October
Wednesday 22 July 2015 photo 1/2
|
Min app har också drabbats av konstant-kraschsjukan. Bara så ni vet varför jag är sämre än vanligt på att kommentera, svara på kommentarer och kolla era bilder.
Natten till idag var den första på relativt länge som var totalt sömnlös. Det finns alltför många förträngda minnen att bearbeta, alltför många tankar som slåss i mitt huvud för att jag ska få tiden att sova. Förra veckan slarvade jag med medicinerna (big suprise!) och nu går hjärnan på högvarv medan kroppen har stängt av de där fantastiska grundfunktionerna som typ hunger.
Två år som i dimma. Två år tillbaka i tiden när jag tittar på mina bilder här och jag kan för mitt liv inte minnas vissa saker, kan inte förstå människan jag var då eller ens vem jag var. Jag vill förstå. Jag vill veta. Alltför många dagar har jag tappat till ett sjukt psyke; ett sjukt liv. Nu vill jag förstå hur människan jag var på väg att bli kunde utplånas så totalt. Det är allt jag vill; att förstå.
Annat blir lidande. Annat, som min impulskontroll och förmåga att se människorna i min omgivning, människorna jag har nära. Saker jag borde anat, plockat upp ur dimmorna kan jag nu knappt greppa ens när de slängs i mitt ansikte.
Hjärnan maler på med sitt medan munnen pratar om något annat och herregudminjesus vad den pratar på. Kan banne mig inte vara stängd och tyst ens när jag ber den. "Det är bara sån du är" sägs med välmenande både flin och leenden, snälla handtryckningar och all försök till förståelse i världen medan allt jag hör är det tysta skriket av nej jag kan tamejfan bättre än så här och snart driver det väl mig till vansinne.
Klockan är strax efter ett på natten, jag har tappat den tafatta räkningen jag gav mig på av vakna timmar i sträck, kroppen darrar och skriker efter mat, efter sömn men jag kan bara inte. Kan inte lägga mig ner och somna för tänk alla tankar jag kommer missa att tänka.
Jag är så fruktansvärt, brutalt trött på att må dåligt nu.
Orden har rymt mig, de finns inte där när jag behöver sätta dem på alla känslor och tankar. I mer än två års tid har jag gjort allt jag kunnat, försökt med alla medel jag haft, att hålla mig flytande, överlevande.
I våras insåg jag att jag inte är ensam längre. Att jag har någon som är Samma. Någon som pratar samma språk. För första gången på så länge att jag för mitt liv inte kan minnas senast började livslusten pulsera i kroppen. Drömmar om en framtid som inte alls är byggd på att tacka och ta emot det jag kan få (för vem skulle väl någonsin orka med en sjuk smittohärd som mig?), utan den där framtiden jag drömde om när jag var yngre. Den där jag inte behöver försvara varje steg jag tar, ett liv där jag inte konstant väntar på att alla ska vända sig emot mig; känslan av att ha ett eget värde som människa, av att räcka till, att duga.
Visst finns den där fortfarande, livslusten och känslan av att äntligen - äntligen! - få vara hel. Med den har det gamla jävlaranammat börjat vakna till liv, ruska av sig år och år av damm och hopplöshet. Sakta men säkert släpper låsen på de gamla sönderrostade dörrarna, sakta, sakta kryper människan jag var på väg att utvecklas till innan jag stängde och låste in det lilla som fanns kvar. På stapplande ben som inte riktigt bär än är hon på väg framåt nu. Det får ta den tid den tar; Mel är på väg tillbaka. Jag förväntar mig inte att det ska gå över en natt, definitivt inte att det ska gå snabbare för att jag spenderar nätter utan att sova, men jag är på väg. Provar försiktigt de klippta vingarna mot alltför hårda stormvindar.
Som vanligt är jag dock otålig. Trött inifrån och ut på att vara inlåst och ihopkrupen bakom vad jag tror att andra vill ha mig som. Vill att saker ska hända nu, nununu på en gång. Att jag ska kunna gå från ett foster till att sträcka ryggen rak på mindre än en sekund. Att det inte funkar så, det vet jag. Men jag vill.
William. Stella. Ljusen i mitt liv. Kärleken som får mosterhjärtat att bulta. Stoltheten över hur snabbt det går för Stella att uttala ord rent, nu när stumheten har släppt. Stoltheten över Williams intelligens, hur snabbt han utvecklas från att vara blyg och inbunden till att ta för sig; leva.
