får är lite klappar på huvudet och ett "det blir bättre". Den läkaren träffar jag två gånger och han ställer mig i kö för att få göra en utredning om eventuell ADD eller annan koncentrationssvårighet (och eventuellt schizofreni, men det var ett stort eventuellt och ett ännu större inte så troligt). Tack och hej, vi hör av oss.
Samtidigt som det här händer så går jag fortfarande till Borderlineavdelningen på Karolinska, får mina mediciner utskrivna med jämna mellanrum och börjar avsluta min DBT-terapi. Min vanliga psykolog slutar, och under min sista månad där så träffade jag enbart överläkaren.
Överläkaren skriver ut några månaders medicin till mig (med spärr så att jag bara kan hämta ut tabletter en gång i månaden, självklart) och skickar en ny remiss till Carema för psykiatrisk vård. Tack och hej, du kan alltid ringa om det är något.
Månaderna går, november blir december, december januari och jag inser att mina mediciner snart är slut. Så jag ringer till Carema och undrar vad de håller på med, varför jag inte blir kallad till möte med psykolog.
Bemötandet jag får lämnade mig splittrad i bitar, skrikandes in i kudden och hulkandes i timmar. Till slut ringde jag mor och berättade vad de sagt (mor är en av de få människorna som faktiskt förstår vad jag säger medan jag gråter), och hon sa att jag 1, skulle kontakta min gamla läkare och be henne skälla ut dem och 2, ringa till vårdcentralen och be om eventuell backup.
Min gamla läkare svarar inte, så jag lämnar ett hjärtekrossande meddelande på hennes telefonsvarare och säger att jag ska ringa nästa dag istället och när jag får tag på vårdcentralen var det en fantastisk kvinna som svarade i telefon. När jag berättade om hur läget var började jag gråta igen, och den här kvinnan hyssjade mig och lindade in vackra ord i en röst varmare än Thåströms, lugnade mig och fick mig att förklara allt som hänt under perioden mars-januari, vilket är den tid jag har stått i kö/blivit omhändertagen av Carema. När jag var klar så förklarade hon att ja, det tar gärna emot mig och ger mig nya mediciner men då måste de ha mina journaler och det kan ta några dagar. Hon sa att jag skulle försöka med min gamla läkare, gav mig sitt namn och sa att jag kunde ringa igen om jag behövde. Underbara människa.
Dagen efter ställer jag mig i telefonkö för att prata med den man som tydligen är min läkare på Carema. Hans telefon verkar inte fungera, så jag ringer växeln som inte kan koppla direkt till läkare men försöker ändå, slösar ytterligare tio minuter på att stå i en telefonkö som inte leder någonstans och ringer till sist till Carema Hjärnhälsan igen, och får veta att jag är dum i huvudet som har fått fel nummer och att jag har fem minuter kvar av läkarens telefontid. Självklart får jag inte tag på honom.
Med tårarna i halsen ringer jag till min gamla läkare igen, och den här gången svarar hon. Hon fyller på mina mediciner och tittar över Caremas remissvar. De öronknullade idioterna (ursäkta franskan) trodde att jag blev remitterade EN GÅNG TILL för koncentrationssvårigheter, när jag egentligen behöver psykologkontakt för min psykiska ohälsa. dösikxfvbsiközfjuäsafvgjdxkvög-fj var min reaktion, och min fina läkare skickade en ny remiss.
NU har jag fått en tid alltså, på måndag, och jag bubblar redan av vrede. Dum som jag är så glömde jag ta receptionistens namn, men hade jag gjort det så hade hon banne mig inte kommit lätt undan. Jag har nämligen en mor som är ganska duktig på att ställa till bråk när jag själv inte vågar.
Så. Det var min historia med Carema. Jag är aggressiv, ilsken och sårad. Bara av att skriva det här så får jag hjärtklappning och svårare att andas för att jag blir så arg. Det kommer inte vara roligt att vara läkaren som får ta emot mig, så det så.
Mitt liv just nu består av jobb, jobb, pengaproblem och lite mer jobb. Ibland hinner jag träffa fina människor och jag försöker vara noga med att ge mig själv tid till att trivas med det fina i livet. Som att solen skiner ute och att jag tänker ta en promenad för att utforska området. Så fort Naproxenen har börjat verka. Och kanske efter att jag har ätit lite lunch. Jag tror inte att godis räknas som frukost, åtminstone inte om man frågar Mikael. :c
Årets sommarjobb blir att hjälpa till på Storgården med mat+logi och lite pengar som lön. I höst hoppas jag på caféjobb, alternativt att jag får jobb i en bokhandel. Det skulle göra mig till en riktigt lycklig flicka.
Stickar gör jag mer än någonsin även om jag inte lägger upp bilder. Jag följer @MassiveGeeks råd om att bygga upp ett lager av saker att sälja innan jag börjar sälja dem. Så ni har något att se fram emot, mina vänner!
