October
Tuesday 22 July 2014 photo 1/1
|
Första gången jag läste något av Lovecraft var när jag var i Spanien med mor, morbror, Karin och Stella. Mardrömmarna kom som på beställning och de varma nätterna var kvävande. Jag skrev långa inlägg i min dagbok, och brev till Icka. Smsade slut på mobilpengarna två-tre gånger om och var nervig som aldrig förr. Det hjälpte inte att Stella hade sitt första möte med döden (damn you, Disney) och med kolsvarta ögon viskade i mitt öra när jag bar upp henne från strandkanten att "När de kommer och alla dör och jag blir helt ensam, räddar du mig då?". Vad svarar man egentligen på det?
Och så, två dagar innan vi skulle hem plockade jag upp den lokala engelskspråkiga tidningen och läste om hur polisen i ett fallfärdigt 1800-tals hus hade hittat spår efter en sekt med mänskliga offer, vilket förklarade varför unga kvinnor hade försvunnit spårlöst i området fram till mitten av 1900-talet. Skeletten fanns kvar i källaren. Ångestskakig och med gråten i halsen var jag helt hjälplös.
Mor tjattrade om något oviktigt i bakgrunden och jag visste att om jag inte undersöker, om jag inte får veta mer, kommer jag aldrig att släppa det här. Jag klippte ur artikeln ur tidningen och la fram förslaget att åka till området på utflykt, men de andra ville hellre handla.
Så vi åkte till ett shoppingcenter istället, den där sista dagen.
Och nu vet jag inte var urklippet är, jag minns inte vad området hette och jag kan inte släppa det. Drömmer mardrömmar om huset på bilden från artikeln.
Allt väcks till liv igen när jag läser Lovecraft. Det är ~30°C ute och jag är iskall inuti. Rädd för vatten, rädd för skogen, rädd för mörkret. Imorgon får jag åtminstone hundsällskap i en och en halv vecka. Inget är lika bra mot rädsla som hundar.
Och så, två dagar innan vi skulle hem plockade jag upp den lokala engelskspråkiga tidningen och läste om hur polisen i ett fallfärdigt 1800-tals hus hade hittat spår efter en sekt med mänskliga offer, vilket förklarade varför unga kvinnor hade försvunnit spårlöst i området fram till mitten av 1900-talet. Skeletten fanns kvar i källaren. Ångestskakig och med gråten i halsen var jag helt hjälplös.
Mor tjattrade om något oviktigt i bakgrunden och jag visste att om jag inte undersöker, om jag inte får veta mer, kommer jag aldrig att släppa det här. Jag klippte ur artikeln ur tidningen och la fram förslaget att åka till området på utflykt, men de andra ville hellre handla.
Så vi åkte till ett shoppingcenter istället, den där sista dagen.
Och nu vet jag inte var urklippet är, jag minns inte vad området hette och jag kan inte släppa det. Drömmer mardrömmar om huset på bilden från artikeln.
Allt väcks till liv igen när jag läser Lovecraft. Det är ~30°C ute och jag är iskall inuti. Rädd för vatten, rädd för skogen, rädd för mörkret. Imorgon får jag åtminstone hundsällskap i en och en halv vecka. Inget är lika bra mot rädsla som hundar.
Camera info
14 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/melflickan/518503014/
Visa toppen
Show footer