October
Friday 11 December 2015 photo 1/1
![[text om dagen längre ner, men först: Isabeltext!]
Samma gamla Isabel
Det darrar i Isabel. Samma gamla vanliga känsla: hon vill ha mer. Sanningen är att hon föddes för stordåd, det är bara löjligt att förneka det. Än vet hon inte vad stordådet är, eller vad hon ska göra för att ta sig dit, men hon vet att det är Sanning. Ändå spenderar hon så mycket tid med att sitta fast. Samma gamla rutinlösa liv. Samma oförmåga att ta sig för förändring. Sammasammasammalikadana.
Hon börjar med det lilla, bestämmer hon sig för. Morgonrutin och kvällsrutin. De är lätta att bygga, för de byggs runt de små pillren som psykiatrikern skrivit ut. Fasta tider för nedsväljning; då är det Lätt med fasta tider för frukost, borsta tänder, sömn. Sedan kommer det stora, det nästan oövervinnerliga: Att Planera En Dag. Hon tänker att hon ska börja med att planera morgondagen, timme för timme. Vara Duktig och följa schemat, för en gångs skull.
Men vad fyller man en dag med? Hur fyller man en dag? Vad betyder att leva?
Ibland funderar hon på att ställa sig vid ett fönster, titta in i liv som inte är hennes, för att se hur de gör. Det finns ju så många människor, någon måste ju veta!
Isabel är vilsen. Inte bara i sig själv, i sina egna tankar och känslor, utan i det där som de flesta tar för givet: Livet. De tar det för givet för att det är precis det: Livet är givet. Du har fått ett liv i gåva. Ett liv att fylla en kropp med. Ibland, som i Isabels fall, är gåvan trasig vid ankomsten. Ett nyfiket barn har skakat för länge på presenten, uppmuntrat av glansigt inslagspapper och en fin rosett. Livet var trasigt från början och Isabel vet inte hur man Lagar, hur man Fixar något som är trasigt. Nej, det är lögn. Isabel är bra på att Laga, Fixa; trasiga kläder, saker, andras trasiga Liv. Men Isabel vet inte hur man Lagar det som är nära, det som sitter inuti. Hon kan inte göra för sig själv vad hon är så bra på att göra för andra, och nu sitter hon fast igen. Upp till knäna i tung lera; inte tillräckligt fast för att det ska vara omöjligt att ta sig loss, men tillräckligt fast för att det ska kännas omöjligt.
~~~
Jag skriver sämre nu än när jag var fjorton och språket flyter inte alls lika lätt, men det här är det första jag har skrivit på jag vet inte hur länge (minst - MINST - ett år), och jag är bara glad över att ha fått ur mig något. Hur blaskigt det än är.
Emil kommenterade på att det är mycket upprepningar, för mycket för hans smak, men texten är för färsk (skrev den idag) för att jag ska kunna jämföra med mina tidigare texter. Men Isabel är ju en sån som ältar, som upprepar. Det är texter gjorda för att läsas och inte högläsas, eftersom jag brukar vända och vrida på meningar tills de inte alls betyder samma sak. Samma ord men med olika betoningar. På det blir jag väldigt upprepande på Elvansen, alla tankar går så fort att jag inte vet vilka jag redan sagt och vad jag inte sagt.
Som sagt, jag är mest glad över att ha fått ur mig någonting för första gången på länge. Nu får den ligga ett tag så går jag igenom den senare.
Lite suddig, väldigt trött flicka med sitt sista par linser i och sminkad mer eller mindre seriöst för första gången på.... ??? Ingen som vet, ingen som vet.
Skrivarlinjeåterträffen gick finemang (har jag ens skrivit om den här?) trots brist på citat. Istället läste jag upp dikter och gjorde skamlös reklam för min skrivarkurs som ska starta igen i januari. Det var så konstigt att vara tillbaka på Frysen, men som tur är var fantastiska Elliot med.
Nu ska jag försöka sova, för igår fick jag inte många timmar och nu är klockan ett på natten, jag ska upp vid nio och jag räknar med att inte kunna sova förrän om två-tre timmar. Trots att jag är så trött att jag håller på att börja gråta, hjärnan faller i bitar (jag lovar!) f](http://cdn08.dayviews.com/114/_u1/_u5/_u6/_u6/_u0/_u9/u1566098/38386_1449791900/_text_om_dagen_langre_ner_men_forst_Isabeltext_Samma_gamla_Isabel_Det_darrar_i_Isabel_Samma_gamla.jpg)
|
[text om dagen längre ner, men först: Isabeltext!]
