October
Tuesday 9 July 2013 photo 1/1
|
Klockan är 01.35 och det gör ont.
Det gör så djävla ont att andas. Vad jag än gör, var jag än är så är jag smärtsamt medveten om att Kulan inte lever längre. Jag kan inte få hennes sista minuter ur mitt huvud. När jag blundar ser jag henne i stillbilder innanför ögonlocken - flämtningarna för värmen, benen som börjar vika sig, blodet på gräset efter sprutorna. När jag vänder mig om för att se henne en sista gång, när hon ligger på filten som veterinären ska bära in henne i och hon är alldeles lealös. När jag sover drömmer jag om henne. Tårarna vill aldrig ta slut.
Jag fick vakta Tim och Oskar de två första dagarna efteråt, utan det hade jag inte tagit mig ur sängen. Idag var vi hemma hos Mikaels föräldrar, och lilla tvååringen Sally var där. När jag är mitt uppe i något så gör det inte lika ont, självklart inte. Det är när tystnaden och mörkret har lagt sig som tankarna inte slutar mala.
Själva avlivningen var smärtfri, för henne åtminstone. Vi fick vara utomhus, på gräsmatta, och Kulan fick en sömnspruta. När hon lagt sig ner och somnat (efter mycket om och men, hon var ju trots allt en kelpie) så kom veterinären ut med de tre resterande sprutorna. Det gick så fort och jag kunde knappt röra mig. Tur var väl det, annars hade jag börjat slåss och skrika. Låt bli min hund. Era jävlar, låt bli min hund. Mor kände hur hon slutade andas. Det gjorde inte jag, jag satt vid hennes huvud och strök henne över öronen. Världens mjukaste öron. Världens lenaste, sammetsmjuka öron.
När hon redan var borta bytte jag plats, satt nedanför henne (magen, mellan fram- och bakben) och höll fast i hennes päls. Grät och grät och grät och hyperventilerade så det svartnade för ögonen. Det är inte rättvist. Min hund. De kan inte ta min hund såhär.
Jag kan fortfarande inte förstå att hon är borta.
Imorgon ska Mikael och jag till Ikea och jag ringde för att höra om mor ville med, om vi skulle plocka upp henne på vägen någonstans och hon började komma med invändningar men tystnade och sa sen att "jag tänkte fråga var jag skulle göra av Kulan under tiden" och det finns inga ord. Det finns ingenting att svara på det. Det finns inga skyddande barriärer att sätta upp, det finns ingenting mellan mig och den här stora svarta sorgen som slukar allt annat. Kulan var alltid min buffert. Hur ska jag kunna leva utan henne? En av de sista sakerna hon gjorde var att hon slickade bort tårarna ur mitt ansikte. Hon tröstade mig. Ett så icke-karaktäristiskt drag att det inte är sant. Kanske förstod hon, men antagligen inte. Antagligen var hon så förvirrad (av värme, av ålder, av brytande av rutiner) att hon inte förstod att jag grät. Hon ville bara pussas.
Jag kommer aldrig mer få känna Kulans tunga över min hud. Aldrig mer kommer hon hoppa upp och försvara mig i sängen. Aldrig mer kommer hon pierca andra hundars öron när de kommer för nära. Aldrig, aldrig mer kommer hon att komma med svansen viftandes när jag kommer innanför dörren hos mor. Aldrig mer.
Det finns ingenting i världen som kan förbereda en på hur ont det gör. Ingenting.
Jag har levt längre med Kulan än utan henne.
Jag kan inte minnas en tid då hon inte funnits där. Jag var sju år när hon föddes. Lite drygt två år senare blev hon min hund, på riktigt. Veterinärerna sa att hon inte skulle bli äldre än sex år, på grund av sin patella luxation. Hon blev tretton. Precis tretton. Det är sju extra år. Sju år fyllda av skratt, tårar, bussresor, panik, pussar, kärlek bortom alla rimliga gränser.
