jag har ont i magen pga att jag saknar dig. känslan att bara se dig, höra din röst, ligga i din famn, höra dig andas, jag saknar dina fyllesamtal, jag saknar hur du höll om mig, jag saknar allt som har med dig att göra.

fick jag en önskan, när som helst, hade jag spolat tillbaka tiden. bara för att få vara nära dig. en liten stund till. lite mer än vad jag blev tillåten att vara. någon minut. det hade inte räckt, men kanske känts bättre. att du inte hade varit arg sista gången vi sågs. bara en liten kram. bara.. någonting ifrån dig.

gosh, jag förstod inte att man kunde sakna någon såhär mycket. alltid tvivlat, men nu vet jag. och det blir inte bättre. tiden kanske läker sår, men det här är fortfarnade inte läkt. kommer inte läkas. vill inte läkas. vill inte vara utan dig. jag må vara svag som håller fast vid dig, fortfarande, efter allt som har hänt under dessa snart två åren. jag kan inte släppa dig, jag vill inte. vet inte hur jag ska kunna? du är den finaste jag vet

för jag tycker om dig. på riktigt. helt ärligt. och jag vet att du antagligen inte ser det här. men ändå. orden räcker inte till. jag kan inte förklara. du förstår inte, även om jag önskade det.

Förlåt.. Förlåt för att jag var dum i huvudet

du har säkert rätt..