October
Monday 16 March 2015 photo 1/1
|
Vad är det som säger att ett liv är värt att leva?
Som jag skrivit ganska många gånger, och sagt ännu fler, så bestämde jag mig för en enkel regel när jag var inlagd: jag har ingen rätt att ta mitt liv när jag är inne i en sjuk period. Det går inte att fatta ett nyanserat beslut när ångesten är konstant närvarande, när inga känslor är verkliga.
Det är en simpel regel som får mig att härda ut när jag har nätter som den till idag, då jag inte kommer i säng förrän runt sju på morgonen för att självhatet, ångesten, alla tankar kastar runt mig som en trasig plastpåse i storm. Det är ett mantra i mitt huvud, precis som himlen är gul, bananer är blå.
Inlagd blev jag för att jag slog i botten. Jag ringde Annie, mellansyster, mer eller mindre för att säga hejdå. Hon satte telefonen vid Stella (drygt ett år) som satt och jollrade vid matbordet och sa "De behöver sin moster. William behöver sin gudmor" och det gick inte att argumentera emot. Den natten sov jag oroligt på tabletterna mor gav mig, på morgonen skjutsade hon mig till Mörby för läkarsamtal och drygt två timmar senare var jag inskriven och tilldelad säng på lättakuten på Danderyds Sjukhus.
Jag slog i botten men hade turen att familjen fungerade som det skyddsnät den ska göra. För en gångs skull.
Jag slog i botten och insåg att jag bara hade två val – upp eller ner. Att det var precis så enkelt. Att dö eller att fortsätta leva. Det var bara att välja. För någon som inte har slagit i botten än kan det låta fruktansvärt provocerande, att det skulle vara ett enkelt val mellan att fortsätta leva och att dö när självmordstankarna är ett faktum. För mig är det enkelt. Antingen försöker jag att ta mitt liv eller så gör jag det inte.
När du slår i botten med full kraft så finns det bara två val, har du inte kommit dit så är du inte på botten än. Det är jag fast övertygad om.
Det finns inget utrymme för att fjösa, finns inget utrymme för osäkerhet, finns inget utrymme för "men tänk om" eller att känna efter hur illa ångesten är. Självskador känns löjliga. Kroppen har (äntligen) nått botten på den där förbannade avgrunden och slår i så hårt att du tappar luften, det svartnar för ögonen och du inser att antingen reser jag på mig nu eller så dör jag.
Tidigare när jag varit nere på botten har jag försökt ta livet av mig. Första gången när jag var tio och efter det har jag tappat räkningen. Någon gång ringde jag Mikael, rakbladen redan framplockade och avskedsbrevet skrivet men jag ändrade mig i sista sekund. I december 2013 reste jag mig upp för egen hand och tog emot den hjälp jag kunde få.
Jag tog mitt beslut där och då – att fortsätta.
Det beslutet får jag inte ompröva förrän jag är i en frisk period där jag kan tänka, känna på ett friskt, sunt sätt.
Men det finns en parentes till min regel. Den är ganska självklar egentligen, när man tänker efter.
När jag väl är frisk – då får jag ta mitt beslut. Då är jag i min fulla rätt att avgöra om jag vill fortsätta med det här livet eller inte. När jag är i en frisk period där jag känner mina känslor, har kontroll över mina tankar, mina självskadebeteenden, min sjukdom så har jag all rätt i världen att sätta mig ner och fundera över om mitt liv är värt att leva.
I de här perioderna önskar jag att jag hade lyckats någon av de gånger jag försökte. Gärna innan jag började komma människor nära, så någon av de otaliga gångerna i början av sjuan. Helt ärligt önskar jag att jag varit modigare, inte lika rädd för smärta, inte lika hopplöst mesig som alltid. Att jag sett till att få mig själv ur världen redan då.
