October
Wednesday 12 August 2015 photo 1/1
|
Here I go again och påbörjar ytterliggare en stickning. Just nu har jag fyra beställningar (om man räknar benvärmarna, vilket jag gör eftersom de ska säljas) som ska göras klart. Det är inte direkt bråttom med någon av dem, och den senaste veckan har mina leder bara gett upp. Speciellt vänster handled, som vanligt.
Nu stickar jag något som går snabbt att göra klart, bara för att det är så fantastiskt tillfredställande att se något växa fram ur händerna (går att jämföra med Ann Heberleins brödbakande, för er som läst Jag vill inte dö jag vill bara inte leva) samtidigt som det är en av de bästa terapiformerna jag vet. Tankarna flyter lika lätt som maskorna, för det är ett relativt enkelt mönster (vartannat varv en rm, en am och vartannat varv avigt) så jag behöver inte fästa så stor uppmärksamhet vid vad jag gör utan kan sitta med mina tankar flytandes hit och dit.
En form av mindfullness skulle jag vilja påstå, för det blir vad man gör det till. Så här: varje tanke får ett varv/en mönsterupprepning (beroende på stickning, här är en mönsteruppr. fyra varv så det passar bra) och när varvet/upprepningen är klar så får tanken också vara klar. Den får ligga där, inbäddad i maskorna, istället för i mitt huvud.
Och tänker gör jag. Massor. Just nu har jag så otroligt mycket att tänka på.
Emil har möblerat om i rummet, så nu måste jag städa ordning.
Jag har fått en skattkista till mina garner (äntligen!) så nu är det slut på utspridda påsar med olika garnnystan överallt.
Funktionella zoner är ett begrepp jag fick lära mig på strukturgruppen. Att planera så allting fungerar; är funktionellt. Som att var sak har sin plats och att den platsen faktiskt passar till saken i fråga.
Det stora problemet är väl mest att få plats med alla småsaker. Jag blir så matt och orkeslös bara av att tänka på det. Det värsta är att jag har så mycket jag inte kan/vill göra mig av med. Som täljkniven jag fick av far när jag var sju-åtta. Hur ofta använder jag den nu för tiden? Aldrig. Vill jag slänga den för det, med allt värde den har för mig? Nä. Men var får den typen av småsaker plats, när man har ett rum och groteskt dåligt med lådor och förvaringsutrymmen? Nä, just det. Jag vet inte jag heller.
Jag har precis börjat vänja mig vid att vilja leva; tycka om att leva. Sen i måndags har den gamla ångesten kommit tillbaka. Hopplösheten. Att jag aldrig kan göra något vettigt med mitt liv. Att jag bara trampar runt i samma banor. Att jag aldrig orkar med att göra alla de där sakerna jag vill, eller inte har råd, eller helt enkelt inte kan. Jag duckar och ser på medan livet rusar förbi. Gömmer mig i min källare och önskar att jag vågade ta kontakt med mina vänner för att ses, men den där lilla odjursrösten hinner alltid en sekund före: varför skulle någon vilja umgås med dig?
Började om med mina mediciner i måndags också. Är så fruktansvärt rastlös och får knappt i mig något annat än frukost om dagarna. Knappt ens det. Tankarna rusar, jag hör själv hur frustrerande osammanhängande jag är när jag försöker prata med andra. Stänger in mig, stänger av, påminner mig själv om att jag inte har något värde egentligen.
Så ja, jag har mycket att tänka på just nu.
Försöker komma på vad jag vill förändra. Vad jag KAN förändra, rent realistiskt. Börja med små steg. Duscha på fasta dagar. Ha en timme där jag tillåter mig själv att bara sitta och läsa varje dag. Gå till vårdcentralen. Få tag på en samtalskontakt i Tyresö. Äta minst ett mål riktig mat om dagen, för jag vill inte tappa min rumpa nu när den äntligen börjat komma tillbaka.
Aldrig har jag haft ett fungerande liv. Fungerande inte enligt samhällets normer, utan fungerande för mig: som jag trivs med. Snart är jag 22, det börjar bli dags att vara min egen huvudperson med en framtid jag själv bestämmer över.
Jag vill inte vara en docka längre, enbart existerande om Annan ser mig.
Jag vill inte längre vara en ingenting.