Det var Kulan som delade mina mellanmålsmackor när jag gick i fyran och det var Kulan som tröstade mig när mitt hjärta gick sönder när jag gick i åttan. Det var Kulans pussar som väckte mig när jag försökt ta livet av mig för första gången. Det var Kulan som såg till att jag kom ut och rörde på mig även när allt kändes värdelöst. Det var Kulan som "botade" mina hundrädda vänner, det var Kulan som vann varenda jävels hjärta och det finns ingen som kan mäta sig med henne. Kulan var min barndom, mina tonår, mitt liv. Kulan och böckerna var min räddning.
Och nu är hon borta.
Hon skulle ju alltid finnas där. Hon skulle ju leva för evigt. Hon skulle ju aldrig lämna mig. Av alla varelser på jorden så var det ju henne jag kunde lita på. Hon skulle ju aldrig lämna mig. Hon var min enda vän när alla andra försvann. Hon var min enda vän innan jag fick vänner bland människor.
Det är inte rättvist att hon ska åldrats så fort. Det är inte rättvist att hon blev gammal före mig. Vi skulle ju leva tillsammans resten av livet, hon och jag.
Jag vet att det inte fungerar så, och jag har egentligen inte tänkt så förrän nu. Det har liggat i undermedvetandet. Kulan har ju alltid varit där, hur kan hon ha försvunnit?
Det gör så ont. Det gör så djävulskt ont att jag inte vet var jag ska ta vägen. Och en av de värsta sakerna är att det känns som att jag svek henne. Jag matade henne med godis hela vägen fram till sprutorna. Jag kramade och pussade och klappade för att hon inte skulle springa iväg. Jag hjälpte henne att lägga sig ner när sömnsprutan blev för övermäktig. Jag höll i hennes huvud när hon fick de sista tre sprutorna med överdosen.
Det känns som att jag har mördat min hund. Jag VET att det inte är så. Jag vet att hon var gammal, och trött, hade ont och att det är bättre och SNÄLLARE att avliva ett djur när det är dags än att låta det självdö. Men det känns som att jag svek henne. Jag kanske inte var den som gav henne sprutorna, men jag lät det ske och jag mördade henne. Som sagt, jag vet att det inte är så men det är så det känns.
Min fina lilla kossa. Min lilla, lilla Kulanflicka. Mammas allra finaste hjärtegull. Min, knäppa, underbara, sagolika kelpie med en personlighet som ingen annan. Aldrig har jag älskat någon som jag älskar henne. Om jag blundar kan jag fortfarande känna en kall nos mot benet. Det var jag som lärde henne att gå fot, innan jag kunde höger och vänster. Om jag blundar kan jag fortfarande känna blöta pussar i ansiktet, på armar, ben, händer. Om jag blundar kan jag fortfarande höra hennes pipande, skällande, pratande. Jag vill inte blunda. Jag vill inte sova.
Jag vill bara ha tillbaka min chokladbruna älskling. Jag vill krama henne tills det inte gör ont längre. Det är det enda jag vill just nu.
Det gör så djävla ont att andas. Vad jag än gör, var jag än är så är jag smärtsamt medveten om att Kulan inte lever längre. Jag kan inte få hennes sista minuter ur mitt huvud. När jag blundar ser jag henne i stillbilder innanför ögonlocken - flämtningarna för värmen, benen som börjar vika sig, blodet på gräset efter sprutorna. När jag vänder mig om för att se henne en sista gång, när hon ligger på filten som veterinären ska bära in henne i och hon är alldeles lealös. När jag sover drömmer jag om henne. Tårarna vill aldrig ta slut.
Jag fick vakta Tim och Oskar de två första dagarna efteråt, utan det hade jag inte tagit mig ur sängen. Idag var vi hemma hos Mikaels föräldrar, och lilla tvååringen Sally var där. När jag är mitt uppe i något så gör det inte lika ont, självklart inte. Det är när tystnaden och mörkret har lagt sig som tankarna inte slutar mala.
Själva avlivningen var smärtfri, för henne åtminstone. Vi fick vara utomhus, på gräsmatta, och Kulan fick en sömnspruta. När hon lagt sig ner och somnat (efter mycket om och men, hon var ju trots allt en kelpie) så kom veterinären ut med de tre resterande sprutorna. Det gick så fort och jag kunde knappt röra mig. Tur var väl det, annars hade jag börjat slåss och skrika. Låt bli min hund. Era jävlar, låt bli min hund. Mor kände hur hon slutade andas. Det gjorde inte jag, jag satt vid hennes huvud och strök henne över öronen. Världens mjukaste öron. Världens lenaste, sammetsmjuka öron.
