October
Monday 5 October 2015 photo 1/1
|
Mor har haft besök av sotaren, och Pixpix tyckte att det var en bra idé att vandra runt på taket. Galna kisse <3
Planen var egentligen att jag skulle varit nere i Göteborg nu, som present från Freja (och lite Signe och Emil, om jag förstått det hela rätt). Teater, bokbinderi (inte delta men titta på) och träffa Anna Jörgensdotter tillsammans med några av världshistoriens bästa människor.
Men måendet, både det fysiska och psykiska, och magkänslan sa att det var bäst att stanna hemma.
De första två dagarna efter vi kom hem från Falköping/Ulricehamn/Blidsberg spenderade jag mer eller mindre sovandes med mardrömmar och ont i hela kroppen. Nu har det släppt lite, lite och jag orkar med att tvätta de kläder vi fick med oss hem, som Emil inte tog med sig första vändan.
Igår bakade jag bröd och föll ihop i tårar för jag tyckte inte att det dög. Det är fan den godaste frukost jag ätit på länge, så tji fick hjärnspökena!
Jag tar det långsamt nu, försöker att inte göra för mycket åt gången. Är livrädd för att bränna ut mig på inläggningsnivå igen, för även om det är skönt att vara inlagd så vill jag vara här ute, här där livet är. Att bara ligga i sängen hela dagarna är inget för mig; det är så fruktansvärt skönt att veta att jag också bidrar till ett gemensamt, fungerande liv trots att jag inte jobbar speciellt mycket. Att kunna ha maten någorlunda färdig, all tvätt klar och en del av den struken, dra ner på kostnaderna genom att baka eget bröd till frukost när Emil kommer hem ger mig ett lugn som jag inte annars har. Jag är inte bara en börda, jag bidrar. Trots skitmående och en strejkande kropp gör jag så mycket jag orkar och det räcker.
Har jag en dag jag inte kan gå upp ur sängen så är det okej, för vi vet att de dagar jag orkar så får jag saker gjorda.
Det största molnet på himlen just nu är Pixie. Hon mår sämre och sämre men (som bilden visar) inte så dåligt att det är dags än. Balansgången är fördjävlig, för när är det dags att låta henne somna? Logiken säger antagligen någon gång i vinter. Hjärtat skriker som vanligt aldrig. Så länge fortsätter jag vara uppmärksam på alla småtecken och medicinerar mot den värsta smärtan.
Planen var egentligen att jag skulle varit nere i Göteborg nu, som present från Freja (och lite Signe och Emil, om jag förstått det hela rätt). Teater, bokbinderi (inte delta men titta på) och träffa Anna Jörgensdotter tillsammans med några av världshistoriens bästa människor.
Men måendet, både det fysiska och psykiska, och magkänslan sa att det var bäst att stanna hemma.
De första två dagarna efter vi kom hem från Falköping/Ulricehamn/Blidsberg spenderade jag mer eller mindre sovandes med mardrömmar och ont i hela kroppen. Nu har det släppt lite, lite och jag orkar med att tvätta de kläder vi fick med oss hem, som Emil inte tog med sig första vändan.
Igår bakade jag bröd och föll ihop i tårar för jag tyckte inte att det dög. Det är fan den godaste frukost jag ätit på länge, så tji fick hjärnspökena!
Jag tar det långsamt nu, försöker att inte göra för mycket åt gången. Är livrädd för att bränna ut mig på inläggningsnivå igen, för även om det är skönt att vara inlagd så vill jag vara här ute, här där livet är. Att bara ligga i sängen hela dagarna är inget för mig; det är så fruktansvärt skönt att veta att jag också bidrar till ett gemensamt, fungerande liv trots att jag inte jobbar speciellt mycket. Att kunna ha maten någorlunda färdig, all tvätt klar och en del av den struken, dra ner på kostnaderna genom att baka eget bröd till frukost när Emil kommer hem ger mig ett lugn som jag inte annars har. Jag är inte bara en börda, jag bidrar. Trots skitmående och en strejkande kropp gör jag så mycket jag orkar och det räcker.
Har jag en dag jag inte kan gå upp ur sängen så är det okej, för vi vet att de dagar jag orkar så får jag saker gjorda.
Det största molnet på himlen just nu är Pixie. Hon mår sämre och sämre men (som bilden visar) inte så dåligt att det är dags än. Balansgången är fördjävlig, för när är det dags att låta henne somna? Logiken säger antagligen någon gång i vinter. Hjärtat skriker som vanligt aldrig. Så länge fortsätter jag vara uppmärksam på alla småtecken och medicinerar mot den värsta smärtan.
Camera info
Hur är det med Pixie? Är hon sjuk, eller är det åldern som hotar? =/
8 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/melflickan/520518697/
Visa toppen
Show footer