Tuesday 16 April 2013 photo 3/6
|
Såhär är det: jag håller på att avliva Isabel. Eller, jag försöker. Det går inte så bra. Jag vill inte ha henne trampandes i mitt huvud längre, jag vill gå vidare till något nytt. Något annat. Jag vill prova på att skriva fantasy, eller till och med deckare. Vad som helst som inte är Deprimera(n)de Isabel. Men Isabel är inte bra på att visa hänsyn. Det har hon aldrig varit.
~~~
Isabel gömmer sig för livet. Hon ligger på det mensbefläckade lakanet som borde bytts ut för flera veckor sedan. Över sig har hon ett tungt och kvalmigt täcke som håller henne varm och ihop. Kuddarna under hennes huvud är sedan länge utlegade och tillplattade. I hennes famn ligger älskade Herr Nalle, barndomens hjälte. Han som sympatigråter stora, knallblå seriefigurstårar när man behöver det.
Hela rummet luktar svettigt och instängt. Luktar ångest. Det fönster som vanligtvis står och slår i blåsten är stängt och reglat. Den svarta rullgardinen som är täckt av solar, stjärnor, månar och drakar från en sjuårig Isabelhand skymmer det.
Ytterdörren slår igen, steg i trappuppgången ekar bort. Isabel under täcket vänder sig om. Kroppen känns flera ton tung, och hon är äcklad av sig själv. Är alltid äcklad av smuts, orenhet. Lukten av henne slår upp när hon vänder sig om igen, och för ett ögonblick känns det som om att hon ska spy. Så hon drar av sig täcket, ligger helt stilla på rygg och stirrar på stjärnorna, drakarna och de lyckliga solarna.
Plötsligt står hon inte ut längre. Det är något med alla de lyckliga leendena som får det att krypa i hennes skinn. Isabel är inte längre en människa med hud, hon är ett slags monster med ogenomträngligt skinn. Med ett ilsket skri kastar hon sig ur sängen, rusar fram till rullgardinen, rycker tag och sliter ner. Den vill inte lossna först, så Isabel sliter hårdare. Och hårdare. Det är något argt i henne som hon inte känner igen. Det är ett litet vilddjur med sorgsna ögon som skriker hjärtskärande i henne. Det vill inte sluta. Hon vill inte att det ska sluta.
Rullgardinen lossnar. Knakar, något smäller till, och så rasar hela alltet ner på golvet. Blommorna som stod på fönsterbrädan dras med, flera av krukorna går i kras. Skyddsängeln som hon fick på sin födelsedag ligger också på golvet. En bit ur vingen har lossnat - riktiga änglar går inte sönder - och Isabel, som hamnat i en formlös hög mitt i röran, sträcker ut handen mot den för att kasta i väggen; förstöra helt det som ändå är trasigt.
Försiktiga knackningar på dörren.
"Hallå Isabel?" och hennes dörr öppnas, det är fel, hon ska ju vara ensam hemma nu.
~~~
"Vad tänker du på, Isabel?"
"Kärlek."
"Åhå. Den sortens kärlek man får snusk av om man säger "jag älskar dig"?"
Isabel ler.
"Ja, precis den sortens kärlek." Hon betraktar Daniel där de sitter på den vårkyliga balkongen. Han kniper med sina smala läppar runt cigaretten, låter den hänga där en kort stund innan han för bort den. Bolmar som en skorsten. Honom kan hon älska.
"Vad är det med den då?" Han suger ut det sista ur cigaretten, fimpar och vänder sig mot henne. "Den stora kärleken." Flinar.
"Har du… Jag menar, du har ju älskat, på riktigt och allt det där…"
"Mmm..?"
"Kände du någonsin att kärlek inte räcker? Att du vill ha hela världen?"
