October
Wednesday 1 April 2015 photo 1/1
|
Jag är en ganska hemsk människa.
"Du..." börjar mor.
"Nej." svarar jag, för inte nu.
"Vadå nej!?"
"Nej, inte nu! Jag har inte tid!"
"Jamen om det bara är något du ska svara ja eller nej på!"
"Spelar ingen roll, jag är inte intresserad!" fräser jag till bakom den nu stängda toalettdörren.
"VADÅ INTE intresserad!? Du vet ju inte ens vad jag ska säga!!"
"Nej, och jag vill inte veta!"
"Jag ska fan börja behandla dig som du behandlar mig!"
"JA GÖR DET FÖR OM DU SÄGER ATT JAG SKA BACKA SÅ KOMMER JAG GÖRA DET, FÖR JAG VET LIKSOM HUR MAN RESPEKTERAR ANDRA MÄNNISKOR" vrålar jag för full hals medan jag frenetiskt gnuggar deon så hårt under armarna att jag riskerar att starta en brand. Egentligen vill jag kasta glasburken i spegeln och hoppa sönder fotsulorna på skärvorna, men jag vet bättre än så (jag vet alltid bättre än så).
"Nu tycker jag du är jävligt orättvis! Tänk om det är något viktigt!!"
"MEN DU FATTAR JU INTE, DU FATTAR JU INTE ATT JAG HAR KONSTANT DJÄVLA ÅNGEST OCH JAG HAR INTE TID ATT LYSSNA PÅ DIG FÖR JAG HAR BRÅTTOM OCH JAG TYCKER FAN ATT DET ÄR LITE DJÄVLA VIKTIGARE ATT JAG HANTERAR ÅNGESTEN OCH KOMMER IVÄG TILL ARBETSFÖRMEDLINGEN ÄN LÄGGER ENERGI PÅ ATT LYSSNA PÅ VAD DU SKA SÄGA FÖR DET ÄR FAN INGET SOM ÄR SÅ VIKTIGT ATT DU INTE KAN SMSA DET!"
När jag öppnar dörren ut från toaletten har mor gått in på sitt sovrum och stängt dörren efter sig. Och jag kan inte låta bli.
Det är det där svarta, pyrande, tjäran som rinner i blodet, är blodet, det är kroppen som vill slå och slå och slå sönder allt men framförallt sig själv, det är alla kommentarer ("du gör ju aldrig klart någonting" "du borde faktiskt klara det här" "det är inte så svårt" "du är för tjock för det här mönstret" "du är precis som din pappa" "du är så jävla elak") som stannar i huvudet i flera år, gnagergnagergnager för varje steg, varje andetag, inte ens min mamma står ut så varför skulle någon annan någonsin? och det brister på riktigt sådär som det gör ibland, men jag har fan ingen lust att gråta nu. Så jag biter hårt om tårarna, hårt om självhatet, hårt om allt utom elakheten för den hinner slippa ut genom det där lilla utrymmet precis bakom min vänstra hörntand.
"DU KANSKE SKULLE HA FÅTT ETT FRISKT BARN ISTÄLLET SÅ HADE DU INTE HAFT DET SÅ DJÄVLA JOBBIGT."
Sen går jag ut i köket, trycker i mig tabletterna som sägs ska hålla mig på benen om dagarna, få dygnet att flyta över till nästa utan att mitt liv tar slut. För andra dagen i rad också lugnande för att klara mig utanför ytterdörren. Sovrumsdörren skjuts åt sidan.
"Jag ska koppla upp till ett telefonmöte nu så du får sluta skrika."
"Ska ändå gå nu. Hejdå."
Så onödigt elakt. Fastän jag vet bättre. Har verktygen för att agera annorlunda men använder dem inte. Därför är jag en ganska hemsk människa.
"Du..." börjar mor.
"Nej." svarar jag, för inte nu.
"Vadå nej!?"
"Nej, inte nu! Jag har inte tid!"
"Jamen om det bara är något du ska svara ja eller nej på!"
"Spelar ingen roll, jag är inte intresserad!" fräser jag till bakom den nu stängda toalettdörren.
"VADÅ INTE intresserad!? Du vet ju inte ens vad jag ska säga!!"
"Nej, och jag vill inte veta!"
"Jag ska fan börja behandla dig som du behandlar mig!"
"JA GÖR DET FÖR OM DU SÄGER ATT JAG SKA BACKA SÅ KOMMER JAG GÖRA DET, FÖR JAG VET LIKSOM HUR MAN RESPEKTERAR ANDRA MÄNNISKOR" vrålar jag för full hals medan jag frenetiskt gnuggar deon så hårt under armarna att jag riskerar att starta en brand. Egentligen vill jag kasta glasburken i spegeln och hoppa sönder fotsulorna på skärvorna, men jag vet bättre än så (jag vet alltid bättre än så).
"Nu tycker jag du är jävligt orättvis! Tänk om det är något viktigt!!"
"MEN DU FATTAR JU INTE, DU FATTAR JU INTE ATT JAG HAR KONSTANT DJÄVLA ÅNGEST OCH JAG HAR INTE TID ATT LYSSNA PÅ DIG FÖR JAG HAR BRÅTTOM OCH JAG TYCKER FAN ATT DET ÄR LITE DJÄVLA VIKTIGARE ATT JAG HANTERAR ÅNGESTEN OCH KOMMER IVÄG TILL ARBETSFÖRMEDLINGEN ÄN LÄGGER ENERGI PÅ ATT LYSSNA PÅ VAD DU SKA SÄGA FÖR DET ÄR FAN INGET SOM ÄR SÅ VIKTIGT ATT DU INTE KAN SMSA DET!"
När jag öppnar dörren ut från toaletten har mor gått in på sitt sovrum och stängt dörren efter sig. Och jag kan inte låta bli.
Det är det där svarta, pyrande, tjäran som rinner i blodet, är blodet, det är kroppen som vill slå och slå och slå sönder allt men framförallt sig själv, det är alla kommentarer ("du gör ju aldrig klart någonting" "du borde faktiskt klara det här" "det är inte så svårt" "du är för tjock för det här mönstret" "du är precis som din pappa" "du är så jävla elak") som stannar i huvudet i flera år, gnagergnagergnager för varje steg, varje andetag, inte ens min mamma står ut så varför skulle någon annan någonsin? och det brister på riktigt sådär som det gör ibland, men jag har fan ingen lust att gråta nu. Så jag biter hårt om tårarna, hårt om självhatet, hårt om allt utom elakheten för den hinner slippa ut genom det där lilla utrymmet precis bakom min vänstra hörntand.
"DU KANSKE SKULLE HA FÅTT ETT FRISKT BARN ISTÄLLET SÅ HADE DU INTE HAFT DET SÅ DJÄVLA JOBBIGT."
Sen går jag ut i köket, trycker i mig tabletterna som sägs ska hålla mig på benen om dagarna, få dygnet att flyta över till nästa utan att mitt liv tar slut. För andra dagen i rad också lugnande för att klara mig utanför ytterdörren. Sovrumsdörren skjuts åt sidan.
"Jag ska koppla upp till ett telefonmöte nu så du får sluta skrika."
"Ska ändå gå nu. Hejdå."
Så onödigt elakt. Fastän jag vet bättre. Har verktygen för att agera annorlunda men använder dem inte. Därför är jag en ganska hemsk människa.
3 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/melflickan/519654985/
Visa toppen
Show footer