William. Min gudson. Som älskar böcker, älskar att tänka. Som jag satt med i timmar och läste för, lärde honom säga "kalkon", "fasan", uttala ord på engelska redan när språket började formas. All kärlek och all tid som fanns.
Tidsklipp: drygt två veckor senare och hans spruckna lilla besvikna röst när han upprört kräver att få veta av mormor - "vaffö sover Älin fö?". Hur gammal kan han ha varit? Två? Två och ett halvt? När jag började sluta kämpa mot tröttheten, med att hålla uppe en fasad. Tiden när jag började inte bara sova bort nätterna utan även dagarna; däckade på soffan av ansträngningen att gå uppför källartrappen och få i mig mat. 2013. Året då Kulan avlivades. Året då jag blev ärrad på en nivå att jag inte kan minnas händelserna. Året då jag var inlagd en vecka på lättakutens psykavdelning. Och Williams tappra försök att trösta: varje gång jag somnade på soffan vaknade jag i ett hav av gosedjur han lagt runt mig, på mig, överallt. Barn är smarta - han såg det ingen annan ville se. Behovet av tröst. Behovet av kärlek. Det totala nederlaget i att snart vara 20 och inte ha något värde. Visst, han reflekterade inte över det på någon djupare nivå (barn är smarta men de har sina gränser när det kommer till djupanalyser), men han såg och han försökte hjälpa.
Supermoster som helt plötsligt kollapsade i en hög av ingenting.
Någonstans oktober-november flyttade jag hem till mor och det dröjde inte länge innan jag satte barnförbud i källaren. De som har varit här borde förstå.
Smärtan i att så tydligt visa sjukdom och kaos. "Elin kan du inte komma upp och leka?" när allt jag ville var att dö. Små, trevande barnröster som försökte dra mig ut ur dvalan och in i livet men jag hade ingenting kvar att ge dem. Barn är smarta. Barn ser. Barn förstår. De försiktiga frågorna bredvid min säng blev till avlägsna röster ovanför trappan efter att jag förklarat för mor att barnen inte fick komma ner till mig; "Var är Elin? Kommer hon upp snart? När ska Elin vakna? Vill hon inte leka med mig?".
(och här kan jag inte stoppa tårarna längre)
Den brutala smärtan i att inse att jag i minst två år nu har skjutit bort mina små änglar så långt jag kan. Jag vill inte skada dem. Jag vill inte att de ska förstå att moster mår dåligt; är sjuk. Stella kan fortfarande se mig som en främling vissa dagar. Andra har hon frågat mormor efter mig. Jag har missat hennes första steg. Missat språkutvecklingen. Totalmissat att vara en av grundstenarna i hennes liv. Williams ögon har slutat lita på mig, för länge sedan. Han har slutat fråga om jag vill läsa för honom. Slutat komma med gosedjuren och slutat försöka påbörja lekar. De räknar inte med mig och det är inte något jag förväntar mig - det är något de inte har kunnat göra de här första, fantastiska, kritiska åren. Det är aldrig försent, nej, men jag har missat så mycket. På grund av depression. På grund av hypomani. På grund av det här djävla måendet.
Jag skulle ju vara den bästa mostern. Supermostern. En aldrig sinande källa av kärlek och trygghet. Någon att gå till med vadsomhelst, om än så bara behovet av att prata strunt. Att få vara moster är ju något jag väntat på och drömt om. Det var Stellas babybabbel i telefon som övertygade mig om att inläggning var bättre än att ta mitt liv. Visst tog orden Annie sa också, men det var Stellas glada jollrande som påminde mig om att jag inte har rätten att ta ett sånt beslut på impuls. Tanken på William och Stella, åtta och tio år ungefär, som nyfiket pekar på gamla bilder och undrar varför den mostern inte lever längre. Kanske, kanske att William skulle ha något litet minne av att sitta i min famn och bli läst för. Alla saker han skulle kunna tänka när han senare tittar på bilder från sitt dop och undrar vad det var som fick hans gudmor att ta sitt liv. De betydde - och betyder - mer för mig än vad jag någonsin kan uttrycka i ord.
Och hittills har jag misslyckats. Jag har varit en katastrofalt dålig moster under deras första, fantastiska, levnadsår. Det gör ont. Det gör ondare än förlorade vänskaper, det gör ondare än ångest, det gör ondare än den där vidriga livsledan jag känt de senaste åren. En av de ytterst få saker jag har brytt mig om och verkligen velat göra, relationen jag har velat bygga och ha och jag har misslyckats så brutalt att jag inte kan sluta slå på mig själv för det.
