October
Sunday 29 June 2014 photo 1/1
|
I fredags fikade jag med den oslagbara Jessica. Mår alltid så djävulskt bra när jag är med henne, får en skjuts under de trötta vingarna och mer säker på vem jag vill vara. Förra gången vi sågs var i september förra året. Det är som med Nea: människor som inte drar ner mig på något vis alls, är precis allt jag vill vara och ändå träffar jag dem alldeles för sällan. En gång när jag var sexton sa Gabriel att "Nea är nog den enda människan i ditt liv som inte ljuger för dig eller stänger dig ute" och jag är beredd att hålla med honom. Skulle hon svika skulle jag tappa allt hopp jag har kvar om mänskligheten.
Är på bussen hem, tio i nio på kvällen. Alldeles för sent och jag är alldeles för förstörd för att lämnas ensam. Hade kunnat stanna i säkerhet en natt till, men det blir alldeles för stor klump av skuld i bröstkorgen (fastän det inte finns någon anledning) för att jag ska kunna göra det. Så in i ensamheten igen, för att befästa ångesten i väggarna ytterliggare. Saknar fortfarande min Poet. Att dansa och blåsa blåsbubblor och lyssna på konstig fransk jazz. Sitta i solnedgångarna på hans balkong. Det absolut kravlösa, det lugna levandet i just den här stunden. Kaffe och lpskivor. Gamla böcker och kärleken för det skrivna ordet.
Lyssnar på Lasse Lindh och är mer fjorton år än vad som är riktigt lämpligt för en kvinna av min kaliber. Greppar min imaginära blå skäpparkrage och bestämmer att nu får det vara nog, jag tänker inte låta mig begränsas av andras dåliga omdöme.
Fnyser luggen ur ögonen och byter till Talking Heads. Imorgon är det jag som går i kattkjol och rak rygg till jobbet. Imorgon är det jag som tar tag i mitt skrivande igen. "Jag skriver för att leva det liv jag annars inte kan leva" eller något lika storslaget går citatet. Vill ni läsa får ni fråga, för den här gången tänker jag inte trycka upp det i ansiktet på någon.
Är på bussen hem, tio i nio på kvällen. Alldeles för sent och jag är alldeles för förstörd för att lämnas ensam. Hade kunnat stanna i säkerhet en natt till, men det blir alldeles för stor klump av skuld i bröstkorgen (fastän det inte finns någon anledning) för att jag ska kunna göra det. Så in i ensamheten igen, för att befästa ångesten i väggarna ytterliggare. Saknar fortfarande min Poet. Att dansa och blåsa blåsbubblor och lyssna på konstig fransk jazz. Sitta i solnedgångarna på hans balkong. Det absolut kravlösa, det lugna levandet i just den här stunden. Kaffe och lpskivor. Gamla böcker och kärleken för det skrivna ordet.
Lyssnar på Lasse Lindh och är mer fjorton år än vad som är riktigt lämpligt för en kvinna av min kaliber. Greppar min imaginära blå skäpparkrage och bestämmer att nu får det vara nog, jag tänker inte låta mig begränsas av andras dåliga omdöme.
Fnyser luggen ur ögonen och byter till Talking Heads. Imorgon är det jag som går i kattkjol och rak rygg till jobbet. Imorgon är det jag som tar tag i mitt skrivande igen. "Jag skriver för att leva det liv jag annars inte kan leva" eller något lika storslaget går citatet. Vill ni läsa får ni fråga, för den här gången tänker jag inte trycka upp det i ansiktet på någon.
4 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/melflickan/518347470/
Visa toppen
Show footer