Samma gamla Isabel
Det darrar i Isabel. Samma gamla vanliga känsla: hon vill ha mer. Sanningen är att hon föddes för stordåd, det är bara löjligt att förneka det. Än vet hon inte vad stordådet är, eller vad hon ska göra för att ta sig dit, men hon vet att det är Sanning. Ändå spenderar hon så mycket tid med att sitta fast. Samma gamla rutinlösa liv. Samma oförmåga att ta sig för förändring. Sammasammasammalikadana.
Hon börjar med det lilla, bestämmer hon sig för. Morgonrutin och kvällsrutin. De är lätta att bygga, för de byggs runt de små pillren som psykiatrikern skrivit ut. Fasta tider för nedsväljning; då är det Lätt med fasta tider för frukost, borsta tänder, sömn. Sedan kommer det stora, det nästan oövervinnerliga: Att Planera En Dag. Hon tänker att hon ska börja med att planera morgondagen, timme för timme. Vara Duktig och följa schemat, för en gångs skull.
Men vad fyller man en dag med? Hur fyller man en dag? Vad betyder att leva?
Ibland funderar hon på att ställa sig vid ett fönster, titta in i liv som inte är hennes, för att se hur de gör. Det finns ju så många människor, någon måste ju veta!
Isabel är vilsen. Inte bara i sig själv, i sina egna tankar och känslor, utan i det där som de flesta tar för givet: Livet. De tar det för givet för att det är precis det: Livet är givet. Du har fått ett liv i gåva. Ett liv att fylla en kropp med. Ibland, som i Isabels fall, är gåvan trasig vid ankomsten. Ett nyfiket barn har skakat för länge på presenten, uppmuntrat av glansigt inslagspapper och en fin rosett. Livet var trasigt från början och Isabel vet inte hur man Lagar, hur man Fixar något som är trasigt. Nej, det är lögn. Isabel är bra på att Laga, Fixa; trasiga kläder, saker, andras trasiga Liv. Men Isabel vet inte hur man Lagar det som är nära, det som sitter inuti. Hon kan inte göra för sig själv vad hon är så bra på att göra för andra, och nu sitter hon fast igen. Upp till knäna i tung lera; inte tillräckligt fast för att det ska vara omöjligt att ta sig loss, men tillräckligt fast för att det ska kännas omöjligt.
~~~
Jag skriver sämre nu än när jag var fjorton och språket flyter inte alls lika lätt, men det här är det första jag har skrivit på jag vet inte hur länge (minst - MINST - ett år), och jag är bara glad över att ha fått ur mig något. Hur blaskigt det än är.
Emil kommenterade på att det är mycket upprepningar, för mycket för hans smak, men texten är för färsk (skrev den idag) för att jag ska kunna jämföra med mina tidigare texter. Men Isabel är ju en sån som ältar, som upprepar. Det är texter gjorda för att läsas och inte högläsas, eftersom jag brukar vända och vrida på meningar tills de inte alls betyder samma sak. Samma ord men med olika betoningar. På det blir jag väldigt upprepande på Elvansen, alla tankar går så fort att jag inte vet vilka jag redan sagt och vad jag inte sagt.
Som sagt, jag är mest glad över att ha fått ur mig någonting för första gången på länge. Nu får den ligga ett tag så går jag igenom den senare.
Lite suddig, väldigt trött flicka med sitt sista par linser i och sminkad mer eller mindre seriöst för första gången på.... ??? Ingen som vet, ingen som vet.
Skrivarlinjeåterträffen gick finemang (har jag ens skrivit om den här?) trots brist på citat. Istället läste jag upp dikter och gjorde skamlös reklam för min skrivarkurs som ska starta igen i januari. Det var så konstigt att vara tillbaka på Frysen, men som tur är var fantastiska Elliot med.
Nu ska jag försöka sova, för igår fick jag inte många timmar och nu är klockan ett på natten, jag ska upp vid nio och jag räknar med att inte kunna sova förrän om två-tre timmar. Trots att jag är så trött att jag håller på att börja gråta, hjärnan faller i bitar (jag lovar!) för mig, lederna värker värre på grund av Elvansen och det enda jag vill är att få lägga mig ner och somna, sova en stund. Så här trött har jag inte varit sen i våras.
Samma gamla Isabel
Det darrar i Isabel. Samma gamla vanliga känsla: hon vill ha mer. Sanningen är att hon föddes för stordåd, det är bara löjligt att förneka det. Än vet hon inte vad stordådet är, eller vad hon ska göra för att ta sig dit, men hon vet att det är Sanning. Ändå spenderar hon så mycket tid med att sitta fast. Samma gamla rutinlösa liv. Samma oförmåga att ta sig för förändring. Sammasammasammalikadana.
