Tuesday 20 January 2015 photo 2/2
|
@BeautifulBakura eftersom du verkar lite lätt nykär i denna kan det säkert vara intressant att läsa det här.
Första gången jag läste Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva av Ann Heberlein var under sommaren 2010. Alltså fem år sen. Bilden är tagen då, vid utläsningen.
Jättekort för den som inte vet vad boken handlar om:
Ann Heberlein skriver självbiografiskt om sitt liv med bipolär sjukdom typ 2, med slutklämmen att hon ska ta livet av sig. Än har hon inte gjort det, som tur är, utan fortsatt leva och skrivit böcker. Bland annat har hon skrivit en uppföljare (som jag har tolkat det), och om jag minns rätt heter den Ett gott liv.
Så varför tar jag upp det här?
Jo, för att idag var jag på sista föreställningen av pjäsen Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva. Det här var andra gången jag såg den, och den var - om möjligt - bättre än första gången. Då var det hösten 2013, jag var mitt uppe i förspelet till det som skulle bli ett groteskt jobbigt uppbrott och jag minns inte stora delar av pjäsen.
Eftersom jag är i lite samma sits den här gången också kände jag att det var bäst att skriva om det hela redan nu, samma kväll.
Pjäsen var fantastisk.
Det är en skådespelare, Melinda Kinnaman, som pratar, skriker, går på toaletten och spelar ångestattacker på scen i en timme och en kvart. Allt hon säger är taget ur boken, så första gången satt jag mest och störde mig på att "men det där kommer innan det där andra i boken!!!" fastän det inte är viktigt, egentligen. Det viktiga är vad som sägs.
De har gjort ett fantastiskt jobb med ljus och ljud, plötsligt blir det ljuschock med galet hög musik för att sedan slockna totalt på sen, tystnaden dövande. Nu vet jag inte hur många i publiken som kopplar det, men det är så det är. Mani till depression, på vad som känns som en halv sekund. Världen i så starka neonfärger att det nästan gör ont i huvudet, det skulle göra ont om man inte själv vore gjord av neon, för att sedan kastas ner i den totalt becksvarta avgrunden till depressionen.
Jag är fortfarande i lite av ett chocktillstånd. Mitt exemplar av boken är söndertummat, sönderläst, sönderklottrat, sönderälskat. Klottret främst under de senaste två månaderna. Jag kan fortsätta citera två-tre sidor efter de stycken Kinnaman... Läser? Citerar? Nej, lever.
Hade jag haft chansen att prata med henne hade jag velat fråga vilken hennes erfarenhet av ångest är, men även om jag pratat med henne hade jag aldrig frågat - det är en alldeles för privat fråga. Men jag är övertygad om att hon vet hur det känns att ha ångest rivandes genom kroppen, för de ångestattacker hon gestaltade... Så bra skådespelare finns det inte. Den typen av teater går inte att läsa sig till i manus.
Det måste vara en fruktansvärt uttömmande roll att spela, för hon går verkligen in i det. In i orden, i känslorna. Under första föreställningen jag var på började hon gråta, riktiga, egna tårar. Den här gången var hon argare, och jag tror att hon nog var lite trasigare också.
En annan sak som hände under första föreställningen var att Mikael satt bredvid och klämde sönder min hand. Han sa att han såg mig på scen, mina ångestattacker. Och den här gången när jag såg hennes hukande rygg, krälande på golvet och krampande mage insåg jag att det är faktiskt ganska länge sen jag hade en ångestattack som såg ut på det sättet.
Kanske är det för att jag är mer stabil, hanterar ångesten i ett tidigare stadie, eller så är det helt enkelt medicineringens förtjänst, men jag har banne mig kommit en bit på vägen mot ett friskare liv. Det är sånt som är lätt att glömma när man är mitt uppe i det hela, och det är inte sånt jag ser när jag bara läser boken.
Dagens föreställning var lite som en spark i mellangärdet, ett uppvaknande som gör så in i helvete ont. En påminnelse om att inte ge upp, om att det finns ett friskt liv också.
Ann Heberleins bok, hennes ord, handlar om hennes liv. Det handlar inte om mitt, det handlar inte om ditt, oavsett hur mycket vi delar diagnos eller bakgrund. Men, som hon själv säger, i dödens närhet är inte orden mina vänner. Hennes ord hjälper mig att beskriva min sjukdom.
20% av oss bipolära tar livet av sig. Jag har en dödlig sjukdom: jag vill inte ha din sympati, jag vill inte ha en egen prideparad, jag vill ha samma rätt som människor med andra dödliga sjukdomar: hjälp. Behandling.
Bipolär sjukdom är en dödlig sjukdom, det är empiriskt belagt. Det finns hjälp att ge oss. Det är också empiriskt belagt. Så varför har jag mindre rätt till hjälp än en människa med en dödlig fysisk sjukdom?