Nu stickar jag något som går snabbt att göra klart, bara för att det är så fantastiskt tillfredställande att se något växa fram ur händerna (går att jämföra med Ann Heberleins brödbakande, för er som läst Jag vill inte dö jag vill bara inte leva) samtidigt som det är en av de bästa terapiformerna jag vet. Tankarna flyter lika lätt som maskorna, för det är ett relativt enkelt mönster (vartannat varv en rm, en am och vartannat varv avigt) så jag behöver inte fästa så stor uppmärksamhet vid vad jag gör utan kan sitta med mina tankar flytandes hit och dit.
En form av mindfullness skulle jag vilja påstå, för det blir vad man gör det till. Så här: varje tanke får ett varv/en mönsterupprepning (beroende på stickning, här är en mönsteruppr. fyra varv så det passar bra) och när varvet/upprepningen är klar så får tanken också vara klar. Den får ligga där, inbäddad i maskorna, istället för i mitt huvud.
Och tänker gör jag. Massor. Just nu har jag så otroligt mycket att tänka på.
Emil har möblerat om i rummet, så nu måste jag städa ordning.
Jag har fått en skattkista till mina garner (äntligen!) så nu är det slut på utspridda påsar med olika garnnystan överallt.
Funktionella zoner är ett begrepp jag fick lära mig på strukturgruppen. Att planera så allting fungerar; är funktionellt. Som att var sak har sin plats och att den platsen faktiskt passar till saken i fråga.
Det stora problemet är väl mest att få plats med alla småsaker. Jag blir så matt och orkeslös bara av att tänka på det. Det värsta är att jag har så mycket jag inte kan/vill göra mig av med. Som täljkniven jag fick av far när jag var sju-åtta. Hur ofta använder jag den nu för tiden? Aldrig. Vill jag slänga den för det, med allt värde den har för mig? Nä. Men var får den typen av småsaker plats, när man har ett rum och groteskt dåligt med lådor och förvaringsutrymmen? Nä, just det. Jag vet inte jag heller.
Jag har precis börjat vänja mig vid att vilja leva; tycka om att leva. Sen i måndags har den gamla ångesten kommit tillbaka. Hopplösheten. Att jag aldrig kan göra något vettigt med mitt liv. Att jag bara trampar runt i samma banor. Att jag aldrig orkar med att göra alla de där sakerna jag vill, eller inte har råd, eller helt enkelt inte kan. Jag duckar och ser på medan livet rusar förbi. Gömmer mig i min källare och önskar att jag vågade ta kontakt med mina vänner för att ses, men den där lilla odjursrösten hinner alltid en sekund före: varför skulle någon vilja umgås med dig?
Började om med mina mediciner i måndags också. Är så fruktansvärt rastlös och får knappt i mig något annat än frukost om dagarna. Knappt ens det. Tankarna rusar, jag hör själv hur frustrerande osammanhängande jag är när jag försöker prata med andra. Stänger in mig, stänger av, påminner mig själv om att jag inte har något värde egentligen.
Så ja, jag har mycket att tänka på just nu.
Försöker komma på vad jag vill förändra. Vad jag KAN förändra, rent realistiskt. Börja med små steg. Duscha på fasta dagar. Ha en timme där jag tillåter mig själv att bara sitta och läsa varje dag. Gå till vårdcentralen. Få tag på en samtalskontakt i Tyresö. Äta minst ett mål riktig mat om dagen, för jag vill inte tappa min rumpa nu när den äntligen börjat komma tillbaka.
Aldrig har jag haft ett fungerande liv. Fungerande inte enligt samhällets normer, utan fungerande för mig: som jag trivs med. Snart är jag 22, det börjar bli dags att vara min egen huvudperson med en framtid jag själv bestämmer över.
Jag vill inte vara en docka längre, enbart existerande om Annan ser mig.
Jag vill inte längre vara en ingenting.
Part of an album
Camera info
Det är riktigt bra att du, trots detta, försöker ta småsteg framåt och att du försöker vara realistisk. Otroligt vackert att du vill bryta dig ur hopplösheten. Jag hoppas och tror verkligen att du kommer dit.
Jag vill väldigt gärna träffa dig och det hoppas jag att du vet!
4 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/melflickan/520295981/
Visa toppen
Show footer