Jag kan bättre än så här. Jag är bättre än så här. Jag vill vara bättre än så här men jag vet inte hur än. Vingarna har inte läkt helt. Hur mycket jag än försöker flaxa för att flyga lyfter jag inte en millimeter. Än.
Rastlösheten som medicinerna triggar upp har satt sina spår rent fysiskt nu. Insidan av min mun är sönderskavd. Jag kan inte hålla min tunga still, den är i konstant rörelse och så skavd att jag inte ens kan tala riktigt rent längre. Det gör ont att svälja. Det gör ont att andas. Det gör ontontont och det är en form av smärta som stör mig, för det är en så onödig, värdelös, självförvållad smärta att jag inte vet hur jag ska hantera den. Min kropp svarar inte som jag vill att den ska på de signaler jag tycker att jag skickar ut.
Egentligen vill jag nog helst begrava mig under ett berg av varma täcken och ligga där tills kroppen lugnat sig, hjärnan varvat ner, men jag kan inte. Imorgon ska jag träffa boendestöd och jag måste städa och jag vet inte allt fastän jag skrivit en bra, ordentlig lista. Jag bara minns inte.
Och på att försöka pussla ihop de få minnena jag har från de senaste åren, bearbetning av förtryckta minnen jag knappt ens visste att jag hade, känslan av att JAG KAN FUCKING BÄTTRE och fortfarande den där satans oförmågan att hantera vardagen så finns den där bottenlösa, hatiska ilskan. Den jag döljer så djupt in att den inte syns(, inte finns?) men inte kan komma ifrån. Ilskan över hur i helvete kunde du utan några som helst svar, ilskan över att personer tror att de kan vara hur djävla uppenbara som helst mitt framför näsan på mig utan att jag kommer reagera på deras idiotiska beteende, ilskan över att jag inte kommit längre än så här, ilskan över att jag tror mig ha börjat trippa framåt i utveckligen av mitt beteende för att sen inse att nej, det har jag inte. Snarare trillat in på en isbana i nerförsbacke där jag halkar neråt utan att ha en chans att återfå balansen eller ens någon form av grepp om vad som är is och vad som är fast mark och skridskorna har jag glömt hemma sedan länge.
Jag är lyckligare än jag kan minnas att jag någonsin varit, samtidigt är jag mitt inne i ett så personligt kaos att jag knappt kan förstå att omvärlden existerar.
Att sticka är bra. En av de bästa terapiformer jag vet om. Händerna kan jobba på med sitt, hjärnan med sitt och jag behöver inte känna mig fullt lika rastlös.
Igårnatt blev jag klar med första benvärmaren - nu behöver jag bara en trubbig nål för att fästa garnändarna innan jag kan börja med nästa.
Innan dess tänkte jag göra något lagom tids- och energikrävande. Och idag hade jag turen att ramla över relativt billigt raggsocksgarn. Det är första gången jag stickar med riktigt raggsocksgarn, och vad passar väl då bättre än att sticka ett par sockor åt den mest stöttande pojkvännen någonsin?
Köpte även ett rutat block, där jag ska rita in egna stickmönster. Inte nödvändigtvis hela mönster, nej, men åtminstone lite olika fina diagram som är användbara i framtida stickning!
Fast nu ska jag försöka sova ändå. Krypa ner i sängen och hoppas på att morgondagen blir tusen gånger bättre på alla plan. Just nu är jag mest frusen och less på (nästan!!) allt.
Naninani världen! Sleep tight, I hope the bedbugs bite.
Natten till idag var den första på relativt länge som var totalt sömnlös. Det finns alltför många förträngda minnen att bearbeta, alltför många tankar som slåss i mitt huvud för att jag ska få tiden att sova. Förra veckan slarvade jag med medicinerna (big suprise!) och nu går hjärnan på högvarv medan kroppen har stängt av de där fantastiska grundfunktionerna som typ hunger.
Två år som i dimma. Två år tillbaka i tiden när jag tittar på mina bilder här och jag kan för mitt liv inte minnas vissa saker, kan inte förstå människan jag var då eller ens vem jag var. Jag vill förstå. Jag vill veta. Alltför många dagar har jag tappat till ett sjukt psyke; ett sjukt liv. Nu vill jag förstå hur människan jag var på väg att bli kunde utplånas så totalt. Det är allt jag vill; att förstå.