Fler människor dör för egen hand än i bilolyckor varje år i Sverige. Självmord är fortfarande den vanligaste dödsorsaken hos människor mellan femton och fyrtiofyra år.
80% av de som räddas från självmord är tacksamma. Just i det ögonblicket finns inga andra tydliga utvägar, lösningar, men det kan räcka med en månad, en vecka, en timme för att perspektivet ska ha ändrats och livet kan vara värt att leva igen. Självmord går att förebygga. Hjälp finns att ge. Den måste bara ges i tid.
Från första genomläsningen av boken, till idag, känner jag igen mig i hennes ord, hennes historia. Även om det är hennes och inte min, jag har min alldeles egen historia att berätta, så känner jag igen mig i kasten mellan hypomani och depression. Att hjärnan aldrig stänger av. Känslorna stänger av sig (det är då problemen börjar) men aldrig hjärnan. Jag bär en hemlöshet i min famn, en hemlöshet jag inte har rätt till för det syns inte utanpå att jag inte kommer härifrån. Att jag är en invandrare. Jag har vandrat in från skymningslandet, landet mellan. Jag är vilsen, men jag har ingen rätt att uttrycka det för det syns inte.
Eftersom jag inte är gift kan inte min man säga till mig att "Jag tror inte att du någonsin kommer att bli lycklig". Vad jag har är däremot en syster, som sa det redan när jag var 11-12. "Du kommer nog aldrig att bli riktigt lycklig Elin", och även om jag kan tycka att det är en onödigt hård dom från en 21-22åring att lägga på en 11-12åring, så är det så det känns. Lyckan är som såpbubblor, ouppnåelig, så fort jag försöker ta i den så spricker den. Lyckan finns inte. Lyckan är ett socialt konstruerat begrepp. Är det brukligt att leva? Är det vanligt? Lögn, kom åter. Hence - God Is Male. Hans stora gudomliga kuk. It's better to burn out than to fade away. Vad var dina sista tankar, Sylvia? Bad du om förlåtelse? Om någon bara hade kunnat fatta att jag var en riktig människa den natten, att det var en riktig människa som gjorde djävligt otäcka saker med en annan riktig människa.
Vi som har en grundläggande erfarenhet av nederlag. Det totala nederlaget: oförmågan att hantera livet.
"Det totala nederlaget är oförmågan att hantera livet. Oförmågan att vara lycklig. Oförmågan att ta emot kärlek. Oförmågan att ge kärlek. Oförmågan att leva. Den där koden varje människa förväntas knäcka. Det där nederlaget. Allt det där som innefattas i begreppet lycka." - sid. 147.
Det är farligt med en bok som hanterar de här tunga ämnena. Alltför många går så djupt in i den, lever genom hennes ord, glömmer bort att hennes historia inte är deras på något sätt.
Jag gjorde det själv när jag läste den först. Nu har jag lite mer distans, lite mer insikt i mig själv för att kunna urskilja vad som är hennes.
Men det är så skönt att veta att jag inte är ensam i min sjukdom. Det är inte bara jag som fungerar på det här sättet. På det viset är det en fantastiskt bra bok. Jag lånar fult hennes ord och beskrivningar för att jag själv saknar orden att beskriva livet när det är som värst. Inte för att jag tror att vi är samma, inte för att jag tror att alla tolkar hennes ord som jag, utan för att ha någon form av förklaring att ge till de som inte vet, inte förstår.
Och pjäsen gör det så mycket tydligare. Där är det en levande människa som skriker, har ångest, skämtar och bryter ihop med ett andetags mellanrum. De som inte förstår kommer aldrig förstå, men de som kan förstå gick nog därifrån med lite mer förståelse, insikt i hur det är att leva med diagnosen bipolär sjukdom. Vad de sedan gör med den är deras sak, men de har åtminstone fått en liten spark i rätt riktning.
"Min ångest skulle inte vara mindre smärtsam om den var mer socialt accepterad. Den försvinner inte, lika lite som cancer eller epilepsi eller hiv försvinner för att vi pratar om det. Det gör lika jävla ont. Ångest, depressioner, psykoser, manodepressivitet är alla sjukdomar med en hög dödlighet. Det handlar om liv och död. Det är på allvar. Lika allvarligt som cancer. Som hiv. Som somatiska sjukdomar. Psykiska sjukdomar är lika verkliga för den som lider. Jag behöver inte förståelse. Jag vill inte bli accepterad. Jag vill inte ha en egen prideparad. Jag vill absolut inte vara medlem i någon stödförening för galningar. Jag vill bara ha rätt till samma vård som andra som lider av livshotande tillstånd. Bara det. Bara det." - sid. 95.
Jo, för att idag var jag på sista föreställningen av pjäsen Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva. Det här var andra gången jag såg den, och den var - om möjligt - bättre än första gången. Då var det hösten 2013, jag var mitt uppe i förspelet till det som skulle bli ett groteskt jobbigt uppbrott och jag minns inte stora delar av pjäsen.
