Wednesday 10 September 2008 photo 1/1
|
Göteborg hela helgen?;O näe jag orkar nog inte . Så det blir nog ensam, najs.
"Alltså, det är för dem som inte vågar längre. Som inte vill vakna, pågrund av något som tynger allt inklusive ögonlocken. Han och hon säger att de vet vad det är, men ingen vet.
Inte förrän de gått miste om de. Då vet de. Sånt som inte kan dö, men inte heller leva. Ibland känns det igen, sådär bra. Sådär bra så att en gammaldags författare skulle skrivit fjärilar i magen. Men till Dig, skulle skrivit något annat. För att vara typsik svensk och bara dölja allt skulle man säga att fjärlirna bara flygit iväg. Men inte vart eller till vem och vilka. Inte ens om de är döda.
Men om man, som den bäste säger, hellre lever ensam än lycklig med någon annan, hur ska man då våga? Att våga leva igen. Spelar det någon roll om helvetet är gjort av moln och ljus eller himlen av sten? Nej, du måste, säger jag. Att gräva ner skiten är värre än att granska den.
När du nu är i samma situation som du har vart i så många gånger so reagerar du på samma sätt. Och jag. Jag vill ju vara annorlunda denna gången. För du är jag och jag är jag. Du är alltid den som slänger, jag är den som försöker hålla fast. Men lika vek som jag är där ute, är jag här inne. Att slitas itu av sådant, är som att dö i halva kroppen och med en halv anledning.
Och när Hon, sådär mäktig och brutalt vacker på de där sätten du inte trodde fanns, kommer in till dig, knackar, lägger sin tidning i din brevlåda med sin insändare i, läser du då? Läser du med förväntan? Förväntan som finns fortfarande hos vissa, spänningen du älskar. Eller läser du med förtvivlan? Du vill, vågar eller orkar inte tro längre på dig eller dig själv. För Dig vet du alltid brukar förstöra för dig själv.
Men ändra på dig själv då? Varför ska alltid han vara olik ditt jag. Du vet ju att ditt jag alltid skulle räcka till, och skulle det inte de, whatever, då får det va. Men du hinner knappt ge henne en chans. Kanske du skulle ge han en chans att förändra honom själv. Nu pratar jag på ett så bisart språk att din svenskalärare skulle skälla ut mig om hon hörde mig. Hur mår hon förresten?"
Citat.
och varför skulle texten relatera till någon person? Fundera inte mer på det, det är brist på tid.
"Alltså, det är för dem som inte vågar längre. Som inte vill vakna, pågrund av något som tynger allt inklusive ögonlocken. Han och hon säger att de vet vad det är, men ingen vet.
Inte förrän de gått miste om de. Då vet de. Sånt som inte kan dö, men inte heller leva. Ibland känns det igen, sådär bra. Sådär bra så att en gammaldags författare skulle skrivit fjärilar i magen. Men till Dig, skulle skrivit något annat. För att vara typsik svensk och bara dölja allt skulle man säga att fjärlirna bara flygit iväg. Men inte vart eller till vem och vilka. Inte ens om de är döda.
Men om man, som den bäste säger, hellre lever ensam än lycklig med någon annan, hur ska man då våga? Att våga leva igen. Spelar det någon roll om helvetet är gjort av moln och ljus eller himlen av sten? Nej, du måste, säger jag. Att gräva ner skiten är värre än att granska den.
När du nu är i samma situation som du har vart i så många gånger so reagerar du på samma sätt. Och jag. Jag vill ju vara annorlunda denna gången. För du är jag och jag är jag. Du är alltid den som slänger, jag är den som försöker hålla fast. Men lika vek som jag är där ute, är jag här inne. Att slitas itu av sådant, är som att dö i halva kroppen och med en halv anledning.
Och när Hon, sådär mäktig och brutalt vacker på de där sätten du inte trodde fanns, kommer in till dig, knackar, lägger sin tidning i din brevlåda med sin insändare i, läser du då? Läser du med förväntan? Förväntan som finns fortfarande hos vissa, spänningen du älskar. Eller läser du med förtvivlan? Du vill, vågar eller orkar inte tro längre på dig eller dig själv. För Dig vet du alltid brukar förstöra för dig själv.
Men ändra på dig själv då? Varför ska alltid han vara olik ditt jag. Du vet ju att ditt jag alltid skulle räcka till, och skulle det inte de, whatever, då får det va. Men du hinner knappt ge henne en chans. Kanske du skulle ge han en chans att förändra honom själv. Nu pratar jag på ett så bisart språk att din svenskalärare skulle skälla ut mig om hon hörde mig. Hur mår hon förresten?"
Citat.
och varför skulle texten relatera till någon person? Fundera inte mer på det, det är brist på tid.
Comment the photo
5 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/mendoza/264673726/