October
Thursday 26 February 2015 photo 1/1
|
Kattan och jag har nästan lika fula näsor.
Dagens veterinärbesök var, utan tvekan, det värsta sen vi avlivade Kulan. Inte ens den gången jag fick veta att Pixie har spondylos - då jag panikade över att eventuellt behöva avliva henne på plats - går att mäta med detta.
Vi var på återkoll efter operationen hon gjorde förra torsdagen, då en tand drogs ut och en infektion borrades i käkbenet. Efter en snabb koll konstaterade sköterskan att såret behövde spolas. Det var tur att Pixen inte fick mat innan vi gick hemifrån, för hon behövde sederas. En snällare narkos, typ.
Så de tog med henne, sövde henne och sen fick jag vara med under rensköljningen.
Stygnen har gått upp, så hon har ett äckligt, öppet sår i överkäken med en mindre infektion. Om en vecka ska vi tillbaka och kolla det igen, i värsta fall får hon antibiotika.
Sköterskan passade på att klippa klorna ordentligt och rensa öronen (vilket inte riktigt behövdes enligt henne men jag propsade för det är ett helvete när Pixie är vaken).
Sen kom den hemska delen, men som tur var Jessica med och pratade mig igenom tiden.
Efter att allt var klart skulle nämligen Pixie vila i tio minuter och sen få en uppiggande spruta för att vakna till. Vi pratar alltså om 15-20 minuter där min katt inte var vid medvetande.
Alla som sett ett nedsövt djur vet hur det är, och hur likt det är ett djur som är på väg att somna in (avlivas). Pixpix var fullkomligt lealös, öppna ögon som inte går att stänga hur mycket jag än försökte sluta hennes ögonlock (jag gjorde samma sak med Kulan fastän veterinären sa "det går tyvärr inte" upprepade gånger) och där hon låg inlindad i filten gick det inte att se om hon andades eller inte.
Någon gång när jag var liten läste jag i en bok att hörseln är det sista sinnet som slutar fungera när någon dör, så jag pratade och pratade och pratade för att hon skulle veta att jag var där. Vad jag pratade om minns jag inte alls, för allt mitt fokus låg på att inte låta upprörd eller ledsen. Inte oroa på något vis.
Pixen ryckte lite i musklerna, och efter tio minuter fick hon sin spruta. Sen dröjde det inte länge innan hon var tillräckligt pigg för att åka hem, så jag virade in henne i min jacka och vi begav oss till bussen.
Den värsta halvtimmen i mitt liv på väldigt, väldigt länge. Att se min diviga, bittra katt helt utslagen, utan minsta försök till motstånd vid spolning av såret ellet kloklippningen. Det yrvakna, rädda, stressade jamandet efteråt.
Sen vi kom hem har hon suttit stilla på exakt samma fläck och stirrat ut i tomheten. Gången är vinglig och jamandet nästan obefintligt, oavsett hur nära man går eller om hon blir upplyft (de som vet hur mycket hon protesterar förstår).
För en kvart sen fick hon en liten skål med kokt kycklingfilé, och det verkar hon vara okej med att äta, till min stora lycka. Okladdigt och bra. Mor köpte hem tonfisk i vatten också, så Pix inte behöver leva på enbart kyckling i drygt en vecka.
Dagens besök ingick i operationsräkningen, sövningen gjorde det inte. 350kr kostade det. Nästa besök kostar 450, och eventuell nedsövning ytterliggare 350. Behöver hon antibiotika tillkommer ju den kostnaden. Funderar på att sälja de kläder jag har som är värda pengar. Funderar till och med på att sälja en del av mina skor. Allt -vadsomhelst! - för min katta.
Dagens veterinärbesök var, utan tvekan, det värsta sen vi avlivade Kulan. Inte ens den gången jag fick veta att Pixie har spondylos - då jag panikade över att eventuellt behöva avliva henne på plats - går att mäta med detta.
Vi var på återkoll efter operationen hon gjorde förra torsdagen, då en tand drogs ut och en infektion borrades i käkbenet. Efter en snabb koll konstaterade sköterskan att såret behövde spolas. Det var tur att Pixen inte fick mat innan vi gick hemifrån, för hon behövde sederas. En snällare narkos, typ.
