October
Tuesday 10 March 2015 photo 1/1
|
Mor var förbi när jag jobbade, och smygfotade den jäveln. Att klippa papper är en stor del av bibliotekarieyrket!
Idag 9.30 är det dags för första mötet med DBT-gruppen. Klockan är halv tre och jag kan inte sova. Har så mycket som ska göras, funderar på kaffe och ingen sömn. För extra sårbarhet är bra inför DBT, har jag hört! (obs ej seriös)
Orkar ingenting men vill allt. Manisk hjärna och deprimera(n)d(e) kropp. Allt är ovisst och jag ser bara problem.
Mor klagar på att det "inte känns som att komma hem" när jag har saker på köksbordet och blir onödigt upprörd när jag svarar att hon åtminstone har ett hem. Jag känner mig som en obstinat fjortonåring men jag är så trött hela tiden: trött för att jag aldrig kan sova, trött på alla möten, trött på ångesten, trött på räkningar som försvinner i röran, trött på att ha ont, trött på att inte få existera i övriga huset utan bara i mitt rum, trött på att vara den starka som städar upp röran i relationer, trött på att aldrig duga, trötttrötttrött på alla tankar som snurrarsnurrarsnurrar, trött på att behöva meningslösa mobilspel för att ångestattackerna inte ska ta över, trött på teatern inför andra, trött på alla myror, trött på att inte vara önskad, trött på att ständigt hålla ryggen rak huvudet högt och leende på läpparna.
Jag bär på en längtan efter Hemma, något fast att hålla i nu när hela jag är flytande och en önskan om att få vara den jag är - inte den andra tror att jag är. Just nu är allt jag vill att leva snabbt och destruktivt, som förr, så jag kan få chansen att krascha, brinna, resa mig ur askan och försöka på nytt.
Det finns ingen utväg ur det här kaoset; det finns bara mörker och mer smärta.
Idag 9.30 är det dags för första mötet med DBT-gruppen. Klockan är halv tre och jag kan inte sova. Har så mycket som ska göras, funderar på kaffe och ingen sömn. För extra sårbarhet är bra inför DBT, har jag hört! (obs ej seriös)
Orkar ingenting men vill allt. Manisk hjärna och deprimera(n)d(e) kropp. Allt är ovisst och jag ser bara problem.
Mor klagar på att det "inte känns som att komma hem" när jag har saker på köksbordet och blir onödigt upprörd när jag svarar att hon åtminstone har ett hem. Jag känner mig som en obstinat fjortonåring men jag är så trött hela tiden: trött för att jag aldrig kan sova, trött på alla möten, trött på ångesten, trött på räkningar som försvinner i röran, trött på att ha ont, trött på att inte få existera i övriga huset utan bara i mitt rum, trött på att vara den starka som städar upp röran i relationer, trött på att aldrig duga, trötttrötttrött på alla tankar som snurrarsnurrarsnurrar, trött på att behöva meningslösa mobilspel för att ångestattackerna inte ska ta över, trött på teatern inför andra, trött på alla myror, trött på att inte vara önskad, trött på att ständigt hålla ryggen rak huvudet högt och leende på läpparna.
Jag bär på en längtan efter Hemma, något fast att hålla i nu när hela jag är flytande och en önskan om att få vara den jag är - inte den andra tror att jag är. Just nu är allt jag vill att leva snabbt och destruktivt, som förr, så jag kan få chansen att krascha, brinna, resa mig ur askan och försöka på nytt.
Det finns ingen utväg ur det här kaoset; det finns bara mörker och mer smärta.
2 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/melflickan/519567552/
Visa toppen
Show footer