Annat blir lidande. Annat, som min impulskontroll och förmåga att se människorna i min omgivning, människorna jag har nära. Saker jag borde anat, plockat upp ur dimmorna kan jag nu knappt greppa ens när de slängs i mitt ansikte.
Hjärnan maler på med sitt medan munnen pratar om något annat och herregudminjesus vad den pratar på. Kan banne mig inte vara stängd och tyst ens när jag ber den. "Det är bara sån du är" sägs med välmenande både flin och leenden, snälla handtryckningar och all försök till förståelse i världen medan allt jag hör är det tysta skriket av nej jag kan tamejfan bättre än så här och snart driver det väl mig till vansinne.
Klockan är strax efter ett på natten, jag har tappat den tafatta räkningen jag gav mig på av vakna timmar i sträck, kroppen darrar och skriker efter mat, efter sömn men jag kan bara inte. Kan inte lägga mig ner och somna för tänk alla tankar jag kommer missa att tänka.
Jag är så fruktansvärt, brutalt trött på att må dåligt nu.
Orden har rymt mig, de finns inte där när jag behöver sätta dem på alla känslor och tankar. I mer än två års tid har jag gjort allt jag kunnat, försökt med alla medel jag haft, att hålla mig flytande, överlevande.
I våras insåg jag att jag inte är ensam längre. Att jag har någon som är Samma. Någon som pratar samma språk. För första gången på så länge att jag för mitt liv inte kan minnas senast började livslusten pulsera i kroppen. Drömmar om en framtid som inte alls är byggd på att tacka och ta emot det jag kan få (för vem skulle väl någonsin orka med en sjuk smittohärd som mig?), utan den där framtiden jag drömde om när jag var yngre. Den där jag inte behöver försvara varje steg jag tar, ett liv där jag inte konstant väntar på att alla ska vända sig emot mig; känslan av att ha ett eget värde som människa, av att räcka till, att duga.
Visst finns den där fortfarande, livslusten och känslan av att äntligen - äntligen! - få vara hel. Med den har det gamla jävlaranammat börjat vakna till liv, ruska av sig år och år av damm och hopplöshet. Sakta men säkert släpper låsen på de gamla sönderrostade dörrarna, sakta, sakta kryper människan jag var på väg att utvecklas till innan jag stängde och låste in det lilla som fanns kvar. På stapplande ben som inte riktigt bär än är hon på väg framåt nu. Det får ta den tid den tar; Mel är på väg tillbaka. Jag förväntar mig inte att det ska gå över en natt, definitivt inte att det ska gå snabbare för att jag spenderar nätter utan att sova, men jag är på väg. Provar försiktigt de klippta vingarna mot alltför hårda stormvindar.
Som vanligt är jag dock otålig. Trött inifrån och ut på att vara inlåst och ihopkrupen bakom vad jag tror att andra vill ha mig som. Vill att saker ska hända nu, nununu på en gång. Att jag ska kunna gå från ett foster till att sträcka ryggen rak på mindre än en sekund. Att det inte funkar så, det vet jag. Men jag vill.
William. Stella. Ljusen i mitt liv. Kärleken som får mosterhjärtat att bulta. Stoltheten över hur snabbt det går för Stella att uttala ord rent, nu när stumheten har släppt. Stoltheten över Williams intelligens, hur snabbt han utvecklas från att vara blyg och inbunden till att ta för sig; leva.
William. Min gudson. Som älskar böcker, älskar att tänka. Som jag satt med i timmar och läste för, lärde honom säga "kalkon", "fasan", uttala ord på engelska redan när språket började formas. All kärlek och all tid som fanns.
Tidsklipp: drygt två veckor senare och hans spruckna lilla besvikna röst när han upprört kräver att få veta av mormor - "vaffö sover Älin fö?". Hur gammal kan han ha varit? Två? Två och ett halvt? När jag började sluta kämpa mot tröttheten, med att hålla uppe en fasad. Tiden när jag började inte bara sova bort nätterna utan även dagarna; däckade på soffan av ansträngningen att gå uppför källartrappen och få i mig mat. 2013. Året då Kulan avlivades. Året då jag blev ärrad på en nivå att jag inte kan minnas händelserna. Året då jag var inlagd en vecka på lättakutens psykavdelning. Och Williams tappra försök att trösta: varje gång jag somnade på soffan vaknade jag i ett hav av gosedjur han lagt runt mig, på mig, överallt. Barn är smarta - han såg det ingen annan ville se. Behovet av tröst. Behovet av kärlek. Det totala nederlaget i att snart vara 20 och inte ha något värde. Visst, han reflekterade inte över det på någon djupare nivå (barn är smarta men de har sina gränser när det kommer till djupanalyser), men han såg och han försökte hjälpa.
