Det känns som om det inte var länge sen vi sa hej då som åttor och imorgon är vi redan nior! det känns overkligt. :o
idag känner jag för att skriva om en person som betyder väldigt mycket för mig. jag nämner inga namn för att personen inte ska behöva skämmas över detta, för detta är min åsikt. 3:an jag hittade dig med en gång, jag tro du kände det samma för mig. vi letade pojkvänner tillsammans, vi skrattade tillsammans, vi ringde dumma samtal tillsammans, vi försökte ha 'dubbeldejt' tillsammans, sak samma principen var, vi gjort allt tillsammans, tills det kom en pojk ivägen, kommer du ihåg hur vi satt med kuratorn tillsammans med våra föräldrar på grund av en kille, hallå!? vi skulle ju hålla ihop i allt. fast vi bråkade så mycket om ingenting egentligen, som barbie och flodhäst, eller knatte, fnatte och tjatte, hur löjliga saker som helst?! till sist växte vi väl till oss, i mitten av sjuan, för bråken slutade. okej, inte allt, vi är ju trots allt tjejer. men du var min vän ialla fall. fast du hade så många vi sidan av mig, det hade jag också ibörjan. men till slut hade jag nästan bara dig. men du brydde inte mycket om mig, men det sket jag i, för du var den enda riktiga vän jag haft i så lång tid. jag trodde inte sån vänskap kunde försvinna. den är väl inte borta heller, vi bara umgås inte, hörs inte av. jag har inte träffat dig under ett helt sommarlov och jag är osäker om jag ens kramade dig när vi slutade. vi har olika intressen, men ska det skilja på dig och mig? vad hände med alla våra konstiga stunder? kommer inte du ihåg våra minnen? jag kommer ihåg och jag har många bra vänner men du är fortfarande min bästa vän, även om jag inte är din.

allså får man skratta åt de där med kuratorn??