October
Thursday 21 March 2013 photo 1/1
|
Hudsalvan vi har på jobbet. Ser ni vad jag ser? o.o
Utan Mikael vet jag inte hur jag hade överlevt den här dagen. Jag gick från att vara glad flicka (det är svårt att vara något annat när man har Amber Pacific på hjärnan. "It's not a perfect life that we are living - but we are living") till bitter flicka till glad flicka till panikslaget ångestfullt djur. Världens bästa gubbe såg inte bara till att ge mig frukost imorse, han kom och hämtade mig efter att jag panikätit sönder mig efter jobbet.
Det jag saknar mest i mitt liv just nu är någon som kan lyssna på mitt sjukdomsprat utan att säga "du är inte alls tjock" eller "jag tänker inte ta den här diskussionen (igen)". Att gång på gång få höra det är som att konstant få näsbrytande slag i ansiktet. Jag har kommit så långt att jag förstår att jag är sjuk, att jag oftast kan känna att jag vill bli frisk. Jag förstår att min syn på min kropp inte är rätt. Att väga 65kg när man är 1.76cm är inte att vara ohälsosamt fet. Jag förstår det och försöker lära mig att titta i spegeln utan att se ett fettberg. Jag är på bättringsväg, det är jag. Men jag måste fortfarande rensa, förklara, beklaga mig. Jag måste få berätta att jag nästan spydde av att sitta bredvid den feta mannen på bussen för att han äcklade mig, precis som de feta kvinnorna som dyker upp på min porrtumblrdashboard. De äcklar mig. Celluliter får mig att vilja plocka fram en potatisskalare att dra över huden med. Bortbortbort. Jag måste få berätta. Klämma på mage och lår för att sedan gråta en skvätt. Den sidan av sjukdomen behöver komma ut innan jag blir galen.
Saknaden efter Jessika blir större för varje dag. Det tar tid för mig att komma över svek och hennes självmord var definitivt ett sånt. Hon visste hur man lyssnade för hon var i samma sits och samma blod.
Utan Mikael vet jag inte hur jag hade överlevt den här dagen. Jag gick från att vara glad flicka (det är svårt att vara något annat när man har Amber Pacific på hjärnan. "It's not a perfect life that we are living - but we are living") till bitter flicka till glad flicka till panikslaget ångestfullt djur. Världens bästa gubbe såg inte bara till att ge mig frukost imorse, han kom och hämtade mig efter att jag panikätit sönder mig efter jobbet.
Det jag saknar mest i mitt liv just nu är någon som kan lyssna på mitt sjukdomsprat utan att säga "du är inte alls tjock" eller "jag tänker inte ta den här diskussionen (igen)". Att gång på gång få höra det är som att konstant få näsbrytande slag i ansiktet. Jag har kommit så långt att jag förstår att jag är sjuk, att jag oftast kan känna att jag vill bli frisk. Jag förstår att min syn på min kropp inte är rätt. Att väga 65kg när man är 1.76cm är inte att vara ohälsosamt fet. Jag förstår det och försöker lära mig att titta i spegeln utan att se ett fettberg. Jag är på bättringsväg, det är jag. Men jag måste fortfarande rensa, förklara, beklaga mig. Jag måste få berätta att jag nästan spydde av att sitta bredvid den feta mannen på bussen för att han äcklade mig, precis som de feta kvinnorna som dyker upp på min porrtumblrdashboard. De äcklar mig. Celluliter får mig att vilja plocka fram en potatisskalare att dra över huden med. Bortbortbort. Jag måste få berätta. Klämma på mage och lår för att sedan gråta en skvätt. Den sidan av sjukdomen behöver komma ut innan jag blir galen.
Saknaden efter Jessika blir större för varje dag. Det tar tid för mig att komma över svek och hennes självmord var definitivt ett sånt. Hon visste hur man lyssnade för hon var i samma sits och samma blod.
Camera info
Bara smsa eller ringa/skicka PM här via bdb och jag svarar så fort jag ser det/har tid över PUSS <3 Lovar!
(vad gör du i innehållet av hudsalva? o.o)
10 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/melflickan/513509015/
Visa toppen
Show footer