Daniels blick hamnar någonstans långt bort. Förbi de närmsta höghusen, mot andra sidan staden. Isabel drar den ljusgröna, sönderfläckiga filten hårdare runt sin kropp, sträcker sig efter kaffet och väntar ut honom. Att under dem sjunger fåglarna vårens serenad och andra dramatiska tankar flyger genom hennes huvud under tiden. Att vinden smeker kinder tusen gånger vackrare än hon någonsin kommer att skåda, och att hon kan få hela världen att älska henne. Älska sönder henne. För det kan hon. Det vet hon att hon kan.
Det blir en låga i Daniels hand. Det blir en glöd. Sedan: en framsträckt gåva.
"Smaka." En order. Inget erbjudande.
Isabel tar tveksamt cigaretten i mellan tummen och pekfingret. Tittar på Daniel. Han tittar tillbaka, med allvarsrynkat ansikte.
"Smaka, sa jag."
Nikotin. Och mormordoft, fast mycket, mycket starkare och i munnen. Men hon vet hur man gör. Inte halsbloss. Andas in luft med. Känner verkligen coolheten strömma genom kroppen, som att ett skimmer strömmar från den gulvita pinnen in i henne. Sedan kommer det. Illamåendet.
"Så smakar världen." Han tittar inte ens på henne. Håller bara handen utsträckt åt hennes håll. Hon överlämnar besegrad dödspinnen till honom. "Den är ingenting att ha. Snusk, däremot. Snusk går det inte att få nog av."
~~~
Hon darrar nu. Skakar. Den här gången är det på riktigt. Den här gången händer det. Med fingrar blåa av kyla skruvar hon upp locket på pillerburken. Hon häller ut innehållet i handen. Några ramlar ner på golvet, men det bryr hon sig inte om. Ett för ett lägger hon ner pillren på bordet. Ett, två, tre... När hon räknat klart ligger det fyrtiotvå små piller på bordet och glänser. Med ben hon inte riktigt känner reser hon sig från stolen och går bort till bokhyllan. Från översta hyllan plockar hon ner den finaste whiskeyn hon har. Den hon fick från pappa på sin artonde födelsedag. Hon skruvar av kroken och drar sakta in doften i munnen. Hon kan känna hur tårarna fräter stora gångar i hennes ansikte. Hon tänker att det är så de ska hitta henne: med ansiktet bortfrätt. En tom håla.
Utanför fönstret skiner solen. Fåglar kvittrar, barn skrattar. Här inne sitter Isabel. Snart tjugo år gammal, med hela livet bakom sig. Hon sitter på en gammal, trasig skrivbordsstol och snurrar fram och tillbaka. En flaska whiskey i ena handen och den andra håller hon hårt knuten runt sina ångestdämpande tabletter. Snart tjugo år gammal, och nu ska hon äntligen få sova. Änt-lig-en. För första gången ska hon få vara lugn. Hon är lugn; lugn på bara ett sätt som ett stundande självmord kan frambringa.
På skrivbordet ligger en tjock bunt handskrivna brev. De är adresserade till hennes närmaste vänner. Det är inga ursäkter, bara förklaringar.
~~~
Den sista texten är inte genomarbetad, jag skrev den sent i söndagskväll. Jag veeet att jag överanvänder "hon" i början av meningarna och att den behöver läsas igenom och skrivas om några gånger till innan den är redo att visas upp - egentligen. Men nu slänger jag ut den på er ändå. Fastän den bara är nyfödd.
Isabel står och trampar vatten. Utvecklas aldrig. Så nu ska hon avlivas, som sagt. Om det går. Jag vet inte. Kanske behöver jag sätta mig ner och faktiskt ge henne en chans. Kanske är det så att jag borde ge henne den här sommaren att bli klar på. Jobba sönder min kropp om dagarna och tortera hjärnan om nätterna. Kanske är det så att det är det både jag och Isabel behöver, för att kunna säga hejdå till varandra sen. Jävla Isabel. Jävla älskade, korkade Isabel.
Varför kan hon inte bara lämna mig ifred.
