Wednesday 12 August 2009 photo 1/1
![]() ![]() ![]() |
(Man kanske skulle ta och bli konstnär. Pfft!)
När jag ändå så är inne på kärlek. (måste varna lite ;)
Besatthet elr att verkligen älska. Skillnaden är egentligen väldigt stor, så jag förstår inte hur folk kan halka snett och på något sätt leva för honom/henne - only. Det är något jag aldrig skulle kunna göra, viga mitt liv till någon. Leva för någon. Detta anser jag är sunt: "Mitt liv skulle kännas väldigt tomt utan dig, men om det här är vad du behöver, att gå vidare, för att du ska må bra så accepterar jag det fullt ut." Medan detta: "OM DU LÄMNAR MIG SÅ TÄNKER JAG TA LIVET AV MIIIIIIG!!!!!! DU HATAR MIG OM DU LÄMNAR MIGGGG!!!!" Är helt åt helvete, och skulle förmodligen leda till en fet käftsmäll om någon jag försökte "bryta upp med" sa till mig. Frågan är väl om det är i det där skedet när man känner sig desperat, när man gör en sista drastisk handling för att försöka hålla personen kvar, som det handlar om. Vissa kan till slut backa undan och skämmas lite för att man stormat hans/hennes rum och skrikit och gråtit sådär, medan andra inte verkar ha någon gräns och bara fortsätter, och fortsätter. Min egentliga tanke är då: Hur jävla bra kan det kännas att vara tillsammans med någon som i princip tvingats till det? Jag kan väl känna att (förlåt älskling) om personen jag skulle lämna, började hota med att ta livet av sig och "OM DU TRÄFFAR NÅGON NY SÅ SKA JAG DÖDA DEN PERSONEN!!", så skulle jag skita i det totalt. Jag menar, ja, okej, självklart vill jag inte att du ska dö, inte att du ska döda den person jag förmodligen kommer att träffa heller; men du lär ju inte vara riktigt frisk i huvudet om du håller på sådär? Jag menar.. Det kanske är elakt av mig, men vafan, man kan ju inte vara tillsammans med någon under hot heller. Jag skulle inte tveka att ringa till psyk och ge inside tips om eventuell patient om personen i fråga börjar stalka och ringa mig så ofta att jag tvingas byta nummer.
Du vet, att vara närvarande i en frånvarande frånvaro.
När jag ändå så är inne på kärlek. (måste varna lite ;)
Besatthet elr att verkligen älska. Skillnaden är egentligen väldigt stor, så jag förstår inte hur folk kan halka snett och på något sätt leva för honom/henne - only. Det är något jag aldrig skulle kunna göra, viga mitt liv till någon. Leva för någon. Detta anser jag är sunt: "Mitt liv skulle kännas väldigt tomt utan dig, men om det här är vad du behöver, att gå vidare, för att du ska må bra så accepterar jag det fullt ut." Medan detta: "OM DU LÄMNAR MIG SÅ TÄNKER JAG TA LIVET AV MIIIIIIG!!!!!! DU HATAR MIG OM DU LÄMNAR MIGGGG!!!!" Är helt åt helvete, och skulle förmodligen leda till en fet käftsmäll om någon jag försökte "bryta upp med" sa till mig. Frågan är väl om det är i det där skedet när man känner sig desperat, när man gör en sista drastisk handling för att försöka hålla personen kvar, som det handlar om. Vissa kan till slut backa undan och skämmas lite för att man stormat hans/hennes rum och skrikit och gråtit sådär, medan andra inte verkar ha någon gräns och bara fortsätter, och fortsätter. Min egentliga tanke är då: Hur jävla bra kan det kännas att vara tillsammans med någon som i princip tvingats till det? Jag kan väl känna att (förlåt älskling) om personen jag skulle lämna, började hota med att ta livet av sig och "OM DU TRÄFFAR NÅGON NY SÅ SKA JAG DÖDA DEN PERSONEN!!", så skulle jag skita i det totalt. Jag menar, ja, okej, självklart vill jag inte att du ska dö, inte att du ska döda den person jag förmodligen kommer att träffa heller; men du lär ju inte vara riktigt frisk i huvudet om du håller på sådär? Jag menar.. Det kanske är elakt av mig, men vafan, man kan ju inte vara tillsammans med någon under hot heller. Jag skulle inte tveka att ringa till psyk och ge inside tips om eventuell patient om personen i fråga börjar stalka och ringa mig så ofta att jag tvingas byta nummer.
Du vet, att vara närvarande i en frånvarande frånvaro.