Hon börjar med det lilla, bestämmer hon sig för. Morgonrutin och kvällsrutin. De är lätta att bygga, för de byggs runt de små pillren som psykiatrikern skrivit ut. Fasta tider för nedsväljning; då är det Lätt med fasta tider för frukost, borsta tänder, sömn. Sedan kommer det stora, det nästan oövervinnerliga: Att Planera En Dag. Hon tänker att hon ska börja med att planera morgondagen, timme för timme. Vara Duktig och följa schemat, för en gångs skull.
Men vad fyller man en dag med? Hur fyller man en dag? Vad betyder att leva?
Ibland funderar hon på att ställa sig vid ett fönster, titta in i liv som inte är hennes, för att se hur de gör. Det finns ju så många människor, någon måste ju veta!
Isabel är vilsen. Inte bara i sig själv, i sina egna tankar och känslor, utan i det där som de flesta tar för givet: Livet. De tar det för givet för att det är precis det: Livet är givet. Du har fått ett liv i gåva. Ett liv att fylla en kropp med. Ibland, som i Isabels fall, är gåvan trasig vid ankomsten. Ett nyfiket barn har skakat för länge på presenten, uppmuntrat av glansigt inslagspapper och en fin rosett. Livet var trasigt från början och Isabel vet inte hur man Lagar, hur man Fixar något som är trasigt. Nej, det är lögn. Isabel är bra på att Laga, Fixa; trasiga kläder, saker, andras trasiga Liv. Men Isabel vet inte hur man Lagar det som är nära, det som sitter inuti. Hon kan inte göra för sig själv vad hon är så bra på att göra för andra, och nu sitter hon fast igen. Upp till knäna i tung lera; inte tillräckligt fast för att det ska vara omöjligt att ta sig loss, men tillräckligt fast för att det ska kännas omöjligt.
~~~
Jag skriver sämre nu än när jag var fjorton och språket flyter inte alls lika lätt, men det här är det första jag har skrivit på jag vet inte hur länge (minst - MINST - ett år), och jag är bara glad över att ha fått ur mig något. Hur blaskigt det än är.
Emil kommenterade på att det är mycket upprepningar, för mycket för hans smak, men texten är för färsk (skrev den idag) för att jag ska kunna jämföra med mina tidigare texter. Men Isabel är ju en sån som ältar, som upprepar. Det är texter gjorda för att läsas och inte högläsas, eftersom jag brukar vända och vrida på meningar tills de inte alls betyder samma sak. Samma ord men med olika betoningar. På det blir jag väldigt upprepande på Elvansen, alla tankar går så fort att jag inte vet vilka jag redan sagt och vad jag inte sagt.
Som sagt, jag är mest glad över att ha fått ur mig någonting för första gången på länge. Nu får den ligga ett tag så går jag igenom den senare.
Lite suddig, väldigt trött flicka med sitt sista par linser i och sminkad mer eller mindre seriöst för första gången på.... ??? Ingen som vet, ingen som vet.
Skrivarlinjeåterträffen gick finemang (har jag ens skrivit om den här?) trots brist på citat. Istället läste jag upp dikter och gjorde skamlös reklam för min skrivarkurs som ska starta igen i januari. Det var så konstigt att vara tillbaka på Frysen, men som tur är var fantastiska Elliot med.
Nu ska jag försöka sova, för igår fick jag inte många timmar och nu är klockan ett på natten, jag ska upp vid nio och jag räknar med att inte kunna sova förrän om två-tre timmar. Trots att jag är så trött att jag håller på att börja gråta, hjärnan faller i bitar (jag lovar!) för mig, lederna värker värre på grund av Elvansen och det enda jag vill är att få lägga mig ner och somna, sova en stund. Så här trött har jag inte varit sen i våras.
Camera info
Jag tycker upprepningarna (som jag faktiskt inte reflekterade över innan de nämndes) gör att texten får en rytm som drar in en i hur det Är att inte veta hur det är att Leva...
Superbt, skriv mer! :D Vill läsa mer! Vill börja skriva igen... måste bara orka...
Och du är jättefiiin! :D
Kom hit så hårpillar vi dig till söms nätterna igenom, fyller dagarna med mys och avslappning tills du känner att du vet vad med som behövs och dricker enorma mängder te med honing och varm choklad med eucalyptuspiller för att det är gott. Mkay? <3
2 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/melflickan/520783630/
Visa toppen
Show footer