~~~
Isabel gömmer sig för livet. Hon ligger på det mensbefläckade lakanet som borde bytts ut för flera veckor sedan. Över sig har hon ett tungt och kvalmigt täcke som håller henne varm och ihop. Kuddarna under hennes huvud är sedan länge utlegade och tillplattade. I hennes famn ligger älskade Herr Nalle, barndomens hjälte. Han som sympatigråter stora, knallblå seriefigurstårar när man behöver det.
Hela rummet luktar svettigt och instängt. Luktar ångest. Det fönster som vanligtvis står och slår i blåsten är stängt och reglat. Den svarta rullgardinen som är täckt av solar, stjärnor, månar och drakar från en sjuårig Isabelhand skymmer det.
Ytterdörren slår igen, steg i trappuppgången ekar bort. Isabel under täcket vänder sig om. Kroppen känns flera ton tung, och hon är äcklad av sig själv. Är alltid äcklad av smuts, orenhet. Lukten av henne slår upp när hon vänder sig om igen, och för ett ögonblick känns det som om att hon ska spy. Så hon drar av sig täcket, ligger helt stilla på rygg och stirrar på stjärnorna, drakarna och de lyckliga solarna.
Plötsligt står hon inte ut längre. Det är något med alla de lyckliga leendena som får det att krypa i hennes skinn. Isabel är inte längre en människa med hud, hon är ett slags monster med ogenomträngligt skinn. Med ett ilsket skri kastar hon sig ur sängen, rusar fram till rullgardinen, rycker tag och sliter ner. Den vill inte lossna först, så Isabel sliter hårdare. Och hårdare. Det är något argt i henne som hon inte känner igen. Det är ett litet vilddjur med sorgsna ögon som skriker hjärtskärande i henne. Det vill inte sluta. Hon vill inte att det ska sluta.
Rullgardinen lossnar. Knakar, något smäller till, och så rasar hela alltet ner på golvet. Blommorna som stod på fönsterbrädan dras med, flera av krukorna går i kras. Skyddsängeln som hon fick på sin födelsedag ligger också på golvet. En bit ur vingen har lossnat - riktiga änglar går inte sönder - och Isabel, som hamnat i en formlös hög mitt i röran, sträcker ut handen mot den för att kasta i väggen; förstöra helt det som ändå är trasigt.
Försiktiga knackningar på dörren.
"Hallå Isabel?" och hennes dörr öppnas, det är fel, hon ska ju vara ensam hemma nu.
~~~
"Vad tänker du på, Isabel?"
"Kärlek."
"Åhå. Den sortens kärlek man får snusk av om man säger "jag älskar dig"?"
Isabel ler.
"Ja, precis den sortens kärlek." Hon betraktar Daniel där de sitter på den vårkyliga balkongen. Han kniper med sina smala läppar runt cigaretten, låter den hänga där en kort stund innan han för bort den. Bolmar som en skorsten. Honom kan hon älska.
"Vad är det med den då?" Han suger ut det sista ur cigaretten, fimpar och vänder sig mot henne. "Den stora kärleken." Flinar.
"Har du… Jag menar, du har ju älskat, på riktigt och allt det där…"
"Mmm..?"
"Kände du någonsin att kärlek inte räcker? Att du vill ha hela världen?"
Daniels blick hamnar någonstans långt bort. Förbi de närmsta höghusen, mot andra sidan staden. Isabel drar den ljusgröna, sönderfläckiga filten hårdare runt sin kropp, sträcker sig efter kaffet och väntar ut honom. Att under dem sjunger fåglarna vårens serenad och andra dramatiska tankar flyger genom hennes huvud under tiden. Att vinden smeker kinder tusen gånger vackrare än hon någonsin kommer att skåda, och att hon kan få hela världen att älska henne. Älska sönder henne. För det kan hon. Det vet hon att hon kan.
Det blir en låga i Daniels hand. Det blir en glöd. Sedan: en framsträckt gåva.
