October
Saturday 29 November 2014 photo 3/5
|
TW: Ännu mera ätstörningar :D
Nu ser man inte det om man inte känner/umgås med mig, men det är på handlederna min viktnedgång börjar synas först. Kotan blir tydligare, hela underarmen blir smalare och sen kan man börja urskilja senor och ben i handen.
Igår pratade jag och min trollunge Amanda om hur jag inte äter och min målvikt jämfört med min drömvikt.
När jag är "normal", med lite muskelmassa, lite hull och fina värden väger jag mellan 60-65. Det är målvikten.
Drömvikten däremot, det är mina efterlängtade 52kg. Då känner JAG mig snygg. Låt vara att andra blir oroliga eller äcklade, men jag är nöjd.
Jag VET att jag är för lång och har fel kroppstyp för att väga så lite och vara hälsosam samtidigt, men rent KÄNSLOMÄSSIGT är det sak samma. Jag vill känna mig fin. Jag vill vara smal och kunna dra handen över mina revben, bröstben, slippa de här fettklumparna som bröst är och inte behöva vara konstant medveten om mina satans trästammar till lår.
Det har inte speciellt mycket med kroppsideal och media att göra. Jag blev inte sjuk för att jag jämförde mig med retuscherade kvinnor i tidningar eller för att leva upp till ett ideal. Jag räknade aldrig kalorier. Jag vågade inte äta lunch i skolan för jag hade ingen att sitta med, jag tappade matlusten och slutade äta frukost. På två månader i åttan gick jag ner 10+kg, och wow, jag mådde perrrrrfekt. Högpresterande i skolan, bubblade över av energi och höll aldrig käften, läste nästan dygnet runt och behövde knappt sova. Ätstörningen gick ihop med mani och livet var fantastiskt, även när pojkvännen gjorde slut för att träffa missfostret från Norrland.
Jag är 100% medveten om att jag inte borde vilja vara nere på 50kg, men jag tänker inte ljuga om att jag vill det. Jag vet att jag är sjuk, att varje gång jag väljer bort mat förvärras mitt tillstånd och att kroppen inte kommer tåla den här skiten hur länge som helst. Det är ingenting jag behöver höra från andra.
Lika lite behöver jag höra att jag visst är smal, inte alls tjock, "sluta tänka så". Sluta ifrågasätta min världsbild och håll dig borta.
Vill jag bli friskare så fixar jag det - helt på egen hand. Kan du inte hantera hur jag är så håll dig på avstånd för ingenting du säger (oavsett vilken relation vi har) kommer ändra på hur sjuk jag är.
Nu ser man inte det om man inte känner/umgås med mig, men det är på handlederna min viktnedgång börjar synas först. Kotan blir tydligare, hela underarmen blir smalare och sen kan man börja urskilja senor och ben i handen.
Igår pratade jag och min trollunge Amanda om hur jag inte äter och min målvikt jämfört med min drömvikt.
När jag är "normal", med lite muskelmassa, lite hull och fina värden väger jag mellan 60-65. Det är målvikten.
Drömvikten däremot, det är mina efterlängtade 52kg. Då känner JAG mig snygg. Låt vara att andra blir oroliga eller äcklade, men jag är nöjd.
Jag VET att jag är för lång och har fel kroppstyp för att väga så lite och vara hälsosam samtidigt, men rent KÄNSLOMÄSSIGT är det sak samma. Jag vill känna mig fin. Jag vill vara smal och kunna dra handen över mina revben, bröstben, slippa de här fettklumparna som bröst är och inte behöva vara konstant medveten om mina satans trästammar till lår.
Det har inte speciellt mycket med kroppsideal och media att göra. Jag blev inte sjuk för att jag jämförde mig med retuscherade kvinnor i tidningar eller för att leva upp till ett ideal. Jag räknade aldrig kalorier. Jag vågade inte äta lunch i skolan för jag hade ingen att sitta med, jag tappade matlusten och slutade äta frukost. På två månader i åttan gick jag ner 10+kg, och wow, jag mådde perrrrrfekt. Högpresterande i skolan, bubblade över av energi och höll aldrig käften, läste nästan dygnet runt och behövde knappt sova. Ätstörningen gick ihop med mani och livet var fantastiskt, även när pojkvännen gjorde slut för att träffa missfostret från Norrland.
Jag är 100% medveten om att jag inte borde vilja vara nere på 50kg, men jag tänker inte ljuga om att jag vill det. Jag vet att jag är sjuk, att varje gång jag väljer bort mat förvärras mitt tillstånd och att kroppen inte kommer tåla den här skiten hur länge som helst. Det är ingenting jag behöver höra från andra.
Lika lite behöver jag höra att jag visst är smal, inte alls tjock, "sluta tänka så". Sluta ifrågasätta min världsbild och håll dig borta.
Vill jag bli friskare så fixar jag det - helt på egen hand. Kan du inte hantera hur jag är så håll dig på avstånd för ingenting du säger (oavsett vilken relation vi har) kommer ändra på hur sjuk jag är.
Camera info
Finns inga direkta rätt och fel, bara populära åsikter och djupare insikter. Men så länge du känner dig levande och nöjd, oavsett hur det må vara, så är jag glad för din skull. Ditt liv och din väg, liksom. (=
Även jag, som sjuk, kan se att det inte finns någonting positivt med ätstörningsproblematik. Nu blir jag som sagt inte speciellt påverkad av andra, ännu mindre när det är människor jag knappt känner, men tänk gärna på det om ni pratar med någon som har liknande problematik.
Jag kan lämna det vid att det är väldigt intressant att läsa om hur det fungerar för dig och om det känns bra att skriva om det så fortsätt gärna.
8 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/melflickan/519148545/
Visa toppen
Show footer