Supermoster som helt plötsligt kollapsade i en hög av ingenting.
Någonstans oktober-november flyttade jag hem till mor och det dröjde inte länge innan jag satte barnförbud i källaren. De som har varit här borde förstå.
Smärtan i att så tydligt visa sjukdom och kaos. "Elin kan du inte komma upp och leka?" när allt jag ville var att dö. Små, trevande barnröster som försökte dra mig ut ur dvalan och in i livet men jag hade ingenting kvar att ge dem. Barn är smarta. Barn ser. Barn förstår. De försiktiga frågorna bredvid min säng blev till avlägsna röster ovanför trappan efter att jag förklarat för mor att barnen inte fick komma ner till mig; "Var är Elin? Kommer hon upp snart? När ska Elin vakna? Vill hon inte leka med mig?".
(och här kan jag inte stoppa tårarna längre)
Den brutala smärtan i att inse att jag i minst två år nu har skjutit bort mina små änglar så långt jag kan. Jag vill inte skada dem. Jag vill inte att de ska förstå att moster mår dåligt; är sjuk. Stella kan fortfarande se mig som en främling vissa dagar. Andra har hon frågat mormor efter mig. Jag har missat hennes första steg. Missat språkutvecklingen. Totalmissat att vara en av grundstenarna i hennes liv. Williams ögon har slutat lita på mig, för länge sedan. Han har slutat fråga om jag vill läsa för honom. Slutat komma med gosedjuren och slutat försöka påbörja lekar. De räknar inte med mig och det är inte något jag förväntar mig - det är något de inte har kunnat göra de här första, fantastiska, kritiska åren. Det är aldrig försent, nej, men jag har missat så mycket. På grund av depression. På grund av hypomani. På grund av det här djävla måendet.
Jag skulle ju vara den bästa mostern. Supermostern. En aldrig sinande källa av kärlek och trygghet. Någon att gå till med vadsomhelst, om än så bara behovet av att prata strunt. Att få vara moster är ju något jag väntat på och drömt om. Det var Stellas babybabbel i telefon som övertygade mig om att inläggning var bättre än att ta mitt liv. Visst tog orden Annie sa också, men det var Stellas glada jollrande som påminde mig om att jag inte har rätten att ta ett sånt beslut på impuls. Tanken på William och Stella, åtta och tio år ungefär, som nyfiket pekar på gamla bilder och undrar varför den mostern inte lever längre. Kanske, kanske att William skulle ha något litet minne av att sitta i min famn och bli läst för. Alla saker han skulle kunna tänka när han senare tittar på bilder från sitt dop och undrar vad det var som fick hans gudmor att ta sitt liv. De betydde - och betyder - mer för mig än vad jag någonsin kan uttrycka i ord.
Och hittills har jag misslyckats. Jag har varit en katastrofalt dålig moster under deras första, fantastiska, levnadsår. Det gör ont. Det gör ondare än förlorade vänskaper, det gör ondare än ångest, det gör ondare än den där vidriga livsledan jag känt de senaste åren. En av de ytterst få saker jag har brytt mig om och verkligen velat göra, relationen jag har velat bygga och ha och jag har misslyckats så brutalt att jag inte kan sluta slå på mig själv för det.
Jag kan bättre än så här. Jag är bättre än så här. Jag vill vara bättre än så här men jag vet inte hur än. Vingarna har inte läkt helt. Hur mycket jag än försöker flaxa för att flyga lyfter jag inte en millimeter. Än.
Rastlösheten som medicinerna triggar upp har satt sina spår rent fysiskt nu. Insidan av min mun är sönderskavd. Jag kan inte hålla min tunga still, den är i konstant rörelse och så skavd att jag inte ens kan tala riktigt rent längre. Det gör ont att svälja. Det gör ont att andas. Det gör ontontont och det är en form av smärta som stör mig, för det är en så onödig, värdelös, självförvållad smärta att jag inte vet hur jag ska hantera den. Min kropp svarar inte som jag vill att den ska på de signaler jag tycker att jag skickar ut.