(Det känns som att jag lever på lånad tid. Att jag egentligen borde ha gått ur den här världen för ett antal år sen. Kanske att jag borde lyckats redan den där första gången när jag var tio. För varje år som går känner jag igen mig själv mindre och mindre, jag blir mer och mer urtvättad. Sprickorna i min hy alltmer synliga för ögon som inte ens är sjuka. Jessikas tätande lagningar har slitits ut med åren, de blir bara tunnare och tunnare och jag kan faktiskt inte laga mig själv [än] i den här främmande djävla världen. Snart rinner all form av personlighet jag har ur mig, allt innehåll, allt det där människor säger sig älska kommer att försvinna snart för jag kommer inte ha någonting kvar. Och jag saknar Jessika så förbannat djävla helvetes mycket för människor förstår inte, människor väntar på bättre tider, väntar på att sjukdomen ska vända, de förstår inte att även den friska jag läcker, även den friska jag har sprickor, att det inte finns någon paus i skiten – inga bättre djävla tider. Världen suger ur mig den lilla personlighet jag har kvar för varje dag som går, oavsett om jag är sjuk eller inte eller hur jag mår. Jag läcker, jag har försökt bättra på lagningarna där de sprungit läck men det slutar aldrig att flöda. Jag är inte helt tom än, men jag blir bara tommare och omvärlden väntar bara på att jag ska fyllas på nytt, "komma tillbaka" från sjukdomens grepp och bli "mig själv" igen. Omvärlden inser inte att det är ett fucking djävla drömtänkande för jag oavsett hur mycket jag älskar min Stjärnfamilj eller mina vänner och oavsett hur mycket jag gör mitt bästa för att minska min sårbarhet och vara Duktig och leva sådär som man SKA så är jag fortfarande en främling i ett främmande land och jag har inte greppat det här språket och det är så satans många år sen jag hörde delat språk ur Jessikas mun där i hennes rum på hennes säng där hon förklarade världen för mig på ett sätt så jag kunde förstå den och helvetes djävla tårar. Det jag ville säga var att jag orkar inte med alla krav, orkar inte med förväntningar, orkarorkarorkar inte att ni förväntar er att jag ska bete mig som den Mel jag är just nu, för jag är inte tillräckligt frisk för att låtsas vara henne. Hon försvann för flera år sedan, under hösten i ettan på första gymnasiet, men jag har fortfarande tillräckligt med bitar för att kunna spela henne när jag mår bättre. Inte just nu bara.)
Måendet kommer alltid till en punkt då det inte går att leva för andra längre. Det kommer alltid dit.
Skillnaden från förr är att när jag väl hamnar där nu (för det är dit jag är på väg) så har jag ingenting kvar. Ingenting att leva för. I mina ögon är inte det livet jag lever nu ett liv värdigt att leva. Än är jag inte helt säker, men det lutar mer och mer åt att det livet jag har framför mig inte heller är ett liv jag vill ha.
Vi har gått igenom det här förr.
Egna barn – min stora dröm ni vet – är inte ett alternativ förrän jag kan kontrollera och hantera min sjukdom fullt ut. Aldrig ska jag vara en mor med nerver som kryper. Aldrig att jag skulle utsätta mina barn för min mani eller depression. Aldrigaldrigaldrig ska jag ha barn som av någon anledning, någonsin, skulle kunna tro att jag inte älskade dem, att de inte räckte till, att min ångest berodde på dem.
Att ens skaffa barn förutsätter ju att jag har en partner. Egna, biologiska barn är väl egentligen det jag alltid velat ha, men sen jag var runt 17 har jag sagt att adoption är min grej och det står jag fast vid. Så en partner. Det betyder någon som står ut. Någon som älskar mig trots de sjuka perioderna. Någon som stannar genom dem också. Som hjälper mig att se tecknen, söka hjälp i tid innan allting går i kras. Det innebär någon som ska leva upp till mina krav, åtminstone om vi ska leva tillsammans, och ska vi vara riktigt ärliga nu så är mina krav kanske något litet väl höga. Ibland. Jag ser inte en framtid inom de närmaste 10-15 åren där jag är så pass funktionell i vardagen att jag kan dela den med en annan människa på heltid. Att såra och trasa sönder är jag trött på nu, det jag har gjort räcker för en livstid. (Speciellt en lånad en.)
Djur då? Mina hundar jag alltid velat ha (åtta stycken samtidigt för att hinna med alla raser jag vill ha innan jag dör, ni vet sådär realistisk som jag är). Vem ska ta ut dem när jag inte kan ta mig ur sängen på grund av ångesten? Vem ska träna dem? Se till att de inte är understimulerade men inte lära dem fel och inte förstöra det jag lärt dem. Och nåde den som inte använder sig av positiv förstärkning och försöker närma sig mina hundar. Speciellt om det är någon som nämner Cesar Milan och "bra" i samma mening (om det inte sitter ett " är inte" där emellan men ja ni fattar). Kan jag med gott samvete ta på mig ansvaret för en levande varelse och hennes (jag ska bara ha tikar för att usch snoppkladd) liv? Det är inte speciellt troligt.
Jobb då?
Min bokhandel med vegancafé som är den enda drömmen jag har där jag bestämt mig för att den inte ska få förbli dröm utan att jag åtminstone försökt förverkliga den. Bokskogen. Mels Bokglänta. Bokgläntan. Betala 10kr eller 20kr och få ett bord att sitta vid en hel dag i caféet, med inräknad toalett. Sådär ska tidningshörnan se ut. De här böckerna ska vara gratis. Den här ordningen ska jag ha i hyllorna. De här kakorna ska jag sälja. De här bakverken. De här mackorna, sopporna, linsrörorna, maträtterna. Den Stora Drömmen.
Hur realistisk är den på en skala? Hur många dagar om året tror ni att jag kan hålla den öppen? Hur många veckor innan konkursen är ett faktum? Jag ska försöka, jag ger inte upp, men jag tänker vara realistisk. Drömmar kan inte bli krossade om man är realistisk, men det betyder inte att de inte kan bli förverkligade. Okej?
