October
Show more 
Saturday 19 March 2011 photo 48/90
|
nu vill jag sjunga dig milda sånger - Linda Olsson
Det här är ännu en av de böcker som är så galet dunderbra att jag inte riktigt kan ge en helt klar bild av dem utan att sprängas av lycka.
Jag gick nämligen i småbitar bara av att läsa den.
... Okej, det var kanske att överdriva lite. Men vid flera tillfällen var jag nära gråten, och nästan alltid satt jag med en varm känsla i bröstet. Jag älskar karaktärerna. Jag skulle vilja vara där, bara sitta tyst i samförstånd. De har nästlat sig in och byggt bo i mitt hjärta, och där tänkte jag låta dem sitta och hålla Sonja, Andrea och Dolly sällskap en stund.
Trots att den var så bra så fanns det några saker som förstörde helhetsintrycket.
En av dem var att miljöbeskrivningarna tar så himla mycket plats. En blick ut genom ett fönster kan vara i en och en halv sida, och även om jag förstår att det är så mycket man ser och tar in och man kanske vill beskriva allt så går det inte. Det blir långtråkigt efter en stund. Mina ögon kopplar i friläget och skummar texten till punkten där handlingen tar vid igen, och så måste jag sitta och läsa om en sida med miljöbeskrivning bara för att jag inte vill missa ett enda ord i denna underbara bok. (Vad mina ögon tycker om det kan ni ju fråga dem om)
En annan sak var att man inte får reda på vad som händer med Astrid på slutet. Nu är det ingen direkt spoiler, så ni får inte hata mig. Men det är liksom lite oklart. Visst kan man gissa sig till vad som hänt, men jag vill fortfarande ha klara besked. Vill inte lämna Astrid oavslutad (för det är så det känns!).
Förutom det så älskar jag berättarsättet. Hon väver nämligen in att de två huvudpersonerna berättar delar av sitt liv för den andre i historien. Alltså; saker händer, en av dem berättar en del av sitt liv, lite mer saker händer, den andre berättar något, och så där håller det på. Det är genialt. Fantastiskt. Orgasmiskt. Och nu har jag inte ens nämnt alla citat som människan har pressat in i boken. Alla dessa underbara citat! Varje kapitel börjar med ett citat, och i slutet av boken så läser Astrid högt en dikt av Karin Boye - och där sprack myten om att man inte kan ha dikter i en bok för att det blir så långtråkigt. För det blir det inte. Speciellt inte om det är så snyggt gjort som i den här boken.
Okej, kort om handlingen:
Veronika kommer tillbaka från en tid i Nya Zeeland till en liten by i Dalarna för att skriva sin andra roman, för att komma över en övermäktig sorg och för att ta reda på hur hon ska fortsätta i livet.
Astrid heter byns "häxa", som bor ensam i ett av de två hus som ligger en bit ifrån byn (och ni kan ju gissa vem som flyttar in i det andra huset...). Det är inte det att hon är elak, hon har bara hemligheter att bevara och minnen att inte minnas som gör att hon drar sig tillbaka från människor i allmänhet.
Veronika är någonstans i 30-års åldern, Astrid inte långt ifrån 80-strecket (är inte riktigt säker på vilken sida dock). Det uppstår en vänskap efter en stunds tassande runt varandra, och oj vilken vänskap.
JAG ÄLSKAR DEN HÄR BOKEN, ja.
En annan sak var att man inte får reda på vad som händer med Astrid på slutet. Nu är det ingen direkt spoiler, så ni får inte hata mig. Men det är liksom lite oklart. Visst kan man gissa sig till vad som hänt, men jag vill fortfarande ha klara besked. Vill inte lämna Astrid oavslutad (för det är så det känns!).
Astrid heter byns "häxa", som bor ensam i ett av de två hus som ligger en bit ifrån byn (och ni kan ju gissa vem som flyttar in i det andra huset...). Det är inte det att hon är elak, hon har bara hemligheter att bevara och minnen att inte minnas som gör att hon drar sig tillbaka från människor i allmänhet.
Visa toppen
Show footer