Egentligen vill jag nog helst begrava mig under ett berg av varma täcken och ligga där tills kroppen lugnat sig, hjärnan varvat ner, men jag kan inte. Imorgon ska jag träffa boendestöd och jag måste städa och jag vet inte allt fastän jag skrivit en bra, ordentlig lista. Jag bara minns inte.
Och på att försöka pussla ihop de få minnena jag har från de senaste åren, bearbetning av förtryckta minnen jag knappt ens visste att jag hade, känslan av att JAG KAN FUCKING BÄTTRE och fortfarande den där satans oförmågan att hantera vardagen så finns den där bottenlösa, hatiska ilskan. Den jag döljer så djupt in att den inte syns(, inte finns?) men inte kan komma ifrån. Ilskan över hur i helvete kunde du utan några som helst svar, ilskan över att personer tror att de kan vara hur djävla uppenbara som helst mitt framför näsan på mig utan att jag kommer reagera på deras idiotiska beteende, ilskan över att jag inte kommit längre än så här, ilskan över att jag tror mig ha börjat trippa framåt i utveckligen av mitt beteende för att sen inse att nej, det har jag inte. Snarare trillat in på en isbana i nerförsbacke där jag halkar neråt utan att ha en chans att återfå balansen eller ens någon form av grepp om vad som är is och vad som är fast mark och skridskorna har jag glömt hemma sedan länge.
Jag är lyckligare än jag kan minnas att jag någonsin varit, samtidigt är jag mitt inne i ett så personligt kaos att jag knappt kan förstå att omvärlden existerar.
Att sticka är bra. En av de bästa terapiformer jag vet om. Händerna kan jobba på med sitt, hjärnan med sitt och jag behöver inte känna mig fullt lika rastlös.
Igårnatt blev jag klar med första benvärmaren - nu behöver jag bara en trubbig nål för att fästa garnändarna innan jag kan börja med nästa.
Innan dess tänkte jag göra något lagom tids- och energikrävande. Och idag hade jag turen att ramla över relativt billigt raggsocksgarn. Det är första gången jag stickar med riktigt raggsocksgarn, och vad passar väl då bättre än att sticka ett par sockor åt den mest stöttande pojkvännen någonsin?
Köpte även ett rutat block, där jag ska rita in egna stickmönster. Inte nödvändigtvis hela mönster, nej, men åtminstone lite olika fina diagram som är användbara i framtida stickning!
Fast nu ska jag försöka sova ändå. Krypa ner i sängen och hoppas på att morgondagen blir tusen gånger bättre på alla plan. Just nu är jag mest frusen och less på (nästan!!) allt.
Naninani världen! Sleep tight, I hope the bedbugs bite.
Part of an album
Camera info
Det tog många år att förlåta mig själv för att jag inte kunde ta hand om Amanda som jag borde när hon var två, när jag kraschade på riktigt, och sen igen när hon var fyra... jag tror jag kom tillbaka som mamma på allvar, och kanske fick nästan hela hennes förtroende igen, först tio år efter.
Det tog trettio år att minnas det jag förträngt, hantera det, komma till ro.
Och tankarna som mal... och kroppen som inte vill... och ibland kan jag sova för mycket och ibland inte alls, och ingen förstår. De säger bara: skaffa ordentliga rutiner, ät vitaminer, så ska du se att det går... spöken finns inte, det vet du väl... fast jag ser dem och hör dem, överallt.
Men nu när jag är 48 har jag äntligen tillit och mod att säga att det är som det är, och det är gott nog. Jag är värdefull, och kan förlåta mig själv och de som gjorde mig så ont att jag blev som jag blev.
Din text beskriver ett helvete, och en stark ung kvinna... Jag hoppas du finner ro, tröst och en väg som leder till att vara du, som du vill <3
2. Jag vill göra med dig som jag gör med Jesper - lägga oss i sängen, hålla om dig, dra fingrarna genom ditt hår och massera din rygg lite lätt, och bara försvinna in i myset.
3. Excel (har jag för mig det är) är tydligen svinbra för mönster! Enligt något jag sett på The Internet!
4. Kan inte heller sova, vill inte sova, vill äta varma ost- och skinkmackor, dricka varm choklad, kolla Swan Song och spela Mahjong, men borde gå och lägga mig snart, så att Jesper ger mig cola och godis imorgon för att jag vart duktig!
Så kram osv!
3 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/melflickan/520178797/
Visa toppen
Show footer