"Smaka." En order. Inget erbjudande.
Isabel tar tveksamt cigaretten i mellan tummen och pekfingret. Tittar på Daniel. Han tittar tillbaka, med allvarsrynkat ansikte.
"Smaka, sa jag."
Nikotin. Och mormordoft, fast mycket, mycket starkare och i munnen. Men hon vet hur man gör. Inte halsbloss. Andas in luft med. Känner verkligen coolheten strömma genom kroppen, som att ett skimmer strömmar från den gulvita pinnen in i henne. Sedan kommer det. Illamåendet.
"Så smakar världen." Han tittar inte ens på henne. Håller bara handen utsträckt åt hennes håll. Hon överlämnar besegrad dödspinnen till honom. "Den är ingenting att ha. Snusk, däremot. Snusk går det inte att få nog av."
~~~
Hon darrar nu. Skakar. Den här gången är det på riktigt. Den här gången händer det. Med fingrar blåa av kyla skruvar hon upp locket på pillerburken. Hon häller ut innehållet i handen. Några ramlar ner på golvet, men det bryr hon sig inte om. Ett för ett lägger hon ner pillren på bordet. Ett, två, tre... När hon räknat klart ligger det fyrtiotvå små piller på bordet och glänser. Med ben hon inte riktigt känner reser hon sig från stolen och går bort till bokhyllan. Från översta hyllan plockar hon ner den finaste whiskeyn hon har. Den hon fick från pappa på sin artonde födelsedag. Hon skruvar av kroken och drar sakta in doften i munnen. Hon kan känna hur tårarna fräter stora gångar i hennes ansikte. Hon tänker att det är så de ska hitta henne: med ansiktet bortfrätt. En tom håla.
Utanför fönstret skiner solen. Fåglar kvittrar, barn skrattar. Här inne sitter Isabel. Snart tjugo år gammal, med hela livet bakom sig. Hon sitter på en gammal, trasig skrivbordsstol och snurrar fram och tillbaka. En flaska whiskey i ena handen och den andra håller hon hårt knuten runt sina ångestdämpande tabletter. Snart tjugo år gammal, och nu ska hon äntligen få sova. Änt-lig-en. För första gången ska hon få vara lugn. Hon är lugn; lugn på bara ett sätt som ett stundande självmord kan frambringa.
På skrivbordet ligger en tjock bunt handskrivna brev. De är adresserade till hennes närmaste vänner. Det är inga ursäkter, bara förklaringar.
~~~
Den sista texten är inte genomarbetad, jag skrev den sent i söndagskväll. Jag veeet att jag överanvänder "hon" i början av meningarna och att den behöver läsas igenom och skrivas om några gånger till innan den är redo att visas upp - egentligen. Men nu slänger jag ut den på er ändå. Fastän den bara är nyfödd.
Isabel står och trampar vatten. Utvecklas aldrig. Så nu ska hon avlivas, som sagt. Om det går. Jag vet inte. Kanske behöver jag sätta mig ner och faktiskt ge henne en chans. Kanske är det så att jag borde ge henne den här sommaren att bli klar på. Jobba sönder min kropp om dagarna och tortera hjärnan om nätterna. Kanske är det så att det är det både jag och Isabel behöver, för att kunna säga hejdå till varandra sen. Jävla Isabel. Jävla älskade, korkade Isabel.
Varför kan hon inte bara lämna mig ifred.
Annons
Tiggidragon
Tue 21 May 2013 01:11
Mel. Fantastiskt skrivet. Och om hon inte försvinner, så kanske du måste skriva ut henne? Hela hennes historia, ge henne ett ordentligt avslut?
Grove
Thu 18 Apr 2013 03:07
Det var riktigt, riktigt bra skrivet. Jag tycker inte du borde avliva henne förrän det känns bra att göra det. Kanske behöver hon få lite mer spelrum innan hon är nöjd?
5 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/melflickan/513930335/