Eftersom jag är i lite samma sits den här gången också kände jag att det var bäst att skriva om det hela redan nu, samma kväll.
Pjäsen var fantastisk.
Det är en skådespelare, Melinda Kinnaman, som pratar, skriker, går på toaletten och spelar ångestattacker på scen i en timme och en kvart. Allt hon säger är taget ur boken, så första gången satt jag mest och störde mig på att "men det där kommer innan det där andra i boken!!!" fastän det inte är viktigt, egentligen. Det viktiga är vad som sägs.
De har gjort ett fantastiskt jobb med ljus och ljud, plötsligt blir det ljuschock med galet hög musik för att sedan slockna totalt på sen, tystnaden dövande. Nu vet jag inte hur många i publiken som kopplar det, men det är så det är. Mani till depression, på vad som känns som en halv sekund. Världen i så starka neonfärger att det nästan gör ont i huvudet, det skulle göra ont om man inte själv vore gjord av neon, för att sedan kastas ner i den totalt becksvarta avgrunden till depressionen.
Kanske är det för att jag är mer stabil, hanterar ångesten i ett tidigare stadie, eller så är det helt enkelt medicineringens förtjänst, men jag har banne mig kommit en bit på vägen mot ett friskare liv. Det är sånt som är lätt att glömma när man är mitt uppe i det hela, och det är inte sånt jag ser när jag bara läser boken.
Dagens föreställning var lite som en spark i mellangärdet, ett uppvaknande som gör så in i helvete ont. En påminnelse om att inte ge upp, om att det finns ett friskt liv också.
Fler människor dör för egen hand än i bilolyckor varje år i Sverige. Självmord är fortfarande den vanligaste dödsorsaken hos människor mellan femton och fyrtiofyra år.
Eftersom jag inte är gift kan inte min man säga till mig att "Jag tror inte att du någonsin kommer att bli lycklig". Vad jag har är däremot en syster, som sa det redan när jag var 11-12. "Du kommer nog aldrig att bli riktigt lycklig Elin", och även om jag kan tycka att det är en onödigt hård dom från en 21-22åring att lägga på en 11-12åring, så är det så det känns. Lyckan är som såpbubblor, ouppnåelig, så fort jag försöker ta i den så spricker den. Lyckan finns inte. Lyckan är ett socialt konstruerat begrepp. Är det brukligt att leva? Är det vanligt? Lögn, kom åter. Hence - God Is Male. Hans stora gudomliga kuk. It's better to burn out than to fade away. Vad var dina sista tankar, Sylvia? Bad du om förlåtelse? Om någon bara hade kunnat fatta att jag var en riktig människa den natten, att det var en riktig människa som gjorde djävligt otäcka saker med en annan riktig människa.
Och pjäsen gör det så mycket tydligare. Där är det en levande människa som skriker, har ångest, skämtar och bryter ihop med ett andetags mellanrum. De som inte förstår kommer aldrig förstå, men de som kan förstå gick nog därifrån med lite mer förståelse, insikt i hur det är att leva med diagnosen bipolär sjukdom. Vad de sedan gör med den är deras sak, men de har åtminstone fått en liten spark i rätt riktning.
Annons
Tien Fu
Sun 1 Feb 2015 12:25
Så sant.
<3
Ett speciellt sätt att leva på, att vara skådespelare.
Min bror, idag 65, överlevde ett försök. Ren tur, han hade dessutom lagt sig under en gran i skogen... Men det var många år sen, jag var nog tonåring då. ( - Minns inte vem som hittade honom?)
Runtomkring oss, varje dag, hela tiden. Det gör ont att leva - men det kan vara underbart också! Onödigt varför ytterligheterna måste ligga så totalt nära varandra hela tiden! Och självklart förstås.
<3
Ett speciellt sätt att leva på, att vara skådespelare.
Min bror, idag 65, överlevde ett försök. Ren tur, han hade dessutom lagt sig under en gran i skogen... Men det var många år sen, jag var nog tonåring då. ( - Minns inte vem som hittade honom?)
Runtomkring oss, varje dag, hela tiden. Det gör ont att leva - men det kan vara underbart också! Onödigt varför ytterligheterna måste ligga så totalt nära varandra hela tiden! Och självklart förstås.
oddman
Wed 21 Jan 2015 17:54
Japp, de siffrorna är helt sjuka. Kan ju säga att siffrorna på hur mycket det läggs ut på att prata om trafiksäkerhet jämfört med depression är ännu värre.
Anonymous
Wed 21 Jan 2015 07:25
Du är bästast! <3
Vargaflickan
Wed 21 Jan 2015 07:12
Den där känslan när man känner att man kommit en lång väg mot bättre mående <3 heja Mel :3
Anonymous
Wed 21 Jan 2015 00:10
Ska plocka fram den igen, den har stått i bokhyllan för länge. Tack för påninnelsen! ♥
10 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/melflickan/519375515/