När hon redan var borta bytte jag plats, satt nedanför henne (magen, mellan fram- och bakben) och höll fast i hennes päls. Grät och grät och grät och hyperventilerade så det svartnade för ögonen. Det är inte rättvist. Min hund. De kan inte ta min hund såhär.
Jag kan fortfarande inte förstå att hon är borta.
Imorgon ska Mikael och jag till Ikea och jag ringde för att höra om mor ville med, om vi skulle plocka upp henne på vägen någonstans och hon började komma med invändningar men tystnade och sa sen att "jag tänkte fråga var jag skulle göra av Kulan under tiden" och det finns inga ord. Det finns ingenting att svara på det. Det finns inga skyddande barriärer att sätta upp, det finns ingenting mellan mig och den här stora svarta sorgen som slukar allt annat. Kulan var alltid min buffert. Hur ska jag kunna leva utan henne? En av de sista sakerna hon gjorde var att hon slickade bort tårarna ur mitt ansikte. Hon tröstade mig. Ett så icke-karaktäristiskt drag att det inte är sant. Kanske förstod hon, men antagligen inte. Antagligen var hon så förvirrad (av värme, av ålder, av brytande av rutiner) att hon inte förstod att jag grät. Hon ville bara pussas.
Jag kommer aldrig mer få känna Kulans tunga över min hud. Aldrig mer kommer hon hoppa upp och försvara mig i sängen. Aldrig mer kommer hon pierca andra hundars öron när de kommer för nära. Aldrig, aldrig mer kommer hon att komma med svansen viftandes när jag kommer innanför dörren hos mor. Aldrig mer.
Det finns ingenting i världen som kan förbereda en på hur ont det gör. Ingenting.
Jag har levt längre med Kulan än utan henne.
Jag kan inte minnas en tid då hon inte funnits där. Jag var sju år när hon föddes. Lite drygt två år senare blev hon min hund, på riktigt. Veterinärerna sa att hon inte skulle bli äldre än sex år, på grund av sin patella luxation. Hon blev tretton. Precis tretton. Det är sju extra år. Sju år fyllda av skratt, tårar, bussresor, panik, pussar, kärlek bortom alla rimliga gränser.
Det var Kulan som delade mina mellanmålsmackor när jag gick i fyran och det var Kulan som tröstade mig när mitt hjärta gick sönder när jag gick i åttan. Det var Kulans pussar som väckte mig när jag försökt ta livet av mig för första gången. Det var Kulan som såg till att jag kom ut och rörde på mig även när allt kändes värdelöst. Det var Kulan som "botade" mina hundrädda vänner, det var Kulan som vann varenda jävels hjärta och det finns ingen som kan mäta sig med henne. Kulan var min barndom, mina tonår, mitt liv. Kulan och böckerna var min räddning.
Och nu är hon borta.
Hon skulle ju alltid finnas där. Hon skulle ju leva för evigt. Hon skulle ju aldrig lämna mig. Av alla varelser på jorden så var det ju henne jag kunde lita på. Hon skulle ju aldrig lämna mig. Hon var min enda vän när alla andra försvann. Hon var min enda vän innan jag fick vänner bland människor.
Det är inte rättvist att hon ska åldrats så fort. Det är inte rättvist att hon blev gammal före mig. Vi skulle ju leva tillsammans resten av livet, hon och jag.
Jag vet att det inte fungerar så, och jag har egentligen inte tänkt så förrän nu. Det har liggat i undermedvetandet. Kulan har ju alltid varit där, hur kan hon ha försvunnit?
Det gör så ont. Det gör så djävulskt ont att jag inte vet var jag ska ta vägen. Och en av de värsta sakerna är att det känns som att jag svek henne. Jag matade henne med godis hela vägen fram till sprutorna. Jag kramade och pussade och klappade för att hon inte skulle springa iväg. Jag hjälpte henne att lägga sig ner när sömnsprutan blev för övermäktig. Jag höll i hennes huvud när hon fick de sista tre sprutorna med överdosen.