Så de tog med henne, sövde henne och sen fick jag vara med under rensköljningen.
Stygnen har gått upp, så hon har ett äckligt, öppet sår i överkäken med en mindre infektion. Om en vecka ska vi tillbaka och kolla det igen, i värsta fall får hon antibiotika.
Sköterskan passade på att klippa klorna ordentligt och rensa öronen (vilket inte riktigt behövdes enligt henne men jag propsade för det är ett helvete när Pixie är vaken).
Sen kom den hemska delen, men som tur var Jessica med och pratade mig igenom tiden.
Efter att allt var klart skulle nämligen Pixie vila i tio minuter och sen få en uppiggande spruta för att vakna till. Vi pratar alltså om 15-20 minuter där min katt inte var vid medvetande.
Alla som sett ett nedsövt djur vet hur det är, och hur likt det är ett djur som är på väg att somna in (avlivas). Pixpix var fullkomligt lealös, öppna ögon som inte går att stänga hur mycket jag än försökte sluta hennes ögonlock (jag gjorde samma sak med Kulan fastän veterinären sa "det går tyvärr inte" upprepade gånger) och där hon låg inlindad i filten gick det inte att se om hon andades eller inte.
Någon gång när jag var liten läste jag i en bok att hörseln är det sista sinnet som slutar fungera när någon dör, så jag pratade och pratade och pratade för att hon skulle veta att jag var där. Vad jag pratade om minns jag inte alls, för allt mitt fokus låg på att inte låta upprörd eller ledsen. Inte oroa på något vis.
Pixen ryckte lite i musklerna, och efter tio minuter fick hon sin spruta. Sen dröjde det inte länge innan hon var tillräckligt pigg för att åka hem, så jag virade in henne i min jacka och vi begav oss till bussen.
Den värsta halvtimmen i mitt liv på väldigt, väldigt länge. Att se min diviga, bittra katt helt utslagen, utan minsta försök till motstånd vid spolning av såret ellet kloklippningen. Det yrvakna, rädda, stressade jamandet efteråt.
Sen vi kom hem har hon suttit stilla på exakt samma fläck och stirrat ut i tomheten. Gången är vinglig och jamandet nästan obefintligt, oavsett hur nära man går eller om hon blir upplyft (de som vet hur mycket hon protesterar förstår).
För en kvart sen fick hon en liten skål med kokt kycklingfilé, och det verkar hon vara okej med att äta, till min stora lycka. Okladdigt och bra. Mor köpte hem tonfisk i vatten också, så Pix inte behöver leva på enbart kyckling i drygt en vecka.
Dagens besök ingick i operationsräkningen, sövningen gjorde det inte. 350kr kostade det. Nästa besök kostar 450, och eventuell nedsövning ytterliggare 350. Behöver hon antibiotika tillkommer ju den kostnaden. Funderar på att sälja de kläder jag har som är värda pengar. Funderar till och med på att sälja en del av mina skor. Allt -vadsomhelst! - för min katta.
Men fan.. Sjukt jävla jobbigt att ens djur ska lida. Vad är spondylos förresten? Hittar knappt nåt på Google.
Jag hade velat hjälpa till med en insamling för att du ska kunna ha råd att betala för din katt. "Pixies insamling" skulle den kunna heta, eller nånting sånt. Jag har kläder hemma som jag inte vill ha som jag vill bli av med. Tänkte lägga ut de på Freeshoppen här men tror att folk kanske vill ha dem om de betalar för dem. Vill hjälpa, det känns som att det behövs.
Jag biter ihop så hårt jag bara kan kring djur och riktigt små barn, för de förstår inte, det går inte att förklara och det blir bara stressande om den trygga punkten gråter/mår synbart dåligt liksom. Tänker att hon behöver sin mamma när hon vaknar, för världen kommer vara djävligt läskig och då måste det finnas något/någon som är trygg. :)
En klippa för sin mise :]
Hoppas du själv har en klippa eller två i ditt liv bara. Det är jobbigt att vara stark hela tiden.
22 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/melflickan/519522248/
Visa toppen
Show footer