Annons
Drygdagboken
Tue 12 Mar 2013 15:51
I brist på relevanta ord, så lämnar jag ett digitalt hjärta här. <3
BeautifulBakura
Mon 11 Mar 2013 23:51
mycket som har hänt, blir ledsen på vården att de behandlar dig som är en så fin människa så dåligt
hoppas dina mediciner funkar för dig nu <3
hoppas dina mediciner funkar för dig nu <3
BeautifulBakura
Mon 11 Mar 2013 23:59
På riktigt riktigt :3 Jag äter de som godis men får ut stora mängder så det är iiinga problem. Kan ringa till läkaren så fort de är slut så klarar jag mig i nån månad till. Asbra! Så en karta hit och dit är absolut inge besvär
Melflickan
Tue 12 Mar 2013 00:11
Det vore så himla snällt! Jag använder det som min akutgrej, för när jag tar en så tar det typ en kvart så däckar jag xD Så det blir att jag tar en sån istället för att hetsäta eller spy, och det är ju bättre med medicin då. :3
Anonymous
Sat 9 Mar 2013 08:00
Förstår verkligen inte varför folk inom vården är så jävla dumma i huvudet, i alla fall majoriteten, och varför de aldrig tar folk på allvar utan leker med "makten" dem har (okej, det känns som det i alla fall :Z). Och mens kan gå och bajsa! :c
Anonymous
Fri 8 Mar 2013 15:58
Himla eländesmänniskor det finns. Jag pratade med en psykolog för något år sedan, det enda hon gjorde var att hinta till mig om att jag inte behöver prata med någon för att jag inte hade något självskadebeteende, och för att jag resonerade rätt. Allt det andra räknades inte. Sådana borde inte få jobba med sådant där, hade jag varit i ett svagare läge där hade det förmodligen bara gjort saken värre, och jag hade kanske aldrig tagit kontakt med en psykolog mer. :c
Och jag ser fram emot att få se fler sticksaker! :D Blir så inspirerad av dig, önskar att jag hade mer tid till sådant, nu går jag mest bara och suktar efter fina garnnystan, haha. :D
Och jag ser fram emot att få se fler sticksaker! :D Blir så inspirerad av dig, önskar att jag hade mer tid till sådant, nu går jag mest bara och suktar efter fina garnnystan, haha. :D
Melflickan
Sun 10 Mar 2013 19:55
Men precis! Jag tänker samma sak, fast jag ÄR i det svagare läget men vill inte erkänna det själv liksom. Uäh.
Åååh, fina du! Kom hit och sticka med mig :3
Åååh, fina du! Kom hit och sticka med mig :3
Anonymous
Tue 12 Mar 2013 09:39
De bara ställer till det för en. :c Man kan bara hoppas att de slutar med sitt jobb och börjar med något annat, som inte påverkar andra så mycket.
Ooh, jag ska verkligen försöka få tid i sommar. :D Tänkte inte ta på mig jobb hela sommaren den här gången, så bör få fler veckor lediga än jag hade den här sommaren. :D
Ooh, jag ska verkligen försöka få tid i sommar. :D Tänkte inte ta på mig jobb hela sommaren den här gången, så bör få fler veckor lediga än jag hade den här sommaren. :D
Anonymous
Fri 8 Mar 2013 14:42
<3
Just med psykisk hälsa verkar vården vara segare än en hög snigel... man undrar ju vad dom håller på med. Mamma är som tur är duktig på att tjata ut dom tills vi får som vi vill.
Och yay, stickade saker! :3 <3
Just med psykisk hälsa verkar vården vara segare än en hög snigel... man undrar ju vad dom håller på med. Mamma är som tur är duktig på att tjata ut dom tills vi får som vi vill.
Och yay, stickade saker! :3 <3
Melflickan
Sun 10 Mar 2013 19:47
Mor är också ganska duktig på att tjata, och det är tur för jag är det inte xD Åtminstone inte om jag är tvungen att göra det över telefon :c
Stickade saker är bäst!
Stickade saker är bäst!
EmikoNeeChan
Fri 8 Mar 2013 13:24
Usch, mens är dumt och ibland är människor ännu dummare :c Massor av kramar och så hoppas jag att du slipper ha mer med Carema att göra och får vettig hjälp när du ber om den istället.
Anonymous
Fri 8 Mar 2013 10:52
Vafan.. "ser inga ärr" -.- idioter. Finns många mer sätt än just det. Jag förstörde mig med alkohol, droger och sex.. Allt som kunde göra något ont mot en. Sedan då och då åt jag glasbitar och tur som fan har jag då jag aldrig skar upp någonting innan man hann ta ut det.
Melflickan
Fri 8 Mar 2013 10:54
Eller hur. Det var den första reaktionen när jag sökte hjälp i femman-sexan också. "Jag vill ta livet av mig" - "Ja men du har ju inga ärr så det är lugnt, du klarar dig". Det var ett lååååångt tag när jag var avundsjuk/arg på människor som skar sig för att de hade lättare för att få hjälp. Sen blev jag lite smartare och inser att ingens smärta går att jämföra med någon annans xD
Anonymous
Fri 8 Mar 2013 11:02
Yeah.. Jag skar mig också som yngre, men jag gjorde det för att jag var fascinerad och även för ritualer där man behövde blod (udda när jag var yngre xD). Men gjorde det såpass att det aldrig kon några "buliga" ärr för det är ju inte speciellt vackert. Så de ville ju skicka mig te psyk, sade att jag var schizophren och allt möjligt. Men nä, jag var bara en deppig tjej med Aspergers xD Nu när jag är äldre och knappt har några ärr så gör de inte ett skit -.-
20 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/melflickan/513306919/
Visa toppen
Show footer