Det känns som att jag har mördat min hund. Jag VET att det inte är så. Jag vet att hon var gammal, och trött, hade ont och att det är bättre och SNÄLLARE att avliva ett djur när det är dags än att låta det självdö. Men det känns som att jag svek henne. Jag kanske inte var den som gav henne sprutorna, men jag lät det ske och jag mördade henne. Som sagt, jag vet att det inte är så men det är så det känns.
Min fina lilla kossa. Min lilla, lilla Kulanflicka. Mammas allra finaste hjärtegull. Min, knäppa, underbara, sagolika kelpie med en personlighet som ingen annan. Aldrig har jag älskat någon som jag älskar henne. Om jag blundar kan jag fortfarande känna en kall nos mot benet. Det var jag som lärde henne att gå fot, innan jag kunde höger och vänster. Om jag blundar kan jag fortfarande känna blöta pussar i ansiktet, på armar, ben, händer. Om jag blundar kan jag fortfarande höra hennes pipande, skällande, pratande. Jag vill inte blunda. Jag vill inte sova.
Jag vill bara ha tillbaka min chokladbruna älskling. Jag vill krama henne tills det inte gör ont längre. Det är det enda jag vill just nu.
Annons
Camera info
Camera NIKON D60
Focal length 22 mm
Aperture f/4.0
Shutter 1/13 s
ISO 100
Anonymous
Tue 9 Jul 2013 18:58
Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva nu annat än kram och jag hoppas verkligen att det känns bättre snart. <3
LuxAeterna
Tue 9 Jul 2013 12:31
Jag är ledsen. Det gör ont att läsa det här, kanske för att det känns så nära för mig också. Vetskapen om att hur mycket jag än försöker förbereda mig mentalt på att han ska försvinna så finns det inga trick eller metoder som kommer göra det enklare eller lättare. Det enda man kan göra är att försöka vara tacksam över att man fick komma så nära och försöka minnas att inte alla får uppleva en sådan relation, inte heller i så många år. Just på grund av det kommer smärtan vara mer olidlig, men man måste försöka minnas att det gör ont för att det betyder någonting. A heart that hurts is a heart that works.
Jag känner också igen mig i det där förnekandet, jag vet att han är gammal, att han snart måste försvinna, och ändå finns det någon naiv och hopplöst korkad liten röst i en som är övertygad om att han alltid kommer finnas och aldrig dö. Kanske rösten av ungen som växte upp med honom och inte vill tro att döden existerar. Jag försöker tänka att han är värd sorgen, att alla åren med honom och alla upptåg måste väga tyngre.
Förlåt att jag skriver så mycket. Jag vet att det är jag som talar och att mina tankar och känslor är individuella och inte kan appliceras på någon annan. Särskilt orättvist är det eftersom min hund lever, om än inte länge till, men jag vill ändå på något vis säga att jag läser och jag hör och jag förstår och bryr mig. Oavsett hur lite det betyder så ska du veta det. Jag kan inte leva med mig själv om jag inte på något vis uppmärksammar din smärta. Ta hand om dig.
Jag känner också igen mig i det där förnekandet, jag vet att han är gammal, att han snart måste försvinna, och ändå finns det någon naiv och hopplöst korkad liten röst i en som är övertygad om att han alltid kommer finnas och aldrig dö. Kanske rösten av ungen som växte upp med honom och inte vill tro att döden existerar. Jag försöker tänka att han är värd sorgen, att alla åren med honom och alla upptåg måste väga tyngre.
Förlåt att jag skriver så mycket. Jag vet att det är jag som talar och att mina tankar och känslor är individuella och inte kan appliceras på någon annan. Särskilt orättvist är det eftersom min hund lever, om än inte länge till, men jag vill ändå på något vis säga att jag läser och jag hör och jag förstår och bryr mig. Oavsett hur lite det betyder så ska du veta det. Jag kan inte leva med mig själv om jag inte på något vis uppmärksammar din smärta. Ta hand om dig.
Vargaflickan
Tue 9 Jul 2013 11:10
Vet hur det känns att se någon man känt länge, mycket länge, försvinna för evigt.
Ta hand om dig<3
Ta hand om dig<3
9 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/melflickan/515173394/
Visa toppen
Show footer