Och tills dess: försörjning. Jag kan inte ha ett heltidsjobb. Dels för att jag inte är tillräckligt attraktiv på arbetsmarknaden och dels för att jag inte klarar av det rent psykiskt. Det går inte. Det är en del av sjukdomen: jag kan inte försörja mig som en fungerande vuxen människa och kommer inte kunna göra det än på ett par år. Det är så förminskande att det finns inte. Inte ens de gånger jag blivit kallad för "gumman" på ett nedlåtande sätt har fått mig att känna mig så värdelös. Konstant är jag rädd för att förlora jobbet. Konstant rädd för att inte prestera tillräckligt bra, att sjukdomen ska läcka ut, att någon ska känna lukten eller se det i mina ögon eller att orden ska trassla in sig när jag är på arbetsplatsen. Oavsett jobb. Så räddräddrädd. Just nu älskar jag mitt jobb, biblioteken är de enda ställena jag känner att jag har någon form av värde på men ändå är jag rädd. Trots att det finns bibliotek som frågar efter att jag ska jobba där för att de tycker om mig. För det är inte biblioteken som har anställt mig, det är ett bemanningsföretag och jag är fucking rädd för att inte duga.
Och så utbildning, det mest överhängande problemet. Jag orkar nästan inte ens gå in på det. Om hur många år kommer jag försöka mig på det? Det kommer ta tid, jag kommer bli skoltrött igen, ångesten, självhatet, allting kommer röras upp till ytan. Så mycket att bearbeta. Så mycket att ta sig igenom. Plus att lära sig. Plus skola. Plus betyg. Jag måste vänta tills jag har en frisk period. Men hur länge till? Nu har jag varit deprimerad i över ett år, med några hypomaniska veckor i somras. Hur länge ska jag vänta? Hur länge till innan jag kan starta mitt liv?
Det liv jag ville ha, på den tiden jag fortfarande levde på hopp.
Jag är medveten om att jag kommer ha friska perioder också. Kanske att de sträcker sig över flera år. Att jag kommer ha en möjlighet att utbilda mig, skaffa barn och hund och kanske till och med en stackars sate som står ut när skiten kommer. För skiten kommer alltid att komma tillbaka. Sjukdomen jag har är kronisk. Den kommer inte att försvinna. Gå över. Jag kan medicineras och symptomen förmildras och eventuellt förebyggas. Men den bipolära sjukdomen kommer alltid att finnas med mig. Alltid att försvåra mitt liv. ADD:n är hanterbar för min del: den är inte ett så stort problem som den har varit och jag får hjälp. Men det bipolära. De här nätterna. De här dagarna. Kampen för varje andetag. Ångesten. Depressionen. Att inget jag stoppar i munnen har smak, att ingenting känns hela vägen in. Suget efter det destruktiva, behovet av att gå sönder och göra illa mig själv.
Ärligt talat kan jag inte ens fantisera ihop en frisk period som vore värd det här måendet. Även om resten av livet skulle lösa sig, med barn och partner och hundar och utbildning och jobb, så kommer måendet alltid att komma tillbaka. Ingenting jag kan tänka mig är värt det här livet.
Mitt beslut får inte omprövas just nu.
Mitt psyke är inte i närheten av att fungera friskt för tillfället. Att ta mitt liv är inte ett alternativ jag har – slår jag i botten har jag inget annat val än att resa mig. För det beslutet är inte mitt att ta, det tillhör mitt friska jag. Numret till akutpsyk finns i telefonen. Muren till självskadandet rivs lite varje dag. Jag kommer inte vara hel, men jag överlever det här också. Det måste jag göra.
Även om jag inte förstår varför jag ska och tvivlar på att det är värt det. Jag överlever det här också.
Men vad är det som säger att mitt liv är värt att leva?
Annons
Tien Fu
Sat 28 Mar 2015 02:32
Du är skapad att vara den pusselbit du är - utan dig är pusslet inte helt! Det är därför du är här bland oss! Perfekt utformad för att passa in!
InsolubleRiddle
Wed 18 Mar 2015 18:00
Gråter och förstår inte vad jag skulle göra om du försvann. Du fattar ju :( <3
Anonymous
Tue 17 Mar 2015 08:05
Som förgående sade; jag vet inte vad jag kan säga så det låter vettigt. Men jag älskar dig och i mina ögon är du värd allt. Jag tror på dig <3
Melflickan
Tue 17 Mar 2015 08:28
Jag älskar dig med. Saknar dig något förbannat. Smsa datum vi kan ses?
Flamso
Mon 16 Mar 2015 21:28
Relate till att känna sig förminskad av att inte vara normalfungerande på arbetsmarknaden. Jävlar.
Samma med skolan. Det går nog senare, så småningom. Efter mycket bearbetning.
Du är ofantligt fin att ha i sitt liv dock. Jag är glad att jag kan kalla dig vän. :')
Samma med skolan. Det går nog senare, så småningom. Efter mycket bearbetning.
Du är ofantligt fin att ha i sitt liv dock. Jag är glad att jag kan kalla dig vän. :')
11 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/melflickan/519596550/
Visa toppen
Show footer